Ibland känner jag mig som ett djur i bur. En galen vild häst som bara vill springa och springa på vidsträckta ängar, fullkomligt fri och totalt närvarande. Denna känslan har varit med mig så länge jag kan minnas. Från att jag som liten tvingades sitta still i klassrummet när hela mitt väsen ville ut och leka i skogen till att jag senare var instängd i obekväma kläder på ett kontor när varenda cell ville slita av sig kläderna och springa fritt i naturen.

Klaustrofobi. Frustration. Rastlöshet.

Både i skolan och på kontoret tvingade jag mig att sitta kvar där på stolen och låtsas som ingenting när min kropp höll på att brännas upp inifrån. Samhällets normer för hur en duktig liten flicka skulle bete sig dominerade. För att passa in tryckte jag undan känslorna. Höll in magen. Höll andan. Höll ut.

När jag för några år sedan hittade aktiva meditationer var det därför som att komma hem. Äntligen, var det tillåtet att leva ut det kroppen skrek inombords. Jag blev uppmuntrat att skrika så gällt jag kunde, ligga på golvet och sprattla, slåss med kuddar, dansa som en tok…

Till en början var det visserligen obekvämt att ge känslorna ett externt uttryck eftersom jag förtryckt dem under så lång tid. Det kändes fortfarande förbjudet. Men steg för steg började jag känna magin i att leva ut. Jag vågade ge mig hän. Släppa taget.

Jag lät mig gråta tills ögonen svullnade upp, skrika tills jag tappade rösten, slåss tills varenda ovän var dödad och dansa tills sinnet försvann.

Dessa galenskaper leder mig nämligen till den riktiga Josefine bortom alla samhällsnormer. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svenska, yogalärare, bloggerska…

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

När jag fått leva ut försvinner rastlösheten, jag landar automatiskt i stillhet. Att sitta känns plötsligt vackert och harmoniskt istället för klaustrofobiskt och frustrerande.

Alla härliga som var med på meditationsutmaningen i våras. Jag är nyfiken! Har ni lyckats fortsätta med meditationen även efter utmaningen? Det är galet svårt, I know. Kanske det svåraste som finns när vi har tusentals andra saker på To-do listan men den där lilla kvarten varje dag ger magi.  I alla fall för mig. Gång på gång inser jag att meditation är min magiska medicin. Den gör mig harmonisk, fokuserad, närvarande, gladare och snällare mot min omgivning. Men det är inte bara dessa känslor av välbefinnande jag vill åt – meditation ger mig framförallt TRANSFORMATION på ett djupare plan, vilket ju är det läskigaste som finns.

Meditationen utlovar ju ofta guld och gröna skogar (vilket ni som provat säkert börjat märka) MEN vägen dit är långt ifrån spikrak. Under resans gång tvingas vi möta allt vi tidigare flytt ifrån och vi börjar framförallt ifrågasätta oss själva och hela vår verklighet. Förvirring uppstår. Vi transformeras. Under transformeringensfasen är det lätt att vi ger upp men det är just då vi borde försätta och (även om jag tycker att vi ska vara snälla mot oss själva) så kan vi behöva pusha oss lite för att få till just det där med meditation…

Jag har dock aldrig hört någon som ångrar att de gav sig in i denna transformation för de glimtar av frihet, kärlek och samhörighet vi får uppleva i meditationen överträffar allting annat vi någonsin varit med om. Det går helt enkelt inte att återvända till ett liv utan detta djup, utan meditation. Jag är säker på att världen skulle bli en bättre plats om fler människor mediterade.

För meditationstekniker spana gärna in HÄR.

Hej då Indien. Hej min kropp. Hej min själ. Hej mitt liv. Shit, jag har bara varit här i 9 dagar men det har gjort underverk. På riktigt läkande underverk.

Efter att ha bott på retreat med massor av människor de senaste månaderna åkte jag till Indien med lite av en ”socialöverdos”.  Att bo i ”yogakollektiv” är min dröm och jag är galet tacksam över att jag får göra det så stora delar av året. Tacksam över alla nya härliga vänner det ger mig.

Men innan Indien skrek min kropp och själ efter ensamtid och hade nog gjort det ett tag. Men eftersom jag inte lyssnade på de subtila signalerna (dvs fortsatte umgås med folk 24/7) gav kroppen mig starkare och starkare varningar… mitt högra knä svullnade upp, min kind fick massa utslag, min mage började krångla och jag sov dåligt… Jobbigt men ibland krävs det visst!

Efter de här ensamdagarna i Indien känner jag mig HEL igen. Knät är i toppform, utslagen är borta, min mage på strålande och jag sover som en prinsessa.  Det finaste av allt – jag är så närvarande & klar för tillfället. Tar med mig det hem till Sverige nu. Wihoooo ser fram emot vår i Stockholm. Nu ska jag stanna hemma ett tag.

KÄRLEK!

Läs gärna mer om att resa ensam HÄR.