Jag skulle inte kalla mig modell men sen jag var liten har jag gjort lite fotojobb här och där. Som tonåring hade jag nog någon outtalad dröm om detta yrke (vilket nog inte är helt ovanligt) men jag insåg snart att mina 170 centimeter aldrig skulle räcka för att trippa fram på catwalken.
Häromdagen, tackade jag dock Ja till ett jobb framför kameran. En hel katalog för en nydesignad kollektion skulle skapas så galet mycket bilder att plåta… det var ett härligt foto-crew så vi hade en rolig dag ihop.
Men samtidigt var det något hos mig som inte stämde. En jobbig känsla som jag inte helt kunde sätta fingret på. När jag stannade upp och observerade mina tankar började det klarna. Det hade börjat redan kvällen innan när jag var på middag hos en av mina bästa vänner. Hon hade lagat massa god mat och vi hade supertrevligt. När hon mot slutet av kvällen tog fram en avokado-baserad choklad mouse… la jag märke till en liten tanke som smög sig på…
”Ska du verkligen äta efterrätten, din mage kommer svullna upp – du kommer se tjock ut på bilderna imorrn”
Jag viftade bort den där tanken och tog istället en härlig tugga av den gudomligt krämiga chokladen. På morgonen därpå vaknade jag tidigt och körde lite yoga. Därefter var jag pigg och hungrig. Men tankarna tittade fram igen…väldigt, väldigt subtilt…mer som en viskning…
”Strunta i frukosten, du vill väll inte se ut som en tjockis idag?”
Jag skrek tillbaka – FUCK OFF. Jag gjorde en god Spirulina smoothie, omelette och rostade mitt favvo bröd. MUMS. Ingen varumärke i världen (eller för den delen tanke) ska få mig att inte äta frukost. Att inte lyssna på kroppen. Att inte njuta av maten. Att svälta en enda morgon.
Herre gud, om jag skulle tro på alla tankar skulle jag försvinna.
Läs gärna fler liknande tankar i dessa inlägg:
Vad är din relation till mat?
Vart tog den duktiga flickan vägen?
