Vackra vänner!

Hur går det med att zooma ut from skärmen och in i dig? Nu är vi redan på dag 19 i vår 21-dagars utmaning i att hitta stunder av meditation i vardagen.

Idag skedde min stund av närvaro och meditation under lunchen. Ibland älskar jag att äta ensam och faktiskt kunna ha mitt fulla fokus på maten. Jag tycket nämligen att det typ är omöjligt när jag äter tillsammans med någon. Under måltider med vänner är mitt fokus oftast mer på våra diskussioner än på själva smakupplevelsen eller mättnadenskänslan.

När jag äter ensam (och lägger mobil, tidningar, datorn etc. åt sidan) kan måltiden snarare bli en stund av meditation. En bra ensam måltid, som den jag hade idag, började med att jag satte mig ner i en bekväm position på en kudde på golvet) och tittade på maten samtidigt som jag tog en stund och kände in min hunger. Var satt den? Exakt hur kändes den i magen?

När jag sedan tog min första tugga kände jag den goda smaken tydligt och tog mig tid att verkligen tugga igenom denna underbart goda sallad. Tugga för tugga försökte jag behålla närvaron med måltiden och liksom känns hur kroppen började bearbeta maten. När tankarna gick iväg någon annanstans (som de givetvis gjorde) förde jag vänligt men bestömt tillbaka min uppmärksamhet till min kära sallad. Jag kände även när mättnaden kom istället för att slänga i mig allt på en gång vilket ofta sker när jag inte hunnit grunda mig innan måltiden eller om jag äter med någon annan person som stressar mig.

Givetvis, vill jag bli bättre på att vara närvarande med maten även med andra människor omkring (för jag älskar att umgås med andra under måltider också). I dagsläget känner jag dock att jag behöver öva lite mer på egen hand först för att steg för steg kunna ta med mig lite av denna mindfullness även till måltiderna med andra.

Hur har det gått för dig idag?

KÄRLEK

Vackra ni! Wihoooo – dag 18 i vår 21-dagars utmaning!!!! Denna utmaning hjälper mig så mycket i att hitta de här små mikrostunderna av närvaro. Under dessa dagar har jag kommit på mig själv lite oftare att stanna upp… ge det där trädet en kram, blicka ut över horisonten, känna den varma sanden på min bara rygg, se någon i ögonen… dessa ögonblick av närvaro gör verkligen livet värt att leva. Så igen och igen TACK till er för all daglig inspiration och påminnelser.

Min vackraste stund idag var när jag och Malin hamnade i en spontan tyst stund på klipporna. Vi satt och skapade planer för Yogiakademin och plötsligt tystande vi båda och bara lät våra blickar vila på havet. En stund där vi fick tid att gå från huvudets alla tankar på framtid till att bara vara i kroppen och lyssna till naturen. MAGI!

Tack Malin.

Hur har ni haft det idag?

MASSA KÄRLEK!

UNDERBARA NI!

Jag är sååå lycklig varje dag av att läsa era otroliga delningar. Från hela mitt hjärta TACK – ni ger mig så mycket inspiration och kraft. Nu är det dags för dag 17 i vår 21-dagars utmaning.

Jag är tillbaka i Sverige nu och min intensivaste stund av närvaro idag var definitivt under morgonens yogapraktik. Jag gillar alltid mina tidiga morgonstunder på mattan men ju längre jag varit i Indien desto djupare brukar yogan och meditationen bli. Detta håller ofta i sig även de första dagarna hemma.

Motsatsen skulle ju kunna tros vara sann eftersom mitt liv på ett sätt är som mest krävande och intensivt under retreaten – jag håller ju klasser flera timmar om dagen, är tillgänglig för deltagarna mellan klasserna och ser till så att allt praktiskt flyter på som det ska. Trots detta ansvar känner mig alltså snarare ovanligt lugn i själen under retreaten. Anledningen till det måste vara att alla Yogiakademins retreat ligger mitt i NATUREN.

Att jag på retreaten lever med vågbrus istället för det från bilar, att jag går långsamma barfota promenader i öppna landskap istället för power-walks i trånga skor nerblickande i mobilen, att jag är i kontakt med med solens upp- och nergång istället för att knappt veta om det är regn eller sol utanför mina tjocka stadsväggar.

När jag kommer hem till Stockholm får jag, som nämnt, ofta behålla denna harmoni och närvaro i några dagar. Under denna första tid i staden ser jag mina vänner (och de bakom kassan på Ica) i ögonen samtidigt som jag förvånat observerar hur snabbt alla runt omkring mig går och pratar samt att de tycks hänga med mobilen heeeeela tiden.

Men det tar inte lång tid innan jag också blivit smittad av dessa beteenden. Efter bara några dagar i stadens puls och bilarnas brus omgiven av stressade människor så hamnar jag ALLTID där… tidspressad cyklandes mellan möten med headset i ögonen pratandes med någon samtidigt som jag passar på att kika mailen. Allt sker på en gång. Effektivt?

Tidigare var detta vardag för mig men numera kommer jag ofta på mig själv lite snabbare och ser hur ”sjukt” mitt beteende är. Hur svårt kan det vara att planera in pauser mellan olika möten och kunna cykla i lugn takt (eller ta tid till att gå) och vara närvarande med det som händer runt omkring mig?

Trots att jag lever största delen av året i naturen och har tid att ge mig själv timmar av meditation varje vecka så är det som att jag inte kan känna samma harmoni, mellan höghus och bilar, som jag känner i naturen. Jag kan ju bara tala för mig själv såklart men kanske är vi helt enkelt inte gjorda för att leva i stadsmiljö med så mycket människor runt omkring oss och tid framför skärmar. Rätta mig om jag har fel och om du har något magisk teknik, men jag vill tro att hur mycket vi än mediterar så kommer vi nog inte kunna finna samma närvaro i stan.

Det kanske är OK. Jag försöker tillbringa så mycket tid som möjligt bland hav och skog men jag tycker fortfarande att det är härligt att vara i stan ibland för att undervisa och umgås med mina vänner. Så det är ett val jag gör i livet just nu. Istället för att bli arg på mig själv för att jag tappar närvaron när jag lämnar naturen försöker jag numera bli bättre på att se att jag gjort valet själv samt att det är naturligt att blir mer stressad och disträ i en sådan miljö. Vi är ju bara människor! Det fina är att närvaron verkar ligga där och lura så fort vi ger oss tid med träden och ju fler gånger jag har fått uppleva det – att stunderna av magisk närvaro kommer tillbaka – desto mer accepterande blir jag också till att jag tappar lugnet i stan. Allt förändras hela tiden och idag fick jag äran att njuta av naturens harmoni. Tacksam!

Känner du igen dig? Någon som har tips på hur vi kan hitta närvaro och naturliga stunder av meditation även i stan?

STOR KRAM