Idag var jag hos en otroligt duktig Ayurvediskläkare som heter Peter Ljungsberg. Jag läste hans bok för flera år sedan och blev fascinerad av hans ord. Det var dock först nu som jag tog en session med honom. Anledningen till sessionen var att jag för några veckor sedan fick utslag på ögonlocken, eller utslag kanske är fel ord. De var röda, varma, klinade och svullna. Inte nice alls.

Som tur var läkte ögonlocken av sig själv i Frankrike men jag ville gå och träffa Peter i alla fall. Jag inser ju att ögonen inte bara svullnar upp av en slump utan att det måste vara något som är obalanserat i mig. Givetvis kunde jag gått till en västerländskläkare och fått någon kräm och vips skulle förmodligen allt vara läkt men då skulle jag ju inte lyssnat på det kroppen försöker säga till mig. Då skulle jag ju bortse från det som är i obalans på min insida. Denna obalans skulle förmodligen komma tillbaka och tala till mig igen och igen.

Peter sa något väldigt klokt på tal om detta:

”Kroppen talar till oss hela tiden men de flesta av oss är analfabeter och kan inte förstå”

Precis som vi lägger tid på att lära oss läsa ord när vi är små så skulle vi garanterat slippa många krämpor och sjukdomar om vi la samma tid på att lära oss läsa vår egen kropp.

Även om många saker Peter sa var självklarheter så har jag märkt att man ibland behöver höra dessa självklarheter. Precis som jag ”tjatar” på alla som kommer och yogar med mig om att sådana ”enkla” saker som att vara närvarande och andas (trots att alla ju vet om det) så kan det behövas att någon säger det till oss gång på gång för att vi ska lyssna.

Otroligt tacksam över Peters visdomsord. Jag kan verkligen rekommendera att gå dit om du är nyfiken på vad din egen kropp försöker förmedla till dig just nu.

Läs gärna mer om Ayurveda HÄR.

Foto – Sofia Sjöström

LÄSARFRÅGA: Hej fina du, jag har en fråga gällande hur du ser på yoga, meditation och ätstörningar? Jag har i flera år kämpat mot min ätstörning, går just nu på dagvårdsbehandling, men utan något vidare resultat. Jag har föreslagit att det här på plats borde erbjudas någon form av meditation eller mycket lätt yoga som ett komplement i tillfrisknadsprocessen. Men ingen av de som arbetar här tycks vara vidare insatt i det och ger mig dom där blickarna som om det bara vore rent flum. Känner sån hopplöshet över deras resonemang och önskar att det i framtiden kommer att finnas betydligt mer kunskap kring just ätstörningar och yoga.

SVAR: Hej! Tusentack för att du delar. Givetvis väldigt tråkigt att höra att du är sjuk men jag blir samtidigt hoppfull över att du vet om det och att du kämpar för att bli frisk. Du verkar vis och insiktsfull.

Jag har framförallt två elever som är sjuka i anorexi och yogat med mig i cirka två år. De hävdar att yogan hjälper dem mycket men för mig är det svårt att se då de båda två fortfarande är väldigt väldigt smala. Det gör ofta ont i mig att se dem röra sig på yogamattan, jag blir rörd och ledsen. Jag vill så gärna att de ska vara friska och ha ett härligt liv där de lever i harmoni med sina kroppar men jag känner mig ofta hjälplös här. På de yogastudios där jag jobbar har vi under flera år diskuterat huruvida yogan kan hjälpa tillfrisknandet under just ätstörningar – det är ett dilemma.

Personligen känns jag tydligt att meditation kan vara en av de bästa medicinerna för just ätstörningar – meditation ger mig insikter på ett djupare plan och liksom ”omformaterar” hjärnan. Coacher, läkare & psykologer kan ju vara fantastiska men jag tror det finns någonting i att sitta själv och verkligen observera sina tankar – och därefter kunna slänga iväg de där tankarna som gör att du är sjuk. Få en förståelse för tankemönstret och hitta den där viljan inom dig att bli helt frisk.

När det kommer till den fysiska yogan är det klurigare – görs yogan på ”rätt” sätt ser jag att det kan vara hur bra som helst – ett sätt att lära känna sin kropp från insidan och börja lyssna på dess signaler. Vad behöver min kropp nu? Hur känns den? Kan jag börja spela i samma lag som den istället för att svälta den eller tvinga den att träna hårt? Dilemmat uppstår dock om enbart det fysiska tar över – att man yogar för att bränna kalorier istället för att känna in kroppen. Långsam yoga där man rör sig med andetaget och slappnar av efteråt vet jag skulle göra magi för att bota denna sjukdom.

Att de som arbetar på din klinik tycker att yoga och meditation är flum gör mig verkligen ledsen. Förmodligen krävs mer forskning för att få in det i sjukvården på riktigt, vilket jag känner är störigt då jag så tydligt vet att meditation & lugn yoga skulle hjälpa er så mycket.

Bli frisk nu fina fina du!!!! <3

Läs gärna också…

”Har jag disciplin eller ätstörning?”

”Vill du bli smal som en supermodell?”

”Vad är din relation till mat?”

Foto – Peter Sahlberg, Outfit –  YogiFlow

Två dagar på sjukhuset här i San Jose med Peter i rullstol gav mig otäcka Flashbacks från den jobbigaste perioden i mitt liv. För tre år sen låg jag på ett sjukhus i Halmstad och hörde läkarens fruktansvärda ord ….

”Du kommer aldrig mer kunna gå normalt…springa och yoga kan du helt glömma.”

Detta säger han samtidigt som han haltar fram för att visa hur jag för alltid kommer släppa mitt högra ben bakom mig. Den grova smärtan i högerben kändes helt oväsentlig i jämförelse med läkarens ord…hur fan skulle jag kunna ta in hans dom?

Jag som varvat handstående med att springa milen så länge jag kan minnas. Jag som varit van vid att fullständigt kunna kontrollera min kropp. Jag som jobbar heltid med yoga, med att få andra att landa ner i kroppen. Kunde jag fortsätta leva utan detta, utan det bästa jag visste? Vad var meningen med denna händelse, med livet?

Nu låg jag här i sjukhussängen instängd i ett rum utan fönster men framförallt instängd i min egen kropp. Jag kunde inte ens lyfta mitt högra ben en centimeter från marken. Heeeeeelt jävla sjukt. Jag var bortom förtvivlan och kunde inte göra ett skit. Jag hade ingen aning om någonting utan låg där helt i läkarens händer. Jag som inte ens trodde på Västerlänsk medicin var nu så illa tvungen att förlita mig på det (en stund i alla fall).

Efter nätter i den där ångestfyllda hightech sängen – blev jag äntligen frisläppt men att bo själv kunde jag glömma. Jag var helt beroende av någon annan – fick flytta hem till min kära mor och far igen. Leva bebisliv igen helt enkelt. Jag fick släppa allt. Jag vägrade dock att tro på läkarens tunga nyheter. Jag skrev om att gilla läget igår – men det var motsatsen till vad jag gjorde. Jag bestämde mig för att göra allt vad som krävdes för att kunna gå, springa, yoga igen. Läkarens ord fick mig att dissa Västerlänkmedicin ännu mer och djupdyka in i Österlänsk medicin.

Så jag låg där i mina föräldrars villa och läste allt jag kom över om heeling och urålderlig läkekonst….sjöng mantran, stod på huvudet och provade flummiga meditationer samtidigt som jag stoppade i mig hemmalagadeblandningar av kryddor och pulver med obegripliga namn. Hahaha… yes lite freaky I know men det hjälpte.

Inom några veckor kunde jag hoppa runt på kryckor… och efter ytterligare en stund bestämde jag mig för att gå all-in i Ayurvedan (en slags Österlänsk medicin). Jag bokade en biljett till Indien för att lägga in mig på ett Ayurvedisktsjukhus i Kerala. Eftersom jag knappt kunde gå (och än mindre bära) så stapplade jag mig fram till planet med en liten rygga endast innehållandes några tights, en bikini och några böcker om heeling. Där lärde jag mig att gå igen. Där blev jag frisk.

Förevigat tacksam för att jag blev läkt – för att jag kan gå, yoga, springa igen. Men jag är ännu mer tacksam för att jag fick gå igenom detta. För att jag fick chansen att uppleva hur det känns att vara beroende av någon annan, att inte kunna gå men framförallt insikten om att jag är mer än det min kropp kan göra. Det är kul att stå på händer men livet handlar om så mycket mer.

Läs gärna mer om vårt häng här på sjukhuset i San Jose HÄR.