Photo – Pierre Wikberg, Fia Garver, Chris Christopherlou

Handstående är som min medicin, något jag tar till när jag behöver stressa ner och hitta harmoni.

Jag tror inte att jag är ensam om att ibland bli heeeeelt galen över någon tanke som inte tycks vilja försvinna från huvudet. Som jag nämnde häromdagen i inläget ”Vad är yoga” så skrev Patanjali en yogabok för 1000-tals år sedan som heter Yoga Sutras. I boken ger han olika tips på hur man ska stilla de där tankarna. Även om inte Patanjali riktigt skrev om just det där perfekta Instagram handståendet så är det just vad positionerna kan hjälpa oss med – landa ner i kroppen och på så vis i stunden vilket automatisk stillar tankarna. Mindfulness helt enkelt!

Jag fullkomligt älskar att stå på händer för då kan jag inte vara annat än i nuet. Handstående visar mig direkt hur jag mår i stunden. Är jag helt uppe i huvudet och mina tankar, funkar det liksom inte.

Känner du dig inte redo för att stå på händer, funkar vilken yogaposition som helst för att hitta denna närvaron. Tadasana som jag beskriv häromdagen (Se här) är egentligen exakt som ett handstående fast på fötterna och lite lättare rent fysiskt. Desto ”lättare” man upplever den fysiska positionen, desto större utmaning kan det dock vara att hitta närvaron och inte tänka på annat.

Och givetvis är det inte bara yogapositioner som kan få oss att bli ett med kroppen, med stunden. Mina underbara medspelare på Surfakademin hittar exempelvis sin närvaro när de står på brädan och tar den där vågen. Du har säkert din favorit!

Men spana gärna in mitt inlägg ”Var jogging min Yoga?”, en fysisk aktivitet (eller för den delen annan aktivitet) kan vara mindfulness meditation men det blir inte alltid så.

Foto – Peter Sahlberg

Många frågar mig vad jag tränar mer än yoga. Sanningen är att jag sällan gör någon annan fysisk aktivitet – stunden på yogamattan räcker alldeles utmärkt för att få bort den där rastlösheten i kroppen. Ibland kommer dock suget att ta mig till skogs för att jogga en härlig runda bland träden.

Innan jag började med yoga var det just löpning som var min grej – jag sprang och sprang. Gärna mil om dagen för att hålla stress-hormonerna i schack. Jag diggar fortfarande löpningen men nuförtiden blir det snarare 3-4 gånger i månaden. Jag var precis ute på en magisk runda här i vackra Biarritz. Så härligt att springa längst böljande vågor och bara känna varenda cell i kroppen.

Den där magiska känslan av närvaro hade jag dock sällan tidigare då jag sprang. Då kunde jag springa i timmar utan att ens ha sett havet eller känt kroppen. Jag sprang och sprang på vackra stigar men var fortfarande bara i mitt huvud. Tänkte och tänkte – löste ”problem” relaterade till jobb, relationer och livet i stort. Jag var inte närvarande alls i stunden, det var ingen riktig paus. På den tiden kunde jag ge mig ut och springa och komma hem en timme senare utan att veta var jag varit. Jag kunde springa med svullet knä och blodiga skavsår – utan att ens känna smärtan, mitt fokus var nämligen inte alls i kroppen.

När jag springer nuförtiden, är det mer som meditation och yoga. Jag känner mitt hjärta, min kropp – väldigt likt den känslan jag har på mattan när jag rör mig mellan yogapositioner.

På ett sätt upplever jag det svårare att vara närvarande under springrundan än på yogamattan eftersom löpningen är mer monoton – lättare att tankarna far iväg till en dåtid eller framtid. När jag typ står på händer, tvingas jag liksom in i kroppen, i nuet annars ramlar jag.

Min slutsats är i alla fall att jogging (och för den delen annan träning) kan vara en meditation om vi vill – men det kommer inte naturligt för mig i alla fall.

Vill du läsa mer om min syn på yoga och träning, spana in detta inlägg – Vad är yoga?