Foto – Adam Klingeteg

Hur ofta leder du uppmärksamheten ner i kroppen och verkligen känner efter vad som försegår där? Var håller du spänningar? Var känns det lugnt och skönt? Går det att släta ut pannan, släppa käkarna, låta axlarna falla ner och magen falla ut? Ibland kommer ju tankarna från alla möjliga håll och kanter, talar emot varandra till och med. I sånna lägen hittar jag svaret genom att checka in med min kropp. Kroppen talar till oss precis hela tiden. När vi blir stressade spänner den sig, när vi mår bra slappnar den av. Kroppen vet. Kroppen är vis. Kroppen talar sanning.

Och precis som sanningen så gör ju kroppen ont ibland. Då har vi två val. Den enkla vägen är väl att ignorera smärtan, sluta känna kroppen och istället gå upp i huvudet. En grym teknik för att ta den vägen är ju exempelvis att sätta oss framför datorn. Den svårare vägen är nog att sätta oss ner, sluta ögonen och känna efter vad som verkligen händer i kroppen. Känna in smärtan. Hur känns den? Kan jag slappna av i det området?

Kroppen talar till oss hela hela tiden – Lyssnar du?

Läs gärna mer liknande tankar…

Vad Vipassana visade mig denna gång?

Vart tog den duktiga lilla flickan vägen?

Foto – Adam Klingeteg

Alltså jag har ett problem, jag blir kär i mina yogastudenter. Det brukar ta några dagar och sen är jag blixtförälskad. En kärlek som är personlig men inte exklusiv för jag blir tokig i nästan alla. Jag vet nämligen inget vackrare än att se människor sluta ögonen och röra sig helt obekymrat i sina kroppar eller att fullständigt släppa taget i Savasana. Då strålar ALLA.

Ibland uppstår kärlek på bara en klass men den växer sig ofta starkare och starkare ju fler dagar som går. Med tiden är det som att alla släpper sina lager och börjar visa mer och mer av sig själva. De slutar lyssna på mig och börjar följa sin egen kropp, lita på sin egen kropp. Det uppstår MAGI i yogasalen. När sista dagen på retreatet kommer känns det så sorgligt att jag bara vill gråta som om mitt hjärta krossas och kärleken lämnar mig.

Sen när nästa grupp anländer måste jag erkänna att jag har ett litet motstånd att ta in dem. Det blir lite som att gå in i ett nytt förhållande innan man hunnit smälta det gamla. De som lämnar strålar, de som kommer är trötta (efter typ 2 dygns resande). De som lämnar litar på mig, de som är nya är lite avvaktande. De som lämnar gör ofta det utan så mycket lager, de som kommer är påklädda.

Men varje gång jag släppt motståndet (ofta tar det någon dag) så börjar jag se det vackra i människorna i den nya gruppen. Alla är vi nog vackra när vi slappnar av och släpper in. När vi är oss själva.

Idag är det dags att lämna en kärlek för att ta emot en ny grupp! Ska försöka göra detta med ett öppet sinne.

Läs gärna lite tankar om kärlek HÄR.

Jag är introvert och får energi av att vara ensam. Utan det blir jag ännu knäppare än vad jag redan är… Min kropp och själ har skrikit efter ensamtid i flera dagar så för att undvika galenskap unnade jag mig en Josefinedag idag. Jag älskar att få skapa dessa retreat med Yogiakademin, träffa all underbara deltagare och dela med mig av yoga och meditation. Jag är så passionerad för det jag gör, lägger ner min själ för att dela det jag tror på… men i stunder tar passionen över och jag glömmer bort mig själv.  Jag har massor att ge men bara när jag ser till att landa i mig själv mellan varven. Utan ensamtid tappar jag bort mig själv och meningen med det jag gör.

Min Josefinedag börjades givetvis med morgonyoga och lååång Savasana (här får jag i för sig lite ensamtid varje morgon). Men istället för att äta brunch med alla deltagarna så åt jag en frukost på altanen i min ensamhet, mysigt! Sen gick jag på en heeling session med en Argentinsk kvinna.  Det var första gången jag träffade henne så jag visste inte riktigt vad det var jag gav mig in på men många av mina vänner har varit hos henne flera gånger och fått otroliga upplevelser. Det fick jag verkligen också – två timmar av ren magi. Hon tryckte på punkter som fick mina tårar att spruta. Punkter som fick min kropp att landa in i sitt parasympatiska tillstånd av fullkomlig avslappning – en viktlös känsla som jag ibland får efter många timmar av meditation. Underbart att få bli omhändertagen. Så tacksam för den stunden.

Efter sessionen badade jag, vilade i skuggan och tog en långsam promenad längst hela stranden. Sen satte jag mig och mediterade vid strandkanten och öppnade ögonen lagom tills att solen skulle försvinna bakom horisonten. Jag är nere och badar i solnedgången varje dag men ibland känner jag mig typ blind… jag missar hur vackert det är. Idag såg jag allt med klara ögon och gåshus på kroppen – hela mitt väsen var närvarande och njöt av det vackra.

På kvällen var det andra saker som slet för att få min uppmärksamt, yogagänget skulle gå ut och äta på min favvo restaurang på stranden och Peter hade också storslagna idéer men jag lyssnade in och stod emot. Jag behövde vara själv lite till. Det slutade med en mysig hemmamiddag under stjärnorna med djungelnsbrus i bakgrunden.

Nu är jag påfylld ett tag. TACK!

Läs gärna fler av mina tankar om ämnet här…

– Egen tid

– Uppkopplad till datorn, frånkopplad mig själv