Hejsan finaste ni!

Välkomna till dag 16 i vår 21-dagars utmaning i att hitta stunder av meditation i vardagen.

Idag har min hjärna gått på högvarv. Både meditation och yoga kändes för långsamt så jag beslutade mig för att ge joggingen en chans. Som jag skrivit tidigare så var det just jogging som var min grej innan jag hittade yogan – jag sprang och sprang. Gärna en mil om dagen för att hålla stress-hormonerna i schack. Jag diggar fortfarande löpningen men nuförtiden blir det snarare några få gången i månaden och en mycket kortare distans. Dessa tillfällen kan jag dock verkligen njuta av, att vara ensam ute i naturen, känna kroppen och vara ett med naturen.

När jag sprang idag var det som en meditation. Jag kände mitt hjärta, min kropp – faktiskt väldigt likt den känslan jag har på yogamattan när jag rör mig mellan yogapositioner.

Hur mår du idag? Hittat en stund av närvaro?

MEGA STOR KRAM <3

God morgon käraste ni!

Hur är läget idag? Välkommen till dag 15 i vår 21-dagars utmaning i att hitta stunder av meditation i vardagen!!!

Idag vill jag skriva om ett ämne som jag delat om tidigare men som kommit upp mycket under just vårt sista retreat för säsongen här i Khola Beach – SMÄRTA. De flesta av våra retreat blir väldigt djupa men denna gång var det ovanligt många som kom i kontakt med sin inre smärta, även jag och Malin. Den inre smärtan som jag vill hävda finns inom oss alla. Den smärtan som vi ständigt, och på olika unika sätt, försöker fly ifrån. Den smärtan som jag tror vi MÅSTE vara med ibland. Förr eller senare kommer den liksom ikapp oss.

Ibland blir smärtan tydlig i stunder då något mycket traumatisk händer i vår närhet (vilket var fallet för några av våra deltagare under detta retreat), när vi kört för hårt bränner ut oss (vilket var fallet för andra) eller när vi helt enkelt lägger listan åt sidan för att istället känna in livet på ett djupare plan. Sätt vem som helst i tystnad på en öde paradisstrand (likt denna) utan yttre stimulans och se vad som händer…

Spirituell-praktik såsom yoga och meditation är helt enkelt långt ifrån bara bliss, harmoni och kärleksupplevelser, det innehåller även upplevelse av smärta. En smärta som i stunder förvirrar och förgiftar hela vårt väsen.

Jag kan givetvis bara tala för mig själv men ibland är det som om livet existentiella frågor kommer och knackar på dörren. Knackningar som jag ofta till en början försöker ignorera men efter ett tag går det inte. Det blir hög-ljuda bankningar. Jag tvingas föra min uppmärksamhet till det som är större och som en konsekvens sköljer då även smärtan över mig.

Det är som om jag med jämna mellanrum behöver sätta mig ner och få känna in ett större perspektiv. Sätta mig ner och möta det jag sprungit ifrån när jag snöat in i vardagens görande. Sätta mig ner och bara vara, timme ut och timme in, igen och igen. Tills acceptansen uppkommer.

Det är just därför retreat som dessa är så läkande. I vardagen finns inte den tiden det tar eller den tryggheten som behövs för att gå igenom smärtan. På ett retreat kan man sätta mig ner i stillhet och observera. Låta känslorna komma upp till ytan. Låta smärtan vara. Låta transformationen ske. När man låter det göra ont verkar det som om smärtan alltid växlar till något annat efter ett tag. Vi känner oss redo att släppa grubblandet och låta oss leka i världen igen.

Så min stund av meditation har idag varit att sitta med det större perspektivet. Blicka ut över horisonten och sitta med min existentiella smärta. Låta tårar rinna. Lita det vara oförståeligt. Låta ångestkänslor vara i kroppen. Med vetskapen om att allt förändras hela tiden. Det är vackert.

Känner du igen dig i denna smärta? Berätta? Har du fått någon stund av meditation idag?

ALL KÄRLEK

HELLO BÄSTA!

Hur mår ni?  Dag 14 i vår 21-dagars utmaning i att hitta stunder av meditation i vardagen.

Idag gick jag till min lilla bro igen efter klassen, den vackra bron bakom vårt retreat. Jag har nämligen märkt hur viktigt det är för mig att gå iväg en liten stund varje gång jag undervisat för att landa tillbaka i min egen kropp.

När jag undervisar är jag visserligen extremt närvarande (ofta mer närvarande än under min egen yoga) men jag har min uppmärksamhet mer på deltagarna och deras kroppar än på mig själv. Jag kan ofta vara lite speedad efter klassen och känna mig social men jag har samtidigt märkt hur viktigt det är att jag går iväg och grundar mig först. Det sociala blir härligare sen.

Så med porlande vatten och djungelljud omkring mig satte jag mig ner för meditation en stund borta vid min bro. Kroppen ville dock inte sitta still, kanske för att jag just var lite speedad efter klassen. Jag försökte som vanligt (till en början) ignorera rastlösheten och sitta kvar i stillhet men efter en stund gav jag vika till kroppens impulser. Det blev långsamma och inkännande rörelser mestadels i sittande ställning. En väldigt vacker stund.

Hur är din dag? Hinns det med någon närvaro mellan allt fix och tricks?

Dela gärna här och #mymomentofmeditation.

KÄRLEK