Farväl Biarritz! Igår avslutade vi vårt sista retreat i Biarritz för i år så det har blivit dags för mig att åter en gång lämna den trygga ”Yogiakademinbubblan”. Det känns tomt och lite skrämmande. Utanför vår bubbla känner jag nämligen att det finns som en stark kraft som gör allt i sin makt för att försöka få mig bort från hjärtat och upp i huvudet.

Väl där uppe blir jag rädd och sätter genast på mig fasader och masker för att skydda mig på bästa sätt. Jag stänger in mig. Klär på mig. Blir osynlig. Denna gång gör jag allt i min makt för att jobba emot denna starka samhällskraft. Försöker stanna i kroppen och hjärtat – där är jag trygg oavsett omständigheter.

Jag känner så otroligt mycket tacksamhet över alla KÄRLEK jag får uppleva gång på gång i våra olika bubblor runt om i världen. Under september har bubblan bildats i en fantastisk villa utan för Biarritz. En villa lååååångt ifrån allt annat. En villa där vi varken sett något annat hus eller hört bilar, bara sprudlande natur och fågelkvitter. I denna villan har jag fått äran att lära känna över 60 spännande personer de senaste veckorna.

Som vanligt på våra retreat blev jag påmind om hur vackra människor är när de plockar bort sina lager och masker, när de vågar visa sig själva. Precis som jag anländer de flesta nämligen till retreaten med mängder av fasader som skyddar mot samhällets kyla och världens galenskap. Hursomhelst, bara efter första klasser brukar det där börja försvinna litegrann och varje deltagare inser att man på Yogiakademin får vara och göra exakt som man vill. De träder in i bubblan där man kan lägga undan sin välpolerade utsida och få känna inåt istället. Låta alla sidor synas, ”dåliga” som ”bra”. Låta alla känslor levas ut, ”dåliga” som ”bra”.  När insikten kommer att man under dessa dagar får vara sig själv fullt ut slappnar de flesta av och känner en FRIHET de nästan glömt existerade.

Och det är just då – när både mina och deltagarnas lager har skalats av och jag ser vad som finns där bakom som jag blir KÄR. En kärlek som är personlig men inte exklusiv för jag blir helt galen i varenda en. Jag kan bara stå där mitt i yogasalen fylld av kärlek när jag blickar ut på alla euforiskt dansande kroppar med ögon som tindrar.

Trots att jag nu i 3 års tid har bevittnat hur denna magi har uppstått på över 50 yogaretreat runt om i världen så blir jag lika förvånad varje gång. Det enda vi gör är ju att på olika sätt guida deltagare från huvudet ner i kroppen. Vi gör liksom inget särskilt eller extremt. Vi har ingen hemlig formel. Det verkar dock som det där lilla räcker. Min teori är att vi alla har en längtan efter att att bli sedda för den vi är på riktigt. När vi lever i huvudet kan vi lura oss själva och förtrycka denna längtan men när vi kommer ner i kroppen så kan vi inte ljuga längre. Kroppen talar klarspråk. Kroppen är vis.

Väl i kroppen är det som att vi automatiskt blir nakna, sårbara och fyllda med kärlek.

Foto – Adam Klingeteg

Hej underbara ni!

Alla som följt mig ett tag har märkt att jag tenderar att checka ut lite från bloggen när jag håller retreat. Jag liksom sugs in i Yogiakademin-bubblan varje gång. Det är verkligen härligt att få vara så närvarande på en plats och fokusera på allt som händer här. På hemmaplan känns det ofta som om jag försöker jonglera mängder med bollar samtidigt vilket jag klarar av  men det blir ofta mer spretigt och jag tappar min närvaro. Jag älskar helt enkelt att gå ALL-IN med en sak i taget, det är lyx för mig. På retreaten kan jag vara här med hela mig.

Just nu sitter jag i villan och fick feeeling för att blogga lite. Vi har precis haft en underbar kundalini meditation under solen i vår magiska trädgård. Att öppna ögonen efter en timmes meditation och låta blicken falla på bergen där långt långt borta är ren njutning. Just nu håller underbara Lisa en relax klass i salen bredvid och jag sitter i gräset med en kopp te och skriver lite.

Ikväll ska vi ha en tystnadsceremoni i trädgården så vi har förberett med facklor, massa levande ljus och kuddar. Ska bli sååå mysigt att träda in i tystnaden tillsammans igen.

Men nu ere slut på datortiden för poolen står där och lockar mig för mycket. Wiiiieeeee!!!

Hej kära kära ni!

Hur mår ni? Jag har varit på Baravara i några dagar nu så det är därför jag har varit lite seg på att svara på era fina kommentarer. Tack igen till alla er som var med på utmaningen. Ni har funnits med mig dessa dagar på retreatet.

Nu har jag gått hälften av programmet på Training for Life, fortfarande såååå tacksam över att få träffa alla otroliga Terapeuter och få chansen att läka och lära känna nya sidor av mig varje gång. Precis som alltid så var det verkligen fantastiskt att få landa djupt in i mitt hjärta igen. Att få checka ut såhär i några dagar och bara få fokusera på mig själv är den största lyxen jag kan komma på.

Som vanligt har jag svårt att beskriva retreatet på ett rättvist sätt – vissa grejer måste helt enkelt upplevas. Hursomhelst, jag ska försöka litegrann. Fokus denna gången var ANDNING (eller Breathwork som det brukar referens till). Jag har tidigare gått några kurser i just Breathwork och inser gång på gång hur mäktigt det är att jobba med andningen på detta fria sätt.

Jag fokuserar ju givetvis på andningen dagligen i yogan men då är det på ett mer kontrollerat sätt. I Breathwork används andningen snarare till att släppa kontrollen och därmed automatiskt få kontakt med gamla trauman och blockerade känslor. I vardagen gör nog de flesta av oss tvärt om – vi gör allt för att slippa känna det som är smärtsamt. Den bästa tekniken för att göra just det är att dra in magen och andas ytligt uppe i bröstet, vi lägger locket på. Någon som känner igen sig?

I Breathwork ”tvingar” vi istället ner andningen djupt ner i magen vilket gör att vi automatiskt börjar känna de känslor som vi tidigare inte ”orkat” hantera eller uttrycka. Under en Breathwork session får helt enkelt dessa känslor chansen att komma upp till ytan – rensas ut, levas ut.

Även om jag vet hur läkande det är och hur ”lätt” jag känner mig efter ett Breathwork retreat eller bara en enstaka session så har jag alltid ett megamotstånd när jag lägger mig på madrassen och gör mig redo för att sätta igång andning. Ett motstånd som kommer både utav att det oftast är smärtsamt men också utav att jag tvingas släppa kontrollen och ge mig ut på ett äventyr som jag inte alls vet var det kommer sluta. Det brukar bli en hel del av de där känslorna som ju tyvärr inte tycks vara helt accepterade att uttrycka i vårt samhälle – ILSKA och SORG. Jag är så tacksam att det finns retreat där ALLA känslor hyllas och accepteras. Retreat där vi får chansen att uttrycka dem och vara oss själva utan lager och masker.

För det finns ingen mäktigare upplevelse än när jag låter mig själv släppa kontrollen, andas och leva ut det som finns inom mig.

Andningen leder mig nämligen till den riktiga Josefine. Den Josefine som finns bakom allt annat. Bakom utsidan. Bakom kroppen. Bakom mina roller. Den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

Foto – Adam Klingeteg