Jag skulle inte kalla mig modell men sen jag var liten har jag gjort lite fotojobb här och där. Som tonåring hade jag nog någon outtalad dröm om detta yrke (vilket nog inte är helt ovanligt) men jag insåg snart att mina 170 centimeter aldrig skulle räcka för att trippa fram på catwalken.

Häromdagen, tackade jag dock Ja till ett jobb framför kameran. En hel katalog för en nydesignad kollektion skulle skapas så galet mycket bilder att plåta… det var ett härligt foto-crew så vi hade en rolig dag ihop.

Men samtidigt var det något hos mig som inte stämde. En jobbig känsla som jag inte helt kunde sätta fingret på. När jag stannade upp och observerade mina tankar började det klarna. Det hade börjat redan kvällen innan när jag var på middag hos en av mina bästa vänner. Hon hade lagat massa god mat och vi hade supertrevligt. När hon mot slutet av kvällen tog fram en avokado-baserad choklad mouse… la jag märke till en liten tanke som smög sig på…

 

”Ska du verkligen äta efterrätten, din mage kommer svullna upp – du kommer se tjock ut på bilderna imorrn”

 

Jag viftade bort den där tanken och tog istället en härlig tugga av den gudomligt krämiga chokladen. På morgonen därpå vaknade jag tidigt och körde lite yoga. Därefter var jag pigg och hungrig. Men tankarna tittade fram igen…väldigt, väldigt subtilt…mer som en viskning…

”Strunta i frukosten, du vill väll inte se ut som en tjockis idag?”

Jag skrek tillbaka – FUCK OFF. Jag gjorde en god Spirulina smoothie, omelette och rostade mitt favvo bröd. MUMS. Ingen varumärke i världen (eller för den delen tanke) ska få mig att inte äta frukost. Att inte lyssna på kroppen. Att inte njuta av maten. Att svälta en enda morgon.

Herre gud, om jag skulle tro på alla tankar skulle jag försvinna.

Läs gärna fler liknande tankar i dessa inlägg:

Vad är din relation till mat?

Vart tog den duktiga flickan vägen?

Foto – Sam Britz

Av hela mitt hjärta TUSENTUSENTACK för att ni var med på Tusen Yuleljus Yogan på Berns igår.

För några år sen drömde jag och min fina vän och (även pluggkompis från Handles) Anna Korsgren om att skapa ett yogaevent på just Berns där hon skulle DJa och jag skulle leda klass. Då var det bara en dröm som vi liksom lämnade där och då. Vi vågade nog inte tro att den skulle bli verklighet.

På den tiden hade vi både hittat vår grej (jag yogan och hon DJandet) fast vi hade fortfarande inte riktigt vågat hoppa från den där (lite mer trygga) handels-banan. Vi hade kvar våra ”riktiga” jobb. Vi hade ingen aning om det skulle gå att följa våra hjärtan. Om vi skulle kunna leva på det fullt ut.

Idag reser hon runt världen och Djar som Anna Cross. Å min dröm är ju också verklighet.

När Lululemon frågade om jag vill hålla klass på Berns tillsammans med Anna var det liksom lite för bra för att vara sant. Hur hände det? Varken jag eller Anna hade nämnt denna dröm för någon annan. Kan man få vad man vill? Ibland är jag nästan rädd att fråga…

Oavsett det så är jag oerhört TACKSAM för att jag får leva min dröm (jag är givetvis inte glad, kärleksfull och harmonisk varje sekund) men att dagligen få dela min passion med så många människor känns otroligt.

Idag är det lätt att skriva tacksamhetsdagbok…

Tack ni fantastiska tjejer på Lululemon. För det ni skapade igår. För hur ni sprider yoga i Stockholm med sån otrolig kärlek.

Tack Anna.

Tack alla ni som var med igår.

Tack Cecilia Duberg för din visdom.

Tack Peter för fint stöd.

Tack yogan för att du finns i mitt liv.

Läs gärna mer om min tacksamhets dagbok här.

Många av er frågade om dikten fåra igår (min favvo) – spana in den här.

God morgon!

Landat i vackra Encinitas i Kalifornien. En dröm. En lek. Bor på en klippa med utsikt över Pacific Ocean vars konstanta vågljud liksom lugnar hela mitt väsen.

Började dagen med att bara sitta och överblicka en horisont som aldrig tycks ta slut. Så närvarande i kroppen med vartenda andetag. Jag lever. Jag känner. Ena sekunden en oändlig glädje, andra stunden tårar som jag tillåter rinna. Det är vackert.

Insikten som alltid träffar mig som ett slag in i själen när jag är på retreat och kan ta ett steg bort från detaljerna i min ”verklighet” är att ALLT ÄR EN LEK. Jag lever en gång i denna kropp så det är FAN läge att ta till vara på varenda stund. Skratta. Dansa. Leka. Andas. Njuta.

Det är så lätt att bli slav under den där To-Do listan. Glömma att leva. Fastna i stress, prestation och seriositet istället för att vara i stunden. Jag blir besviken på mig själv att det händer så lätt. Det spelar ingen roll hur många timmar jag mediterat, hur länge flightmode har varit påslaget – när datorn öppnas och mejlkorgen är full av olästa mail är det en konst att stanna kvar i hjärtat och kroppen. Vet inte om det ens är möjligt. Kanske är det ok att vara i huvudet ibland men för mig är det nog för idag. Dags att swisha om till Fightmode, slå igen datorn och istället hoppas ner för LEK i de läskande vågorna. Wieeeeeehooo!