Det känns underbart att vara tillbaka på otroliga slottet i Bretagne. Förutom att det är galet vackert här så finns det liksom någon magi i luften. En magi som i alla fall inte mina foto-skills kan visa på bild – den måste helt enkelt upplevas på denna plats. Jag var här på slottet hela förra sommaren då vi körde våra första retreats någonsin med Yogiakademin. Jag minns hur nervös jag var dagarna innan, eh eller kanske närmare bestämt månaderna innan!

Först var jag såklart nervös över att ingen skulle boka, så tillsammans med Peter och Jens, gick jag ALL IN för att sprida Yogiakademin. Några veckor innan var alla retreat helt plötsligt överbokade och väntelistan började fyllas på…. Superkul såklart men jag blev livrädd. Jag hade ju undervisat galet många klasser och haft några helgretreats tidigare men nu skulle jag alltså undervisa och underhålla dessa deltagare i  en heeeeeeel vecka…ahhhhhh… massa jobbiga tankar dök upp och snurrade runt i mitt huvud…

”Kommer de tröttna på mig?” ”Hur ska det gå?” ”Är jag inte lite ung för att hålla retreats?” ”Har jag verkligen någonting vettigt att dela med mig av?”

Inte så härliga tankar precis! Men jag bestämde mig för att inte lyssna på dem. Jag gick helt enkelt emot nervositeten (hade ju inte riktigt något val!). Istället kom jag tillbaka till anledningen varför jag gör det jag gör. Anledningen som är så mycket större än mina egna små rädslor. Jag hittade ner i min kropp och mitt hjärta. Därifrån kände jag tydligt hur mycket jag ville dela min passion för yoga och meditation med alla som bokat retreaten. Den där jobbiga nervositeten försvann. Givetvis kan jag inte nå ut till alla och självklart kommer vissa personer på mina klasser döma och ogilla det jag undervisar…. Jobbigt för egot såklart men jag insåg att jag inte kommer dö av det. Sålänge jag är ärlig mot mig själv och delar det jag tror på från hjärtat så är allt som det ska.

Det kan fortfarande dyka upp nervösa tankar eller känslor inför ett stort yogaevent eller retreat men jag lär mig mer och mer att välja bort de tankarna. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att dela yoga och jag hade länge en dröm (som nu ju är verklighet!) om att få göra det genom att hålla retreats runt om i världen, för att liksom lära känna människor mer på djupet.

Jag märkte dock ganska snabbt hur lätt det var att förstöra den drömmen genom att föra in nervositet, prestationsångest och leta efter perfektion. Kanske någon som känner igen sig? Då tappar man liksom lusten för allt – drömmen blir snarare ett helvete. Hursomhelst, det jag vill komma fram till är att jag inför detta retreat faktiskt kände mig väldigt lugnt och istället taggat för att få dela min passion för yoga och meditation.

Igår hade vi första dagen med en underbar grupp – en härlig blandning av killar och tjejer, tonåringar och föräldrar. Vi hann redan med totalt sex timmar yoga och meditation :-). Går ut hårt. Nu är det dags för middag som grymma Detoxlife Johanna lagar! Läs gärna hennes nya grymma blogg på naturligt snygg. 

Läs gärna mer om prestationsångest HÄR. 

Foto – Adam Klingeteg

Jag fick just en väldigt relevant fråga från en klok läsare angående gårdagens inlägg ”Vad är meningen med livet”.  Eftersom många hoppas av och byter bana kan man ju fråga sig  –  Är det viktigt att ha en examen?

Hon skrev…

”Är du glad över att du ändå har en examen, som någon slags ”livlina” som du kan luta dig tillbaka mot om du skulle vilja? Märklig fråga kanske men varför jag undrar är för att jag studerar just nu mitt första år (2:a terminen) ekonomi vid universitetet och är så himla kluven. Mitt hjärta skriker efter solsken och att jag ska göra vad jag älskar – vilket präglas av yoga och meditation. Samtidigt som hjärnan (liksom andra, ”yttre” faktorer) säger att jag bör tänka mer ”realistiskt” och ta min examen.”

Jag tror att väldigt många känner igen sig i dessa tankar. De där tankarna fanns delvis hos mig då jag pluggade men jag tryckte undan dem och fokuserade framåt – klara nästa tenta, få jobb, få den lönen… Jag orkade inte känna efter men innerst inne visste jag nog hela tiden att jag inte mådde bra av det jag gjorde, att jag var påväg i fel riktning.

Jag tror aldrig att det är fel att ta en utbildning – vi lever i ett samhälle där de flesta pluggar och jobbar på kontor. Genom att prova på det själv kan det hjälpa oss att relatera till andra människor omkring oss. Jag skulle tog inte gå om just Handels nu men jag ångrar varken att jag pluggade eller jobbade som konsult. Nu vet jag hur det känns att vara stressad och sitta på kontor med magknip – den känslan har jag nytta av varje dag i min undervisning och möte med andra människor. Vissa av mina yogalärarkompisar har yogat på heltid sen de var 15 år och aldrig satt sin fot på en utbildning eller kontor – förmodligen väldigt mycket svårare för dem att relatera till vad yogastudenterna behöver när de kommer till salen efter en låååång arbetsdag framför datorn.

Det är säkerligen samhällets normer som gör att många av oss ens sätter vår fot på en ekonomiutbildning men eftersom vi valt att leva i samhället (och inte mediterandes på en bergstopp någonstans) så kanske vi ibland får spela med i samhällets regler.

Tillsist, vill jag verkligen poängtera att jag inte tror att alla helt behöver byta riktning och typ gå från stressigt konsultjobb i Stockholm till att meditera i Indien som jag gjorde. Det behöver ju inte vara svart eller vitt – Meditation på en bergstopp VS 70 h veckor på BSG. Det finns nyanser även om det ibland är lättare att vara extremist :-).

Tusentusentack för att ni kommenterar och involverar er – så kul att läsa era tankar och frågor. KRAAAAAM!

Läs gärna mer inlägg om livet och alla dess beslut HÄR.  

Foto – Adam Klingeteg, Outfit – Lululemon

Igår åt jag middag och diskuterade meningen med livet med två av mina bästa vänner från Handelstiden – heeeeelt magisk kväll. Så tacksam för att jag har så otroliga människor i mitt liv. Det var ungefär 8 år sen vi började Handels och ganska snabbt blev vi ett tjejgäng som hängt ihop sen dess. Efter skolavslutning försvann alla in i coola konsultbyråer och storföretag som Coca Cola och Tv 4 – drömjobben liksom slukade all vår tid. Vi hade galet mycket på Handels också men då kunde vi i alla fall plugga ihop och leka lite på helgerna. Efter att vi gick ut hann vi på vår höjd med en sporadisk (men otroligt betydelsefull) frukost ihop och vi har även lyckats hålla en härlig WhatsApp tråd vid liv.

Jag pallade bara det där konsultracet i ett år (och då var jag på en ganska chillat ställe) – sen gick jag ju ALL IN med min passion, med att följa mitt hjärta som dunkade för yoga och meditation.

De andra körde på några år till men för typ ett halvår sen hände något – till företagens stora förtret valde en efter en att lämna det där drömjobbet för att hitta något annat, något mer. En drog till Bara Vara, en annan åkte på Ayurveda retreat, en tredje flyttade ut till landet, en fjärde åkte å surfade, en femte satte sig på Vipassana…

Vad är det som händer? Är det bara i vårt lilla tjejgäng eller är det en ny trend i hela samhället?

Kan det handla om att när vi känner att vi nått det där målet, när vi lyckats få och även behärska det där drömjobbet så känns det lite..hmmm… TOMT? Ska det vara såhär tills jag dör nu? Är detta meningen med livet? Var den karriärs drömmen en illusion som inte alls kommit från en plats inom mig? Om jag lyssnar riktigt noga, vad är det egentligen mitt hjärta skriker efter?

Kanske är det så att vi alla hittar tillbaka till skrivbordet någon gång i framtiden (även om det känns faraway för mig nu). Oavsett tror jag att det kan vara bra med en andningspaus efter alla sena nätter framför Excel med andan i halsen. Efter år där tid för reflektion varit lika med NOLL. Efter år där hela våra väsen varit fokuserade på att göra MÅL.

En andningspaus att fundera – var det självmål? Vad är det verkligen detta jag vill göra med mitt liv?

Läs gärna mer om mina TANKAR OM LIVET.