Mera flightmode åt folket! Efter att jag har haft mobilen i flightmode under stora delar av min resa i Indien fick jag än en gång uppleva närvaron som kommer bara av den ”enkla” strategin. Herre gud, vad den där apparaten styr mitt liv och ständigt tar mitt fokus – den tar ofta befälet och aktar jag mig inte så är det plötsligt mobilen som bestämmer över mig och inte tvärt om. Buuuuh! Det är helt enkelt en drog! Längtar man efter mer harmoni i livet är det bara att lägga undan mobilen en stund, då kommer närvaron per automatik. Här ere dock disciplin som gäller i alla fall till en början. Efter några dagar i flightmode (när jag inser hur skönt det är) funderar jag alltid på att sälja mobilen och leva livet utan (kanske dock blir nog svårt i längden). Men man behöver ju inte vara extrem.

Jag skrev för ett tag sen om ”5 tips att hitta jobbfokus” – det kan vara svårt att ”lyckas” med alla de punkterna varje dag men en sak som jag är väldigt strikt kring är att starta dagen utan mobil, starta dagen i fligthmode. Då hinner jag landa med mig själv, känna in kroppen och hitta en inre styrka som jag sen kan använda för att inte sugas in lika mycket i mobilen när jag väl slår på den.

Börjar jag dagen (gärna de första 2-3 timmarna efter att jag vaknat) utan mobil så kan jag ofta också lättare så emot mobilens frestelser (instagram, Facebook, whatzapp…) även när jag väl slår på den.

Under dessa morgontimmar känner jag mig ofta så fri, så närvarande. Jag kan göra min yoga, meditation, avslappning och äta min frukost utan en miljon intryck från andras liv, utan något annat som stör. Det är vackert. Det är jag tacksam för varje dag.

Går det inte att ha flightmode i 3 timmar varje morgon (vilket är helt förståeligt) så kanske det går i någon kvart i alla fall medan du går upp på yogamattan, tränar, lagar frukost eller vad du nu pysslar med på morgonen. Och går inte heller det så kanske du i alla fall kan låta bli internet den första stunden på dagen (telefonen i sig med sms och samtal är ju i alla fall för mig långt ifrån det största problemet).

Eller varför inte ta ett dygn med flightmode i helgen?! I will 🙂

Läs gärna fler liknande tankar här…

Min perfekta morgon

Jag älskar flightmode

När min själ är på villovägar, är livet en smärtsam skräckfilm. Oavsett yttre omständigheter känner jag mig vilsen, galen, förvirrad och fruktansvärt rädd. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid med så är jag i SMÄRTA. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta där hela existensen ifrågasätts.

I dessa stunder av smärta gör jag allt i min makt för att fly. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Men tids nog kommer det där skräckinjagande lugnet  – SMÄRTAN blir ett faktum. Det plågsammaste av allt är vetskapen om att ingen annan kan hjälpa mig ur den, jag måste möta detta obeskrivliga obehag.

Kärleksfulla och ömsinta ord från mina nära är absolut inte betydelselösa, snarare tvärt om. Det ger mig hopp och gör att det känns viktigt att gå igenom smärtan för att kunna mötas i kärlek på andra sidan. Men oavsett peppande ord måste jag gå igenom det själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Tyvärr. Det är jag som flytt ifrån mina obehagliga känslor, från mitt mörker. Det är jag som nu måste möta och deala med min skit alldeles själv.

Jag sätter mig ner, blundar. Tar ett djupt andetag och känner efter. Och YES. Det gör f**king jävla ont överallt. I smärtan ifrågasätter jag ALLT. Jag är fullkomligt förvirrad. Men jag sitter kvar.

Jag observerar floder av tårar som rinner längst min kind.

Jag låter dessa vara.

Jag observerar mitt andetag som är så ytligt att det känns som om jag håller på att kvävas.

Jag låter mig kvävas.

Jag observerar tyngden i bröstet som känns som om jag håller på att få en hjärtattack.

Jag låter mig dö.

Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter någon större kraft ta över rodret.

Sitter med smärtan och observerar. Hur känns den i min kropp? Var sitter den? Kan jag acceptera och låta den vara?

(Foto – Adam Klingeteg)

Steg för steg, timme för timme, dag för dag infaller sig ett lugn. Det är som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid så känner jag mig plötsligt trygg och i harmoni. Det blir tydligt hur allt förändras hela tiden.

ANICCA.

Det finns ju de som väljer att leva hela livet i ensamhet, som en eremit på retreat. Det finns definitivt dagar då jag också är lockad av det. Dagar då jag vill lämna vardagens dilemman, relationers frustration och tillvarons tragedier för att leva resten av livet som eremit i oförstörd natur, sittandes på ett meditationsretreat eller som nunna på ett kloster. Dagar då jag bara vill vara i stillhet för att landa i den där vackra känslan av samhörighet med den större mystiska helheten.

Men jag inser ganska snabbt att det är en flykt från det som faktiskt är livet på riktigt. Trots att den samhörigheten känns fullkomligt förtrollande så är det likt en drog-upplevelse något som blir betydelselös om visdomen jag får därifrån inte kan inkluderas i min vardag. Om den hänförande upplevelsen av samhörighet med det där ”större” inte går att överföra till känslan av samhörighet i mina riktiga relationer.

Hursomhelst, några dagar då och då av egentid, intensiv meditation och närvaro likt den veckan jag precis haft upplever jag gör just det – fördjupar mina relationer och gör på något vis att jag ser hela mitt liv med mer visdom, klarhet och kärlek. En sådan period gör att jag får perspektiv på min vardag – det blir ett sätt att hinna notera allt det vackra som redan finns där, ett sätt att se var en förändring behöver ske, ett sätt att hinna uppleva tacksamhet för att jag redan har.

Det handlar väl någonstans om balansen mellan dessa båda motpoler, stilla retreat och snabba samhället. I en utopi kanske behovet av den där veckan som eremit inte borde uppstå men jag tror det är nästintill omöjligt om vi väljer att leva i samhället. Ett samhälle där vi fullkomligt invaderas av intryck varje vaken minut. Ett samhälle där det är svårt att hitta ett jobb som inte involverar ständig uppkoppling. Ett samhälle som helt enkelt går jävligt fort. Givetvis kan jag bara veta hur det känns för mig men när jag levt i detta intensiva tempo för länge tappar jag ofta bort mig själv. Jag tappar kontakten med min själ, blir blind för det större perspektivet och snöar in mig på små detaljer. Allt blir livsviktigt, jag bli en slav under datorn och telefonen samtidigt som jag låter to-do listan styra min dag.

Min slutsats är – ÅK PÅ RETREAT. Och det skriver jag inte för att sälja resor. Det är ord från min själ, något jag personligen får så mycket klarhet och läkning av. Givetvis är det från den insikten jag tyckte att Yogiakademin behövde skapas men det finns ju mängder av andra sätt att hitta den inre friden. Vandra i naturen, vipassana, surfa, fiska, plocka svamp…välj det som lockar dig men stäng av mobilen och ge dig själv mer än en 90 minuters yogaklass eller en skogspromenad några gånger i veckan.

Att landa i närvaro eller meditera i vardagen är givetvis också otroligt givande som ni alla i utmaningen ju har märkt av (och ska absolut inte underskattas) men för att verkligen gå djupt tar det några dagar och timmar av stillasittande observation. Det går helt enkelt inte att komma in i samma tillstånd av själslig läkning när man kollat Facebook och mailat samma dag.