LÄSARFRÅGA:

Hej Josefine! Först vill jag börja med att tacka för att du skrivit om vipassana meditation. Det var tack vare det som jag gjorde mitt första retreat för en vecka sen, och det är jag så glad för! Vilken upplevelse! Men det är inte den egentliga anledningen till att jag kommenterar – det är nämligen så att jag står inför vägskäl i livet där mitt hjärta säger åt mig att säga upp mig från mitt kontorsjobb och följa mina drömmar. Men det är sannerligen lättare sagt än gjort. Jag är osäker på om jag har tillräckligt med mod och det vore därför spännande att höra hur du gick till väga. Sa du bara upp dig en dag, eller hade du en långsiktig plan? Jobbade du deltid till en början eller hoppade du bara rakt ut? Din resa är så inspirerande och det vore som sagt kul att höra lite mer Stor kram!

SVAR:

WOW! Så vackert att du vart på vipassana. Åh, njut av grundningen du har i dig nu.

Jag vet att det är en klurig situation att lämna den säkra ”tryggheten” för den osäkra drömmen. Men har dessa tankar och drömmar kommit till dig så vill jag tro att du förmodligen inte kommer bli nöjd förrän du lyssnat och följt dem. Jag vill tro att om du inte lyssnar nu så kommer ditt hjärta skrika högre och högre till du gör något åt din situation. Även om det inte känns så nu så finns kontorsjobben kvar om du skulle ångra dig – jag lovar! Så våga hoppa om det är vad som känns rätt inifrån (och efter Vipassana är jag säker på att du har koll på det!).

Jag hade ingen långsiktig plan när jag sa upp mig utan bara ett hjärta som skrek att det var rätt att fokusera på yogan och meditationen. När tanken först kom att jag ville byta bana så velade jag nog lite men med tiden så var det knappt något val. Hjärtat talade för högt för att jag skulle kunna fortsätta ignorera det. När jag väl lyssnade så var det som att allt gick i min väg – jag har inte sökt ett enda yogalärarjobb (men har sen dag 1 haft fullt upp med saker jag tycker är spännande), allt har bara kommit till mig. Precis så tror jag att det är för alla när vi börjar följa det som känns rätt. Då får vi FLOW och slipper att slåss för att ta oss fram. LYCKA TILL fina du!

Det känns som att det går en ”magproblems-epidemi” framförallt bland hälsosamma kvinnor mellan typ 15 och 35. Jag har i alla fall nästan ingen tjejkompis som har en problemfri mage och jag har själv haft mycket magont framför allt när jag var yngre.

Jag tror de flesta av oss med dessa magproblem har testat allt ifrån olika dieter, detoxat, hålla oss borta från viss typ av mat, tillsatt enzymer eller knaprat andra tabletter. Vi försöker helt enkelt lösa problemen genom att lägga mycket betydelse vid VAD vi stoppar i oss. Vi utesluter alltifrån gluten, laktos, socker, färgämnen och kött. När jag var i 13-års ålders rekommenderade en läkare mig att bara äta ris och kokt fisk under någon månad för att sen steg för steg lägga till andra typer av mat och då få reda på vad min mage tålde, vad jag egentligen var allergisk mot. Det funkade tyvärr sådär, problemen kvarstod. Givetvis influeras kroppen av VAD vi äter men en annan påverkande faktor som vi ofta glömmer är HUR vi äter. Jag skrev häromdagen (HÄR) att jag besökte en Ayurvediskläkare som heter Peter Ljungsberg. Vi snackade om allt mellan himmel och jord men ett ämne som vi stannade lite längre vid var just HUR vi äter våra måltider.

Enligt Peter (och jag håller av egen erfarenhet verkligen med) så spelar ”VADet” ingen roll så länge vi slänger i oss maten samtidigt som vi sitter framför Facebook. Hur nyttigt och rent vi än äter så kommer vi få ont i magen (och dessutom näringsbrist) om vi inte är närvarande under måltiderna och om vi glömmer att tugga maten. Han menar att han har hjälp mängder av människor med magproblem bara genom att inspirera dem till att ändra sättet på HUR de äter. Han förespråkar att varje enskilt måltid borde ses som en meditation där vi inte gör något annat än fokuserar på maten och gärna tuggar varje bit 25-40 gånger.

För att vi ska kunna smälta maten ordentligt och inte få magont behöver maten blandas med enzymerna i saliven vilket den endast gör om vi tuggar. Vidare, om vi äter samtidigt som vi jobbar eller läser går blodet upp till hjärnan (istället för magen) vilket gör att det blir svårare för magen att smälta maten.

Peters fyra tips för HUR vi bör äta:

1. Redan innan du sätter sig för att äta var mentalt inställt på att äta i lugn och ro med full närvaro.
2. Tugga maten väl, räkna 25-40 gånger.
3. Undvik att läsa etc under måltiden
4. Lägg ner besticken mellan tuggorna.

Insikten är nog att vi först måste kika på HUR vi äter och därefter kan förfina vår hälsa med VAD vi äter.

Läs gärna mer här…

Vad är Ayurveda?

Ayurvedisk session

Vad gör du när din mage krånglar?

LÄSARFRÅGA:

Vill säga tack för det här inlägget också. Håller verkligen med dig. Jag har dock mycket ont i magen och behöver undvika många livsmedel, men det är ju inte i syfte att förbjuda utan för att jag vill må bra. Annars är jag också trött på alla råd om hur man ska äta för att se bra ut. Det borde handla om, som ni förmedlar, att må bra på insidan och ge kroppen vad den ber om – om det så är något näringsrikt eller ibland en bulle. Även om jag tänker såhär, så är balansen jätte svår. Brottas hela tiden med tankarna, men ändå mindre och mindre tror jag. För något år sedan såg jag inte maten som det nödvändiga för kroppens funktioner, utan som något som gör än tjockare. Allt eftersom slutade jag med socker, satte fler och fler regler för vad jag fick äta, portionerna blev mindre och tillslut tränande jag alldeles för mycket och åt alldeles för lite. Mitt största komplex var magen. Ville inget hellre än att ha en platt mage, så dumt. Jag lärde mig att ALLTID dra in magen. När jag låg ner, satt ner, stod upp, promenerade, när jag sprang, drog jag in min mage.. Till och med under fotbollsmatcherna tänkte jag på att dra in magen. Helt sjukt. Dessutom motarbetade jag det naturliga andetaget, och drog istället andetaget inåt. När man andas vidgas bröstkorgen och magen naturligt för att luften ska få plats, men jag lärde mig istället att dra magen inåt när jag andades, för att inte bli tjockare när jag andades. SÅ SJUKT. Någonstans förstod mina föräldrar att jag inte åt. När min pappa grät fick jag en chock, och kom på – vad håller jag på med? Började äta igen, men tankarna fanns ju kvar. Genom åren har jag jobbat med mina tankar, och som jag skrev är det lättare nu. Jag behöver inte lika ofta slåss mot tankarna, utan istället påminna mig själv om det du beskriver i inlägget. När jag ser tillbaka på hur allt handlade om mat kopplat till utseende, ser jag vilken stor skillnad det är. Idag håller jag med dig, och försöker vara snäll mot mig själv. Det kanske inte går att släppa tankarna helt? Dom kanske alltid kommer komma, men man kan nog bli bättre på att styra tillbaka tankarna igen på vad som verkligen är viktigt, tror jag. Kram

SVAR:

Tack, tack, tack för dina kloka kloka ord Lisa. Så intressant att läsa för oss alla. Kanske är det så att vissa tankar kommer spöka för oss resten av livet men när vi lär känna dem kan vi också börja välja bort dem, inte tro på dem.

Precis som du skriver tror jag det finns så många av oss som går och håller in magen dag ut och dag in (ofta utan att ens veta om det). Själv märker jag ofta när jag exempelvis sätter på mig bikini att jag ”omedvetet” av gammal vana drar in magen. Men när jag blir medveten och kommer på mig själv släpper jag taget och låter andetaget komma hela vägen ner i magen. Bästa sättet att INTE LEVA är nog nämligen att hålla andan (eller andas ytligt uppe i bröstet). Ibland tänker jag att allt det där hänger ihop. Att ”ätstörningar” långt ifrån bara handlar om att följa ett visst utseende ideal utan snarare är en flykt från att känna känslor – det vill säga en flykt från att LEVA. De effektivaste strategierna för att slippa känna måste ju vara att just sluta andas och skippa maten.  När vi inte känner kan ju inget ”jobbigt” riktigt påverka oss. Men frågan är – vill vi ligga på dödsbädden och inse att vi varit döda hela livet?