Snart så snart är det dags för min 21 dagars meditationsutmaning här på bloggen så idag tänkte blicka tillbaka till hur jag hittade meditationen…

Meditationen liksom smög sig på mig under flera år. Redan i nian, smet jag iväg till biblioteket och lånade böcker om meditation. Jag kände ingen annan som höll på med det då så jag skämdes lite – höll det hemligt för min familj och vänner för att inte verka konstig eller deprimerad (i 15 års ålders är det ju livsviktigt att smälta in).

Bakom stängda dörrar eller ensam i skogen, ifrågasatte jag livet och världen i stort – jag ville förstå allt på ett djupare plan. Det var nog därför jag kände den där dragningen till just meditationen men eftersom böckerna var min enda inspiration så förblev också meditationen mycket av ett koncept. Det var först flera år senare när jag hittade yogan (en slags meditation i rörelse) som jag började förstå det hela på ett djupare plan, det blev självupplevt istället för bokkunskap.

Men när meditationen verkligen blev en viktig nyckel i mitt liv var först under min första Vipassana, meditationskurs i Indien – en slags Mindfulness meditation på ett tystnadsretreat som pågick i 10 dagar, där man satt stilla och mediterade 10 timmar om dagen. Det första retreatet kommer jag aldrig glömma, det var det värsta men också det absolut bästa som hänt mig. En positiv vändning i livet helt enkelt.

Läs gärna mer om Vipassana i mitt inlägg – Vad är Vipassana meditation?

Foto – Adam Klingeteg

På söndag börjar min 21 dagars meditationsutmaning. Wihooo! En utmaning där vi mediterar en kvart per dag i 21 dagar. Första pris är en resa med Yogiakademin till Bretagne i sommar. Läs mer HÄR.

Innan vi sätter igång låt oss titta på vad meditation egentligen handlar om? Hmmm… det finns nog lika många svar på den frågan som det finns meditatörer men jag tror de flesta av oss kan enas om att det är tekniker för kroppslig och mental närvaro – ett sätt att gå utanför vårt sinne med dess tankar (som alltid tycks fokusera på dåtiden eller framtiden) för att istället landa i stunden.

Ett sätt att liksom börja ta kontroll över tankarna. Att förstå att vi inte är dem. Att förstå att bara för att en tanke ploppar upp så behöver den inte vara sann. I takt med meditationen så har jag insett att jag kan välja att tro på mina tankar eller inte. Vilket i sin tur leder mig till en känsla om vem jag är på riktigt, på ett djupare plan. Alltså bakom de där tankarna om vem jag är, hur min kropp ser ut, vad jag jobbar med, var jag bor etc.

Meditationen hjälper mig helt enkelt att landa i ett slags stilla varande där det andra ”ytliga” aspekterna spelar mindre roll. Jag skulle ljuga om jag sa att meditationen gjort att jag helt slutat bry mig om yttre aspekter – jag är mänsklig så det gör jag fortfarande. Tiden i meditation ger mig dock ofta glimtar av något mer – den där känslan av kärlek och harmoni som alltid finns där inombords, oberoende yttre omständigheter.

Hoppas du vill vill vara med på min utmaning :-). Kommentera gärna om du har frågor. #josefinesmeditationsutmaning <3

Svensksommar! Helt underbart att vara i Halmstad. Igår åkte vi på en båtutflykt till Tylön (Halmstads enda lilla ö) – under denna lilla utflykt hann det både åska, regna & vara strålande sol.

Let’s face it – sån är ju den svensksommar. Ena sekunden åskar det och blåser för att i nästa ögonblick vara vindstilla och solklart. Väljer man att vara i Sverige gäller det nog att lära sig digga alla typer av väder! För jag vill i alla fall inte leva med motstånd hela tiden och exempelvis hata på vädret när det är regn och bara vara glad när det är sol (eller för den delen få ångest när det är sol för att den snart försvinner) .

Jag skrev för ett tag sen att om jag skulle tatuera mig skulle jag skriva ANICCA på insidan av min fot. Ett ord som jag förstod betydelsen av på mitt första Vipassana Retreat (läs mer om det HÄR). Ett ord som i stora drag betyder att allting förändras hela tiden, att ingenting är permanent (precis som vädret här i Sverige!)

Lycka kommer och lycka går. Smärta kommer och Smärta går. Solen kommer och solen går. Regnet kommer och regnet går. Vipassana tränar mig att börja släppa den där stävan om att alltid vilja förändra och förbättra livet. Att släppa motviljan mot det obehagliga (regnet) och suget efter mer behagliga känslor (solen). Tekniken lär mig att sluta försöka kontrollera vår ständigt föränderliga verklighet. Istället acceptera att det alltid kommer att vara en bergochdalbana som varvar toppar med dalar, regn med sol. Vi alla vet ju att det går ju inte att alltid vara på toppen eller att solen inte kommer skina varje dag. Men frågan är kan vi acceptera det?

Jag är långt ifrån en expert…när det regnar och jag vill att det ska bli sol – blir jag irriterad. När jag är i dalen och mår dåligt gör jag ofta allt för att försöka fixa och förändra det känsloläget.  Jag yogar, shakar, andas, badar… för att komma till toppen. Må bra igen. Det kan funka en stund men ibland märker jag att dessa strategier bara var ytliga. De gånger jag istället lyckas acceptera dalen, acceptera regnet, observera smärtan, låtit tårarna rinna utan att sträva emot så har jag läkts på riktigt. Ofta är det just genom sittande Vipassana meditation som jag hittar acceptansen. Jag tar liksom ett kliv utanför alla draman i livet och ser allt från ett större perspektiv. Det är OKEY att vara nere ibland för allt förändras hela tiden. Ibland skulle jag nog behöva den där lilla påminnelsen med ANICCA på insidan av foten…men jag har inte vågat än med risken för att pappa säger upp kontakten.

Nu ska jag ut och bada i regnet….wihoooo!!!!!!