Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Yogiakademin i DN

För tre år sedan var Yogiakademin bara en vag idé, en vision, en dröm om att dela yoga på ett nytt sätt, ett djupare sätt och med fler. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå, om någon ens skulle vilja boka våra retreats.

 

Nu har jag fått äran att hålla retreats med hundratals personer på dessa vackra platser. Ibland måste jag nypa mig i armen, är detta mitt jobb?!!! WOW, så så TACKSAM. Bara längtar till på söndag då vårt nästa retreat börjar.

 

Tacksam över att DN hjälper oss sprida vårt budskap, läs gärna gårdagens fina artikel här.

Khola Beach med Yogiakademin

yogiakademin

Heeeeello! Jag vet att jag tjatar lite men längtar sååå mycket. Snart snart snart är jag här på Khola Beach igen! Dessa dagar i Sverige har varit mysiga MEN samtidigt har jag saknat barfotalivet, värmen, att yoga utomhus, bada i havet, communityn på retreaten…

 

Det är som att jag uppskattar varje ögonblick mer när jag får bara i naturen och i värmen. Så tacksam över att jag får leva så stor del av mitt liv i naturen. Vore så kul om några av er läsare kommer och joinar mig i vinter.

 

 

Massa kärlek <3

Höstdepression

När jag spelar tillbaka bandet lite så inser jag att jag de senaste åren har jag gått in i någon form av höstdepression. Det är något som smyger sig på i början av september för att sen eskalera i resten av månaden och i mitten av oktober brukar jag se till att göra något radikalt för att ta tag i den. Möta min smärta.

 

För två år sen åkte jag exempelvis till Colorado och genomgick ett Pathoflove retreat (Full av kärlek, tom på ord) och förra året satte jag mig ensam i en liten hydda och mötte smärtan med meditation (Min vecka som eremit).

 

När den här höstdepressionen eller smärtan är närvarande gör det jävligt ont att leva. Så fort jag stannar upp och inte distraherar mig så känner jag mig vilsen, förvirrad, rädd, ifrågasättande och framförallt fylld av sorg. Det är som om tårarna inte vill sluta rinna. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta som bara är där… varje höst.

Jag drömmer om att någon kärleksprins ska komma och rädda mig ur denna smärta men vet samtidigt att ingen annan kan göra det åt mig. Jag måste möta detta obeskrivliga obehag alldeles ensam. Vilket kanske är värst av allt för det får mig verkligen att känna mig just ENSAM.

 

I dessa stunder av smärta är min första impuls att FLY. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Hursomhelst, ju mer jag börjar förstå mig själv och ser hur dessa ”smärttåg” kommer i cykler (oftast på hösten) så blir jag också medveten om mina flyktbeteenden. När den medvetenheten kommer så funkar dessa tekniker ”tyvärr” heller inte lika bra. Jag vet ju om att det enda sättet att slippa leva med smärtan är att sluta fly och istället lugna ner mig, lägga alla projekt åt sidan och sätta mig ner med mig själv.

 

Så tillslut brukar det alltså leda till att jag bokar in ett retreat eller ser till i alla fall vara ensam för att få ro till massa meditation.

 

Jag sätter mig ner med smärtan och bara observerar. Hur känns den i min kropp? Jag noterar mitt ytliga andetag. Jag noterar floder av tårar som rinner längst min kind. Jag noterar tyngden i bröstet. Jag noterar spänningen i magen. Det gör ont. Jag är fullkomligt förvirrad. Varenda cell i min kropp vill springa därifrån MEN jag sitter kvar. Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter så småningom någon större kraft ta över rodret.

Meditation för meditation, position för position,  stund för stund, dag för dag så är det som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem igen och jag har helt glömt hur det var att leva i smärta. Höstens depression verkar ha blåst bort för detta år. Kanske ses vi igen nästa år men nu njuter jag av lugnet efter stormen.

 

Om någon känner samma ska så hoppas jag att min text kan ge lite hopp och påminnelse om att allt faktiskt förändras hela tiden.

 

Tack för att du läste.

 

All kärlek

Foto – Adam Klingeteg

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
34 kvadrat
Hälsa
Sassa Asli
Lifestyle
By Momo
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Jenny Sunding
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Joanna Swica
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Emma Danielsson
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Marie Serneholt
Home
Jannike Ebbing
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Man
Niklas Berglind