Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Läsarfrågor

DU ÄR GALEN!

Josefine bengtsson. Du är galen!

Läsarkommentar…

Hej josefine!

Har läst din blogg då och då och finner det inspirerande att du gick från det klassiska sthlmslivet med karriärshets osv till att göra din grej och njuta av livet. Jag började själv för ca 1,5 år sedan att meditera regelbundet/köra yoga. DÅ var jag fast i tankar som snurrade kring karriärshets, skaffabarnhets, springa på krogenhets, resa 2 varv runt jorden osv. Har nu hunnit göra en del livsförändringar som bara får mig mer och mer på ”the right track”, det som verkligen är JAG och inte bilden av hur en tjej i 25årsåldern SKA leva. Tex har jag skaffat husdjur som jag längtat efter i flera år, trots att man blir bunden osv. IDAG är allt annorlunda och jag börjar tänka tankar om att flytta ifrån centrala sthlm ut till landet. Bara omge mig med djur, natur och riktigt liv. Har man blivit komplett galen? Att man som ung tjej, som jobbar med ekonomi inne i centrala sthlm vill dra ut till landet?? Skulle mina kollegor höra mig skulle de tro jag var galen. Men jag har börjat tycka att naturen är så vacker, hundra ggr finare än diamanter och diors senaste solglasögon.

Vet inte varför jag skriver detta, men antar att jag vill höra ett ”du är inte galen” haha =). Tack för en riktigt nice blogg som jag tror många människor finner stöd i.

 

Mitt svar…

Du är galen Zara. Men det är den finaste komplimangen jag kan ge dig. Enligt samhället är vi galna när vi bryter normer och börjar ifrågasätta dess struktur.

 

Hur som helst, när det där suget efter mening kommer och vi vill förstå livet på ett djupare plan måste vi låta oss gå den vägen annars tappar vi oss själva fullständigt, det är då jag tror vi blir deprimerade. Vi slutar leva och blir som robotar som bara följer det någon säger till oss – är ”duktiga” och beter oss så som man ska.

 

Trots att samhället från att vi är föds gör allt för att bura in oss i en liten likriktad box måste vi våga lyssna på vårt eget hjärta (bara det vet vår väg). Om alla började följa sina hjärtan skulle förmodligen samhället fullständigt förändras (kanske raseras) och förändringar är ju det läskigaste vi människor vet (oavsett om det är en ”bra” förändring).

 

Jag har nog alltid haft någon strävan att förstå  livet på ett djupare plan (det kanske vi alla har?) så när jag under mina skolår började utforska yogan och meditationen var det som att hitta hem. Trots det behövde jag först vandra vilse en stund i prestationsångesten och stressens värld. Mitt ”klassiska sthlmsliv” var ok men jag kände mig instängt och visste att mitt hjärta var på fel plats. Så fort jag fick rast sprang jag ut i skogen för att krama träd och till mina lärares och chefers stora förvåning försökte jag demonstrativt visa min kärna genom att sitta barfota på golvet och jobba. Tillslut lät jag hjärtat bestämma och tillät mig själv att bli galen – vilket jag inte ångrar en sekund

 

Tack för att du delar Zara. Naturen is ”the shit” och ja hundra ggr finare än Diors senaste glasögon. Fortsätt vara GALEN!

 

Läs gärna också:

”Vad är meningen med livet”

Kloka ord från Lisa!

Heeeeej! Vill dela med mig av en vacker delning som Lisa skrivit till inlägget ”Skapa utan prestationsångest”. En klok kommentar om att välja efter hjärtat eller samhället…. TACK LISA!

 

Läsarkommentar: Josefin, tack för inlägget! Känner igen mig. Den där prestationsångesten som aldrig lämnar än ifred.
Jag har ofta en stark känsla av vad jag borde göra. Ofta verkar min känsla dock ologiskt, både enligt mig, andras och samhällets värderingar. Men eftersom jag känner så starkt vad jag borde göra (även om det verkar ologiskt) brukar jag följa det. Men även om jag gör valet utifrån min känsla, är det inte alltid jag kan landa i det valet. Ska försöka förklara..

Ett exempel: I trean på gymnasiet har man ett individuellt val, vilket innebär att man själv väljer ett ämne som man vill läsa under året 3h/vecka. Jag som läst ett yrkesgymnasier borde enligt alla välja engelska, eftersom engelska krävs för att vara behörig till högskola. Om jag inte väljer engelska kan jag inte gå på högskola (om jag inte kompletterar senare på komvux, men det är inget man vll enligt ”alla”). Eftersom jag inte vill jobba med yrket på min linje, borde jag därför välja engelska så jag iallafall kan läsa vidare. Men jag visste inte vad jag ville göra, och känner inte för att läsa vidare. Engelska har alltid varit jätte svårt för mig, och därför kände jag att det var bättre att välja något annat än engelska som individuellt val, eftersom stressan kring engelskan skulle bryta ner mig och göra att jag tillslut inte skulle orka med de andra ämnena heller. Ett bättre alternativ skulle vara att välja något roligt eller enklare eftersom jag dels skulle slippa en stress- och ångestfaktor och dels skulle ha mer energi till resten av skolans ämnen. Dock krävs engelskan för att vara behörig högskola så att välja bort engelskan var enligt alla DUMT, men jag kände att det inte gick för mig. Så jag valde bort engelskan, och läste istället bild som jag tycker om. Med facit i hand var det helt rätt, vilket jag kände under terminen också. Men trots att jag både kände och visste att det var rätt för mig, kunde jag inte släppa oron och ångesten som påminde mig om att jag egentligen borde valt engelska eftersom det är smartare att ha behörighet till högskola.

Alltså – även när jag gör ett val för att jag känner och tror att det är rätt, så blir jag inte av med ångesten som talar om hur jag borde ha gjort. Hänger du med?

Du skriver ”små envisa prestationsångest tankar kan försöka smyga sig på men dessa säger jag vänligt men bestämt NEJ till – slänger bort så långt jag kan. ”. Hur gör man för att bara säga nej till ångesten? I mitt exempel handlar det kanske inte om prestation, men jag kom ändå att tänka på det här när jag läste. För mitt problem är inte att jag inte känner efter.. Utan jag känner efter, gör valet, men får ändå ångest över vad jag enligt alla borde göra istället. Är du med? Hur gör jag för att landa i mitt val och inte tänka på vad som hänt om jag gjort annorlunda, och bortse från vad jag borde..? För att inte känna en ångest över hur jag borde gjort? Har du någon tanke?

Hoppas det går att förstå, haha.

Och lycka till mitt boken! Hur den än blir så är du modig som vågar prova <3

 

Svar: LISA – återigen tusentusentack för din ärliga och utförliga delning. Tror att många av oss känner igen oss i den där beslutsångsten och ältande ”Valde jag fel?”.

Det du beskriver känns som en kamp mellan ”Vad du vill” och ”Vad samhället vill”. I den kampen tror jag alltid på att följa vårt hjärta och strunta lite i vad andra tycker eller vad samhällsstrukturerna försöker få oss att välja.

Att välja det det som känns kul och hjärtat slår för (i ditt fall verkar ju det vara måla och skapa) kan ju aldrig bli fel. Hade du valt engelska men inte känt motivation tror jag inte du hade lärt dig mycket i alla fall. Hur många ämnen har vi inte tvingat oss igenom i skolan utan att egentligen ta in det läraren säger eller vad som står i böckerna?

För mig var engelska mitt ”hat” ämne i skolan också. Trots det tvingade jag mig igenom kurserna (tog tom några extra) och pluggade glosor för fullt MEN jag var fortfarande helt värdelös. Det var inte förrän jag fastnade för yogan och märkte att de flesta yogaböcker bara fanns på engelska och många av min favvo lärarna inte var svenskar… som jag helt plötsligt kände motivation att lära mig just engelska och då gick det som en dans. Från att vara mitt ”hat” ämne så väljer jag numera oftast att läsa böcker på engelska (även om de finns på svenska), skriva min dagbok på engelska och jag tycker det flödar bättre när jag undervisa yoga på engelska.

Long story, short… :-). Men min poäng är att väljer vi inte från hjärtat så kommer vi inte bli nöjda i alla fall. Det blir bara en omväg.

Och när det kommer till att säga NEJ till ångesten så är min teknik att landa ner i kroppen… märker jag att prestationsångesten smyger sig på så går jag och dansar, shakar, mediterar eller logar och känner hur den där ångesten känns i kroppen. Låter den vara där men observerar den…då brukar den också försvinna. Jag vet att prestationsångesten kommer komma igen (kanske kommer vara med mig hela livet) men för varje dag tror jag mig kunna hantera den bättre.

MEGA STOR KRAM

En pepp till alla er meditatörer!

Heeeej! Vill bara dela denna äkta, ärliga, vackra kommentar från Lisa som är med och kör meditationsutmaningen. Som en pepp till oss alla att inte ge upp – även när tankarna gör allt för att inte bli iväg slängda. För att slippa möta det som är. För att försätta fly.  Jag vet att det inte bara är jag som känner igen mig här – visst är vi fler? TACK Lisa. TACK.

Läsarkommentar: Jag gick med på utmaningen med målet att fullfölja. Det fanns inga ursäkter, jag ville verkligen och skulle lyckas. Men jag missade några dagar och stoppade dessutom tiden och slutade tidigare under de meditationer som jag var med på.. Men kom sen på mig själv att känna besvikelse på mig själv. Kände mig dålig som inte klarade att delta varje dag. Men varför trycker jag ner mig själv så? Jag är aldrig så hård mot någon annan. När jag förstod det här har saker klarnat. Jag har tidigare under året förstått att jag drar mig från sitta still och meditera, eftersom jag flyr från mina tankar. Vill alltid distrahera mig med musik, en film eller vad som helst. Jag har inte vetat riktigt vad för tankar som jag flyr ifrån, men det är ju för att jag aldrig möter dom. Jag har flytt så länge – automatiskt tryckt tillbaka tankarna så länge att jag inte vet vad det är som jag flyr ifrån. Men nu när jag kom på att jag trycker ner mig själv, valde jag att prova meditera en dag till och berömma mig själv, istället för att bli besviken så fort jag vill därifrån och avbryta. Så fort jag ville springa ifrån meditationen så berömde jag mig själv för att jag stannade. Jag tänkte saker som ”Bra, jätte bra”, ”vad duktig jag är som står här”, ”stanna, känn efter, ta ett djupt andetag, det är inte farligt, du behöver bara vara”, ”vad snäll jag är mot mig själv som sitter kvar, fortätt så” osv. Berömde mig själv tills jag lugnat mig igen. När paniken kom tillbaka igen och jag bara ville stanna klockan och springa där ifrån, berömde jag mig själv igen tills lugnet kom tillbaka. Nu har jag varit med de tre senaste dagarna, 15min varje gång. Det är fortfarande jätte läskigt, men så mycket skönare när jag släppt kravet på att prestera. Jag har dessutom kommit på att det inte är konstigt att jag flyr ensamheten, eller att ensamheten är läskig. För när man är själv har man bara sig själv och sina tankar. Man har ingen att fråga, bara sig själv att luta sig mot och bara sig själv att lita på. Man måste tro på sig själv till 100%, för minsta tvivel skapar en osäkerhet. När man är helt själv behöver man också duga för sig själv, känna sig tillräcklig. Man behöver älska sig själv helt och hållet, för man är inget mer än sig själv när man är i tystnaden. Om det finns sidor hos än själv, kanske beteenden, eller om man känt skam eller skuldkänslor, eller om man jämför sig med andra och dömer ut sig själv, eller om man på andra sätt är missnöjd, då kan man inte acceptera sig själv helt. Och om man inte accepterar sig själv så ligger det och skaver i tystnaden, för man älskar isåfall inte sig själv helt och då är man inte tillräcklig för sig själv. För när man är själv, har man bara sig själv och sina tankar. Och är man då inte tillfreds med vem man är och om man tryckt undan tankar (omedvetet eller ej) för att orka med allting, så är det inte konstigt om ångesten kommer.

Låter det flummigt? Eller går det att förstå? Jag hoppas det.. Det är så svårt att sätta ord på, me det var iallafall en insikt jag fick. Så tack för utmaningen Josefin <3

(Jag sparar även alla inlägg i ett bokmärke under en mapp, så jag kan göra utmaningen igen sen när jag behöver. För det var så bra övningar! Kände inte till att det fanns så många olika sätt! Så roligt att få veta! Lärorikt.)

 

Svar: LISA!!!!! Från hela mitt hjärta – TACK för dessa rader. TACK. Så ärligt. Som svar på din fråga det låter inte allas flummigt. Jag vet att det inte bara är jag som känner igen mig, jag vet att vi alla har en del som inte orkar känna efter..som tycker att det är lättare att fly. Åh så vackert att du observerar alla dessa tankar men lyckas låta bli att följa dem. Du hittar en annan väg…går ifrån det där första som kommer upp. WOW. WOW. WOW. Lisa – sååååå glad att du är med igen! ALL MIN KÄRLEK! <3

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Linn Herbertsson
Home
Andrea Brodin
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Sassa Asli
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Sandra Beijer
Man
Niklas Berglind