För några veckor sen hade vi åran att ha ett gäng fina bloggerskor här. Under själva retreatet märks inte så mycket att de jobbar som bloggerskor – de kör ju på som alla andra men sen när vi går in på deras bloggar är det liksom som att vi får en liten ärlig bedömning i skrift och bilder. Väldigt spännande och lite nervöst :-). Michaela Forni hade till och med en frågestund om Yogiakademin – läste just hennes magiska svar HÄR å lite bilder HÄR. Shit alltså – gråter av dessa fina ord och hur så många personer engagerar sig i att ställa frågor. Otroligt, hur manga dessa tjejer lyckas inspirera. Inte konstigt Michaela och även de andra tjejerna är magiskt härliga. TACK TACK TACK för att ni var med.

Läs gärna mer om att yoga med bloggerskor HÄR.

Jag är introvert och får energi av att vara ensam. Utan det blir jag ännu knäppare än vad jag redan är… Min kropp och själ har skrikit efter ensamtid i flera dagar så för att undvika galenskap unnade jag mig en Josefinedag idag. Jag älskar att få skapa dessa retreat med Yogiakademin, träffa all underbara deltagare och dela med mig av yoga och meditation. Jag är så passionerad för det jag gör, lägger ner min själ för att dela det jag tror på… men i stunder tar passionen över och jag glömmer bort mig själv.  Jag har massor att ge men bara när jag ser till att landa i mig själv mellan varven. Utan ensamtid tappar jag bort mig själv och meningen med det jag gör.

Min Josefinedag börjades givetvis med morgonyoga och lååång Savasana (här får jag i för sig lite ensamtid varje morgon). Men istället för att äta brunch med alla deltagarna så åt jag en frukost på altanen i min ensamhet, mysigt! Sen gick jag på en heeling session med en Argentinsk kvinna.  Det var första gången jag träffade henne så jag visste inte riktigt vad det var jag gav mig in på men många av mina vänner har varit hos henne flera gånger och fått otroliga upplevelser. Det fick jag verkligen också – två timmar av ren magi. Hon tryckte på punkter som fick mina tårar att spruta. Punkter som fick min kropp att landa in i sitt parasympatiska tillstånd av fullkomlig avslappning – en viktlös känsla som jag ibland får efter många timmar av meditation. Underbart att få bli omhändertagen. Så tacksam för den stunden.

Efter sessionen badade jag, vilade i skuggan och tog en långsam promenad längst hela stranden. Sen satte jag mig och mediterade vid strandkanten och öppnade ögonen lagom tills att solen skulle försvinna bakom horisonten. Jag är nere och badar i solnedgången varje dag men ibland känner jag mig typ blind… jag missar hur vackert det är. Idag såg jag allt med klara ögon och gåshus på kroppen – hela mitt väsen var närvarande och njöt av det vackra.

På kvällen var det andra saker som slet för att få min uppmärksamt, yogagänget skulle gå ut och äta på min favvo restaurang på stranden och Peter hade också storslagna idéer men jag lyssnade in och stod emot. Jag behövde vara själv lite till. Det slutade med en mysig hemmamiddag under stjärnorna med djungelnsbrus i bakgrunden.

Nu är jag påfylld ett tag. TACK!

Läs gärna fler av mina tankar om ämnet här…

– Egen tid

– Uppkopplad till datorn, frånkopplad mig själv

På vårt första retreat här i Santa Teresa så var min fina bloggkollega här på Metro Mode med oss – Dasha Girine. Hon hade inte yogat eller mediterat så mycket tidigare så jag såg verkligen fram emot att dela min passion med henne.

Igår läste jag hennes blogg och började gråta…. det var så vackra ord… precis det jag vill förmedla. Jag kan inte ens hitta ord för att återberätta… Så in och läs HÄR.

Ibland tvivlar jag på om jag når fram och jag lyckas dela det vackra som yogan, dansen, meditationen, staken dagligen ger mig. För mig räcker det att en enda person känner såhär. Tack Dasha för att du delar. Tack för att du kom hit och gav din tillit.

Förra veckan hade vi ett gäng andra magiska bloggerskor här med oss och även deras ord har fått mig att fälla ett gäng lyckotårar. Skriver mer om det senare men läs gärna lite HÄR.