Ibland känner jag mig som ett djur i bur. En galen vild häst som bara vill springa och springa på vidsträckta ängar, fullkomligt fri och totalt närvarande. Denna känslan har varit med mig så länge jag kan minnas. Från att jag som liten tvingades sitta still i klassrummet när hela mitt väsen ville ut och leka i skogen till att jag senare var instängd i obekväma kläder på ett kontor när varenda cell ville slita av sig kläderna och springa fritt i naturen.

Klaustrofobi. Frustration. Rastlöshet.

Både i skolan och på kontoret tvingade jag mig att sitta kvar där på stolen och låtsas som ingenting när min kropp höll på att brännas upp inifrån. Samhällets normer för hur en duktig liten flicka skulle bete sig dominerade. För att passa in tryckte jag undan känslorna. Höll in magen. Höll andan. Höll ut.

När jag för några år sedan hittade aktiva meditationer var det därför som att komma hem. Äntligen, var det tillåtet att leva ut det kroppen skrek inombords. Jag blev uppmuntrat att skrika så gällt jag kunde, ligga på golvet och sprattla, slåss med kuddar, dansa som en tok…

Till en början var det visserligen obekvämt att ge känslorna ett externt uttryck eftersom jag förtryckt dem under så lång tid. Det kändes fortfarande förbjudet. Men steg för steg började jag känna magin i att leva ut. Jag vågade ge mig hän. Släppa taget.

Jag lät mig gråta tills ögonen svullnade upp, skrika tills jag tappade rösten, slåss tills varenda ovän var dödad och dansa tills sinnet försvann.

Dessa galenskaper leder mig nämligen till den riktiga Josefine bortom alla samhällsnormer. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svenska, yogalärare, bloggerska…

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

När jag fått leva ut försvinner rastlösheten, jag landar automatiskt i stillhet. Att sitta känns plötsligt vackert och harmoniskt istället för klaustrofobiskt och frustrerande.

Häromdagen, var jag på ett sagolikt event med Lululemon. Eventet började med underbar yoga med min kära vän Anna Hultman.

I avslappningen fick vi släppa taget till Adam Falks nya låt som är speciellt framtaget för Savasana. Sååå mäktig!  (Han ska med Yogiakademin till Indien i jul också. Wihooo!).

Därefter guidade underbara Jessika Bungum oss in hur vi ville att vårt liv skulle se ut om tio år. Det var verkligen vackert. Jag hälsade på mig själv och min familj på ett härligt retreat vid hav och djungeln :-).

Jag fick även äran att hänga med Valerie Wigardt och Viola Gadd – underbara vänner från förr.

Å fick ha denna killen vid min sida. <3

(Foto – Filip Cederholm)

Givetvis bjöd grymma Johanna, som ju varit kocken på Yogiakademin flera retreats, på underbar mat. MUMS.

TACK Fia & Lululemon för att ni fixat en så magisk afton. Shit, va ni är grymma på att styra events. <3 <3 <3

God morgon käraste läsare!

Hur mår du idag? Hur känns din kropp? Har det blivit någon yoga i veckan? Låt oss fortsätta med Dela din yogavecka. Det vore så fint att få höra om ni lyckats få till någon yoga trots snökaos som kanske gör det hela ännu svårare.

Ni som varit med i utmaningarna här på bloggen har säkert märkt magin av att skriva ner sina upplevelser, känslor & tankar. Förutom att det givetvis ger pepp och inspiration till andra så ger det ofta också mer klarhet över hur man själv mår i stunden. Något speciellt uppstår när man får ner det på print helt enkelt, som att vi hinner reflektera mer över tankarna som finns där och kanske inser vi att vi inte behöver tro på dem Dela allt som betröd dig i veckan. Svett som tårar. Smärta som bliss. Tips som tricks. Fråga som svara. Högt som lågt.

Min yoga har i veckan alltså flyttats ifrån en palmbeklädd paradisstrand till en lägenhet i staden. Från att bli uppvärmd av morgonsolen till att du hålla mig nära elden av en öppenspis för att inte frysa ihjäl. Från ljudet av vågor till lugnande toner från min iPhone. Från dagsljus till levande ljus. Annorlunda men fortfarans alldeles underbart. Efter all meditation och avslappning är min kropp fortfarande härligt öppen och jag känner mig verkligen närvarade. Jag är ett med mitt andetag, ett med min kropp, ett med stunden igen. Att komma tillbaka till stan och människor är alltid intressant efter ett retreat men denna gång känner jag mig så stark och peppad på att göra massa härliga grejer. På att leka i snön. På att träffa mina kompisar. På att mysa med killen. På att baka och laga min egna mat. För att inte få överflöd av intryck efter alla dessa härliga grejer känner jag dock också hur viktiga mina morgonstunder av harmoni på yogamattan är. Tacksam över dem.

Så berätta berätta, hur var din yogavecka? Eller dela om det inte alls blev någon yoga eller meditation. Vad var det som hände? Fanns det motivation men ingen tid?

Låt oss peppa varandra till att ge oss själva den där kvarten på mattan varje dag, året om. En kvart där vi stänger igen datorn, sätter mobilen i flightmode och lägger allt annat åt sidan. En kvart där vi fokuserar på oss själva. En kvart som är DIN, där inget annat spelar någon roll. En kvart som kommer ge harmoni & kärlek till ditt liv. Det är du värd.

KÄRLEK!!!