Foto – Jessika Bungum, Baddräkt – Seea

Bakåtböjningar är min drog. Det låter fjantigt men jag blir hög av djupa bakåtböjningar. Jag hade en vis meditationslärare (typ en Guru…haha) en gång för några längesen i Indien som egentligen tyckte att yogapositioner och rörelser var ganska onödigt och att sittande meditation var det enda som betydde något. Men han gjorde ett undantag – när han kände sig deppig och nedstämd så sa han att sittande meditation inte funkade så då stod ha i brygga istället.

Förutom uppåtkänslorna är bakåtböjning också en grym motpol till timmar framför datorn för att liksom öppnar upp ryggen, axlarna och hela framsidan av kroppen.  Med andra ord – BÖJ DIG BAKÅT!!!

Vill du ha tips på teknik för bakåtböjningar och andra positioner – tryck HÄR. 

Outfit – Indiska

THE INVITATION

It doesn’t interest me what you do for a living. I want to know what you ache for, and if you dare to dream of meeting your heart’s longing. It doesn’t interest me how old you are. I want to know if you will risk looking like a fool for love, for your dream, for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me what planets are squaring your moon. I want to know if you have touched the center of your own sorrow, if you have been opened by life’s betrayals or have become shriveled and closed from fear of further pain! I want to know if you can sit with pain, mine or your own, without moving to hide it or fade it, or fix it.

I want to know if you can be with joy, mine or your own, if you can dance with wildness and let the ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes without cautioning us to be careful, to be realistic, to remember the limitations of being human.

It doesn’t interest me if the story you are telling me is true. I want to know if you can disappoint another to be true to yourself; if you can bear the accusation of betrayal and not betray your own soul; if you can be faithless and therefore trustworthy.

I want to know if you can see beauty even when it’s not pretty, every day, and if you can source your own life from its presence. I want to know if you can live with failure, yours and mine, and still stand on the edge of the lake and shout to the silver of the full moon, “Yes!”

It doesn’t interest me to know where you live or how much money you have. I want to know if you can get up, after the night of grief and despair, weary and bruised to the bone, and do what needs to be done to feed the children. It doesn’t interest me who you know or how you came to be here. I want to know if you will stand in the center of the fire with me and not shrink back.

It doesn’t interest me where or what or with whom you have studied. I want to know what sustains you, from the inside, when all else falls away. I want to know if you can be alone with yourself and if you truly like the company you keep in the empty moments.

Oriah Mountain Dreamer

Läs gärna fler av mina favvo dikter HÄR.

Outfit – Lululemon

Dagarna med Yogiakademin ser ganska lika ut… vi börjar med yoga på stranden vid 06-tiden å hänger på mattan till halv nio för att sen slänga oss i vågorna och bli fräscha till den goda brunchen. På eftermiddagarna flowar vi i typ två timmar för att sen avsluta med solnedgångsbad. Drömska dagar helt enkelt. Men varje dag har också något unikt….Ett nytt tema. En ny fråga. En ny sak att reflektera över.

Dagens fråga löd…

”Vad har du för relation till din kropp?”

En fråga jag tror vi alla kan relatera till. En fråga som ligger mig varmt varmt om hjärtat. En fråga som verkligen var mitt huvudtema på mitt första Vipassana retreat.

Hur många dömande tankar finns egentligen där i vårt bakhuvud?

”Du har tjocka lår…”, ”Du är för kort..”, ”Du är klen..”, ”Du har stripigt hår”, ”Du har dålig hy…” Bla bla bla…

Jag kan ju bara tala för mig själv men i mitt huvud finns det massor. Exempelvis  när jag äter den där ”onyttiga” efterrätten kan ”Du är tjock” tankar ploppa upp i mitt huvud också MEN (tillskillnad från när jag var yngre och innan jag började meditera) tror jag inte på dem. Det är ju bara en galen tanke som är långt ifrån sann. Rationellt vet vi ju alla att det krävs mer än en efterrätt. Och i längden vad händer om vi går upp några kilon hit eller dit? Givetvis ska vi eftersträva en hälsosam och icke överviktig kropp men hälsosam är inte modellsmal eller fitness-tränad.  Är det värt att kämpa för att vara smal och vara livrädd för att bli tjock livet ut? Vem är det egentligen vi kämpar för?

Kanske ska vi inte döma oss själva för att sådana tankar kommer ibland, det är nog svårt att inte alls bli påverkad av alla bantningstips och reklamer med perfekta kroppar och vackra ansikten. När de där tankarna kommer till mitt medvetande nuförtiden så skattar jag åt dem, för det är ju idioti. Jag tackar meditationen för denna lärdom. JAG ÄR INTE MINA TANKAR!

Läs gärna ”Vill du blir smal som en supermodell”