Foto – Adam Klingteg

I eftermiddag går vi in i 24 timmars tystnad här i Bretagne. Vi är 15 personer här på slottet som alltså kommer bo och vara tillsammans men inte prata med varandra och heller inte omvärlden för mobilerna kommer vara av. Hur känns det?

Skrämmande för vissa men för mig är tystnad magi. Jag brukar ha egna tysta dygn där jag stänger av mobilen och mest hänger för mig själv i skogen, det är fantastiskt lugnande och helande. Som den introverta person jag är så får jag massor av energi av det.

Hursomhelst, det finns en extra dimension av att ha ett tyst dygn ihop, något vackert med att umgås tillsammans i tystnad. Under tystnad brukar jag känna människorna omkring mig på ett annat sätt – annars är det så lätt att orden tar över. I tystnaden är det som att magkänslan får en större plats.

Under de tysta Vipassana retreaten jag brukar göra (Läs mer HÄR) så gäller en så kallad ädel tystnad vilket betyder att man inte bara är tyst med orden, här har man varken kroppskontakt eller ögonkontakt med andra människor. Det ska liksom vara som om man var själv på en bergstopp eller i en källare där ingen annan människa tar ens uppmärksamhet.

På Yogiakademiretreaten är det bara orden vi tystar – det är givetvis ett dygn där vi känner oss själva och kanske får en insikt eller två men också 24 timmar där vi känner människorna omkring oss, kanske på ett djupare plan. Vi tittar alltså fortfarande varandra i ögonen, äta måltider runt samma bord, yoga och meditera tillsammans.

Läs går mer om tystnad och Vipassana HÄR.

Jag får många frågor om vilka yogalärarutbildningar jag har gått. Det är så kul att så många vill djupdyka in i yogan! Jag kan verkligen rekommendera alla som gillar yoga att gå en teacher training, kanske inte för att bli lärare men för att få en djupare förståelse för hela yogafilosofin. På klasser får vi ju oftast mest det fysiska. Jag är för evigt tacksam för att lärare, utbildningar, kurser och tekniker jag stött på hittills under min resa.

Grundutbildningen för att bli yogainstruktör brukar vara 200 h och vidareutbildningen är 300 h. Detta enligt Yoga Alliance – en slags kvalitetskontroll för yogautbildningar som finns över hela världen. Det finns ju nämligen hur många utbildningar som helst så ett första vettigt steg när man kikar på utbildningar kan vara att kolla så att den har fått denna kvailtetsstämpel. En andra fråga är om man vill gå en intensiv variant kanske utomlands eller sprida ut det mer under året och då gå en kurs i Sverige. Själv har jag tagit nästan alla utbildningar utanför Sveriges gränser främst i Indien. Jag har gillat att släppa allt för att gå ALL IN i några veckor.

Min första utbildning var en 200 h i Indien på Sampoorna Yoga med Deepak Sharma i spetsen. Fokus var på Ashtanga yoga och denna utbildning kändes väldigt Indisk i sin karaktär med främst Indiska lärare. Jag lärde mig massor – alltifrån Indisk filosofi till Sanskrit (yogaspråket) och hur man rensar näsan med en Neti :-).  Jag kan verkligen rekommendera den som en första utbildning. Min 300 h utbildning gjorde jag även den i Indien på Brahamni yoga, en erkänd teacher training grundad av en fantastiskt Amerikans kvinna som heter Julie Martin. Hon är grym och en ständig inspiration för mig. Här låg fokus på Vinyasa flow och vi dansade oss igenom klasserna. Min kropp har aldrig mått så bra som efter  att yoga med Julie varje dag i en månad. Denna utbildning kändes mer hmmm…professionell kanske för att den liksom var mer västerländskt strukturerad. Sen har jag även gått mer specialiserade utbildningar exempelvis i Hatha Yoga med Ratheesh Mani, Restorativ yoga med Jodi Bone, BioDynamic Breath and trauma Release med Giten Tonkov, Ayurvedic Yoga Massage med James Winston och Ashtanga yoga med Prem. Även de upplevelser jag fått på kurser som Awakening of Love och Path of Love är något jag ständigt bär med mig i livet och till yogasalen.

Förutom dessa utbildningar och kurser vill jag tillägga hur mycket jag faktiskt lär mig av att bara praktisera och meditera själv. Jag har exempelvis skrivit mycket om Vipassana meditation här på bloggen och de lärdomar jag fått därifrån är något jag alltid har med mig livet och till klasserna.  Även mina vackra morgon yogastunder på mattan ger mig ständigt nya insikter om min kropp och mitt sinne.

Med andra ord – vi kan läsa böcker och gå miljoner utbildningar men tillslut tror jag att det handlar mer om att få egna insikter och att uppleva saker i sin egen kropp och därifrån dela de upplevelserna med andra.

Läs gärna mer om Vipassana meditation och min upplevelse på Path of Love.

Foto – Adam Klingeteg

Hur ofta leder du uppmärksamheten ner i kroppen och verkligen känner efter vad som försegår där? Var håller du spänningar? Var känns det lugnt och skönt? Går det att släta ut pannan, släppa käkarna, låta axlarna falla ner och magen falla ut? Ibland kommer ju tankarna från alla möjliga håll och kanter, talar emot varandra till och med. I sånna lägen hittar jag svaret genom att checka in med min kropp. Kroppen talar till oss precis hela tiden. När vi blir stressade spänner den sig, när vi mår bra slappnar den av. Kroppen vet. Kroppen är vis. Kroppen talar sanning.

Och precis som sanningen så gör ju kroppen ont ibland. Då har vi två val. Den enkla vägen är väl att ignorera smärtan, sluta känna kroppen och istället gå upp i huvudet. En grym teknik för att ta den vägen är ju exempelvis att sätta oss framför datorn. Den svårare vägen är nog att sätta oss ner, sluta ögonen och känna efter vad som verkligen händer i kroppen. Känna in smärtan. Hur känns den? Kan jag slappna av i det området?

Kroppen talar till oss hela hela tiden – Lyssnar du?

Läs gärna mer liknande tankar…

Vad Vipassana visade mig denna gång?

Vart tog den duktiga lilla flickan vägen?