JAG ÄLSKAR ATT GRÅTA. Kanske inte alltid under själva gråten men efteråt känner jag mig så ren och fri. Jag gråter i snitt säkerligen två gånger i veckan, oftast fler. Om det har gått mer än en vecka utan att jag gråtit vet jag att något är fel. Då vet jag att jag springer för fort och inte tagit tid för att möta mig själv.

Att gråta (och även skrika) är som en känslomässigdetox för mig. Har tårarna inte hittat ut på några veckor brukar jag trigga dem genom att lägga mig ner i sängen och sätta på sorglig musik… efter en stund brukar det bli ett härligt flöde. I takt med att de forsar från mina ögon så släpper nästan alltid spänningar i magen, bröstet, höfterna… ja typ hela kroppen börjar öppnas upp!

De flesta av oss lever ju ett ganska intensivt liv där det sällan finns tid för att stanna upp och känna efter – att exempelvis gråta. Vilket gjort att typ hela vårt samhälle glömt bort att vi har känslor. Vill såklart inte dra alla över en kam – men kan tycka att många av oss hamnat i ett robotliknande stadie där det mest handlar om att vara effektiv och prestera – där känslor liksom inte har någon given plats. Men jag vill tro att att en viktig komponent för ett hälsosamt liv är just att känna våra känslor. Om vi ignorerar våra känslor tillräckligt länge tror jag vi blir sjuka.

När grät du senast? Dela gärna med dig här i kommentarerna… och du kan ju vara helt anonym när du gör det!

MED KÄRLEK

Ä N T L I G E N. Nu sitter jag på planet till Khola Beach igen. Wihooo!

Jag reser oftare och oftare men trots det verkar det som om jag får mer och mer resfeber. Det borde väl vara tvärt om, eller?

Hursomhelst – den finns där. Jag ser den. Försöker acceptera den. Min resfeber ter sig så att jag får ont i magen, får svårt att sova, försöker göra 100 saker samtidigt, får svårt att prioritera, blir irriterad (tar ut det på alls runt om) och överdrivet sårbar (gråter över ingenting).

Den är oftast värst dagen precis innan jag ska resa för då har jag sällan tid att känna in resfebern (då ska det ju packas å sägas hej då), då flyr jag istället ifrån känslan. Det i sin tur gör mig både förvirrad och rastlös.

Väl på planet brukar det bli skönare. Då får jag äntligen tid att känna in min oro, sätta mig ner och verkligen låta tårarna rinna. Haha… Låter kanske knäppt men efter några timmar av gråtande i sittandeställning så brukar jag må bättre. Gråter alltid på plan i alla fall när jag flyger utan sällskap.

När jag väl landar har jag nästan glömt den där gråten, då känner jag mig hemma igen. Vi får se hur det blir denna gång :-).

Redan när jag gick och la mig igår kände jag att något var fel – tryck runt bröstet, ont i magen, kände mig allmänt disträ och frånkopplad mig själv.

Efter bara några minuter under shakingen började tårar komma…kände direkt hur något lättade samtidigt som mitt sinne försökte hitta på en historia att haka fast tårarna i.

Tankarna gick hit och dit…kom på massa saker att gråta över… gick in i de historierna en stund – kände mig liten, värdelös och att hela mitt liv var kaos.

Men efter en stund lyckades jag rikta uppmärksamheten ner i kroppen igen, jag lät den röra sig till musiken. Jag lät känslan vara men kunde samtidigt vara närvarande – ta ett kliv utanför dessa små historier – utan att trycka undan gråten. I takt med att tårarna forsade från mina ögon började spänningarna i magen, bröstet, höfterna släppa…ja typ hela kroppen öppnas upp! Gråten var nog bara ett sätt för min kropp att skrika…

HALLÅ, lyssna på mig, du har hängt i huvudet för mycket på sistone.

Känner mig ren nu. Behövde en känslomässigdetox helt enkelt. Levt lite mycket i huvudet de senaste dagarna.

Läs gärna också…

”Hylla tårarna”

”I am not a fucking barbie doll”