Svensksommar! Helt underbart att vara i Halmstad. Igår åkte vi på en båtutflykt till Tylön (Halmstads enda lilla ö) – under denna lilla utflykt hann det både åska, regna & vara strålande sol.

Let’s face it – sån är ju den svensksommar. Ena sekunden åskar det och blåser för att i nästa ögonblick vara vindstilla och solklart. Väljer man att vara i Sverige gäller det nog att lära sig digga alla typer av väder! För jag vill i alla fall inte leva med motstånd hela tiden och exempelvis hata på vädret när det är regn och bara vara glad när det är sol (eller för den delen få ångest när det är sol för att den snart försvinner) .

Jag skrev för ett tag sen att om jag skulle tatuera mig skulle jag skriva ANICCA på insidan av min fot. Ett ord som jag förstod betydelsen av på mitt första Vipassana Retreat (läs mer om det HÄR). Ett ord som i stora drag betyder att allting förändras hela tiden, att ingenting är permanent (precis som vädret här i Sverige!)

Lycka kommer och lycka går. Smärta kommer och Smärta går. Solen kommer och solen går. Regnet kommer och regnet går. Vipassana tränar mig att börja släppa den där stävan om att alltid vilja förändra och förbättra livet. Att släppa motviljan mot det obehagliga (regnet) och suget efter mer behagliga känslor (solen). Tekniken lär mig att sluta försöka kontrollera vår ständigt föränderliga verklighet. Istället acceptera att det alltid kommer att vara en bergochdalbana som varvar toppar med dalar, regn med sol. Vi alla vet ju att det går ju inte att alltid vara på toppen eller att solen inte kommer skina varje dag. Men frågan är kan vi acceptera det?

Jag är långt ifrån en expert…när det regnar och jag vill att det ska bli sol – blir jag irriterad. När jag är i dalen och mår dåligt gör jag ofta allt för att försöka fixa och förändra det känsloläget.  Jag yogar, shakar, andas, badar… för att komma till toppen. Må bra igen. Det kan funka en stund men ibland märker jag att dessa strategier bara var ytliga. De gånger jag istället lyckas acceptera dalen, acceptera regnet, observera smärtan, låtit tårarna rinna utan att sträva emot så har jag läkts på riktigt. Ofta är det just genom sittande Vipassana meditation som jag hittar acceptansen. Jag tar liksom ett kliv utanför alla draman i livet och ser allt från ett större perspektiv. Det är OKEY att vara nere ibland för allt förändras hela tiden. Ibland skulle jag nog behöva den där lilla påminnelsen med ANICCA på insidan av foten…men jag har inte vågat än med risken för att pappa säger upp kontakten.

Nu ska jag ut och bada i regnet….wihoooo!!!!!!

En helg på landet och Västkusten – strålande sol, sommarvärme & omringad av människor jag älskar – perfekta yttre förhållanden helt enkelt men igår grät jag mest hela dagen. På ett sätt skönt då jag behövde det, det gick liksom inte att hålla emot.

Blev sårad för drygt en vecka sen och just när det hände orkade jag inte ”deala” med det – så jag tryckte ner det i kroppen och levde på i en vecka. Hade massa yogaevents, träffade kompisar, jobbade etc. Det gick bra, hade en jättehärlig vecka men nu sa kroppen ifrån den var redo att rensa ut det där jobbiga. Så igår när jag vaknade, kände jag ett tryck kring hela brösten som liksom stoppade andningen, en klump i magen och allmänt ont i kroppen.

Först hade jag ett motstånd att släppa – jag som tänkt leka med familjen och njuta av den just ankomna sommaren men men… jag bytte spår och lyssnade på kroppen. Vandrade iväg för mig själv istället – och tillåt tårarna att rinna. Gick & gick i fyra timmar längst Västkusten vackra stränder & klippor. I takt med tårarna och acceptansen kände jag hur trycket runt brösten började släppa och den där värken i magen likaså. När jag kom hem trodde jag att tårarna var slut för denna gång satte jag mig och mediterade men efter någon timme i sittande position började tårarna spruta igen… det var bara att låta dem rinna. Vackert på något vis att sitta där i stillhet & närvaro och observera hur de rann längst kinderna, vilka tankar som var där och vad som egentligen hände i kroppen under tiden.

Efter meditationen kände jag mig klar på riktigt (för denna gång) – jag hade hittat in i en form av acceptans och förlåtelse för det där som hände förra veckan. Jag hade dealt med det. Imorse på yogamattan kände jag hur andetaget fyllde upp bröstkorgen igen, hur kroppen var öppen och den där klumpen i magen var borta.

TACKSAM över tryggheten jag känner härnere – hur det alltid har varit en plats där jag landar, reflekterar, sover ut, gråter ut, känner, får ny energi & inspiration!

Idag är jag redo för båt picknick med familjen.  Wihoooo!!!!!!

Läs gärna mer om gråtande i detta inlägg ”Hylla tårarna”

Foto – Adam Klingteg, Outfit – Seea

Jag gråter minst 2 gånger i veckan oftast fler! Om det har gått mer än en veckan utan att jag gråtit vet jag att något är fel. Då vet jag att jag springer för fort och inte tagit tid för att möta mig själv. Jag älskar att gråta. Kanske inte alltid under själva gråten men efteråt känner jag mig så….hmmm ren. Att gråta (och även skrika) är som en känslomässigdetox för mig. Jag hyllar tårarna. Har de inte hittat ut på några veckor brukar jag trigga dem genom att lägga mig ner i sängen sätta på sorglig musik… efter en stund brukar det bli ett härligt flöde. I takt med att de forsar från mina ögon så släpper spänningarna i magen, bröstet, höfterna…ja typ hela kroppen öppnas upp!

Egentligen kan jag ju bara tala för mig själv. Alla kanske inte har samma behov av att gråta men jag har märkt att majoriteten av våra deltagare på Yogiakademin har tyckt att det är fantastiskt skönt att få låta tårarna rinna. Vi gör inget speciellt för att pusha fram tårar, för de flesta bara händer det efter typ dag 2 eller 3 på varje retreat. Det enda vi gör är att låta dem slappna av, vara lite i tystnad och leda dem ner i kroppen genom yoga, dans och shaking. De flesta av oss lever ju ett ganska intensivt liv på hemmaplan där det sällan finns tid för att stanna upp och känna efter – att gråta. Här får alla plötsligt flera timmar om dagen att bara vara – känna känslor, sensationer i kroppen, slappna av… och då verkar det som om tårkanalerna öppnas automatiskt. Enligt mig inget att vara rädd för – låt oss istället hylla tårarna. Hylla stunderna där vi känner oss trygga nog att våga släppa taget och uttrycka det som finns inom oss. Kanske släpper den där stenen i magen eller trycket runt bröstet som suttit där sen du senat grät.

Vad har du för relation till tårar? När grät du senast? Dela gärna med dig här i kommentarerna…och du kan ju vara helt anonym när du gör det!

Samma sak gäller nog alla känslor – läs gärna mer om min relation till ilska i detta inlägg ”I am not a fucking Barbie Doll.” Vill du få igång tårarna är du också givetvis välkommen att hänga med oss på ett retreat. Nästa blir till Bretagne över påsk! Läs mer HÄR.