sorg

Förlåtelse. Vad har du för lik i källaren?

Förlåtelse-3

Förlåtelse

Förlåtelse

Vikten av förlåtelse.

 

På ett retreatcenter beläget mitt i en smutsig, kaotisk och…ja klassisk Indisk storstad vid namn Pune, satt jag och kämpade mig igenom mitt första Vipassana retreat.

 

Bland mixen av sorg, förtvivlan, frustration, hopplöshet, insikter, närvaro och total bliss började plötsligt ansikten dyka upp bakom mitt tredje öga (det där området mellan ögonbrynen). Ansikten jag sen länge förträngt. Ansikten jag inte trodde existerade i mitt liv längre. Människor jag helt enkelt raderat. Men där kom de, dagarna flöt på…varje dag dök nya offer upp. Vad hade de gemensamt? Jo. Det var människor som sårat mig så mycket att jag flytt ifrån dem, ifrån situationen. Det gjorde för ont att deala med så jag raderade dem ur mitt medvetande (trodde jag) men där var de plötsligt tillbaka en efter en…. som mörka vålnader jag inte kunde rymma ifrån. Jag satt där instängd mellan taggtrådsbelaggda murar men framförallt instängd i mig själv tillsammans men mina vålnader. Jag kunde inte fly längre. Det var dax att deala med dessa spöken.

 

Det var en enorm sorg. Hjälplöshet.

 

Minnen kom. Tankar kom.

 

”Hur fan kunde han/hon behandla mig så?!”, ”Idiot”, ”Varför tog jag mig inte ur situationen och sa ifrån?, ”Hur kunde jag gå med på det..?”

 

Det gick en stund…kanske minuter, kanske timmar…jag vet inte men sen kom förståelsen och med det förlåtelsen. Jag släppte taget om historien.

 

Varje dag, olika spöken. Varje dag, samma mönster – historia, förståelse, förlåtelse.

 

Efter retreatet kände jag mig lätt som en fågel. Dessa lik som legat som tunga stenar långt ner i källaren var nu borta. De påverkade mig inte längre. Jag kunde tänka på personerna utan att må dåligt. De var inte längre svarta vålnader, de var människor med allt vad det innebär…som ibland begår mänskliga misstag.  Det är ok.

 

Hur gör jag idag när någon sårar mig…? Vågar jag deala med det direkt? Vågar jag stanna i det? Inte fly? Jag gör mitt bästa för jag vill inte ha fler svarta stenar som betynger min själ i åratal. Jag pendlar dock mellan flykt och frustration. Möte och medlidande. Det är inte lätt men istället för att trycka bort tårarna och skriken, låter jag de komma. Istället för att radera dig ur mitt liv, möter jag dig nu. Det är en början. Vi får se hur det slutar. Vill förlåta.

 

Relaterat till förlåtelse är tillit, så läs gärna mina tankar om det här. Mer om mina Vipassana retreat finns här.

 

 

 

 

 

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!