EN DRÖM! WIHOOOO, den 19e december börjar våra yoga retreats här igen. Å det är helt klart på den bästa platsen jag besökt. Jag längtar som bara den till att få springa barfota, dansa i solnedgången och njuta av brasan på stranden på kvällen. Vi har väldigt fullt de första perioderna men finns lite platser i slutet av januari, februari och mars. HÄNG MED. En beslut som inte kommer ångras, det kan jag lova :-). Lite sol och stillhet behöver vi alla. Kika in på Yogiakademin.

STOR KRAM sålänge

Foto – High.vibrations.org

Heeeeej kära ni! Just nu är jag i Halmstad och njuter jag av svensksommar med allt vad det innebär. Regnskurar byts ut mot glimtar av strålande sol. Värmade bad i badkaret mot friska havsbad. Eftersom jag reser så mycket kan jag faktiskt njuta nästan mer av regnet (i alla fall i några dagar), det finns ju något speciellt med att gå en promenad i blåst och regnoväder… känslan av att vara ensam i världen… sjunga ut och hoppa i havet naken, när ingen annan ser.

Hursomhelst, jag vet att jag kommer att vara redo för lite sensommar i Biarritz om några veckor. Den 31 augusti börjar våra retreats med Yogiakademin där. Sedan kör vi på med både weekends, halvveckor och helveckor under hela september.

Å vi har ett nytt hus i år som jag blev heeeeelt kär i vid första ögonkastet. Det ligger mitt i naturen, man ser liksom ingen att hus, perfekt för våra galenskaper på retreaten :-). Landskapet runt omkring är fullkomligt magiskt, stora stora ängar, berg och dalar. Man landar i meditation bara av att sätta ner foten på denna plats. Å vill man ta ett dopp i havet är det bara 10 minuter bort.

Några av perioderna är redan fulla med väntelista men vi har platser kvar på vissa av dem så maila [email protected] om du är sugen så berättar hon mer. Å kika såklart in på vår sajt för lite mer inspiration.

Hoppas vi ses i Biarritz.

Massa kärlek <3

Jag vaknar tidigt och går ut på balkongen överblickandes den oändliga Atlantiska horisonten. Sätter mig på yogamattan. Solen håller precis på att gå upp. Vågorna ser gigantiska ut. Jag vet att det närmar sig. Magen knyter sig.

Morgonen brukar vara min primetime, tiden jag känner mig som starkast och mest harmoniskt. Nu är jag kraftlös, kroppen vill inte röra sig på mattan idag. Stel av rädsla.

”Fuck, varför har jag gett mig in i detta igen?” ”Jag kommer skada mig och varken kunna yoga eller hålla retreat.”

Medan jag sitter där på balkongen i gryningen, ser jag förundrat hur de första surfarna enkelt slänger sig i vattnet och börjar leka med vågorna. De liksom dansar fram småpratandes med varandra. De är ETT med havet. De garvar mellan paddlingstagen. Hos dem verkar ordet rädsla och surfing vara motsatser snarare än synonymer. Med blicken försjunken på dessa lekfulla surfare, börjar min begravda surfdröm sakta att återfödas. Som 18-åring, flyttade jag till andra sidan jorden för att förverkliga den. Det gick sådär, fick brädan i huvudet på första försöket i Bondi beach. Gav upp. Rädslan föddes.

Jag hör hur gänget från Surfakademin börjar vakna till liv… knuten i magen blir snarare en stor klump. Kroppen darrar.

”OK, vad ska jag göra nu? Hmm…kanske ska jag säga att känner mig lite krasslig, att jag stannar hemma och mediterar nu och laddar för att surfa i eftermiddag istället…?”

Surfakademiligan ser igenom min rädsla, peppar och övertalar mig. Jag börjar långsamt och motvilligt ta på mig våtdräkten. Stunden senare står jag alltså där vid strandkanten med brädan under armen med intentionen att möta min rädsla.

Vi paddlar ut ihop, väl i vattnet känns det OK. Härligt till och med. Jag fångar vågor. Havet och jag spelar i samma lag. Jag är helt närvarande med paddlingen och vågorna men efter någon timme, blickar jag in mot land. Inser att den tidigare breda stranden har försvunnit, vattnet är högt, nu slår vågorna nästan hela vägen upp till den höga stenmuren som begränsar havet från staden.

En bild swishar förbi bakom tredje ögat, jag ser hur vågen smashar in både mig och brädan i den där stenmuren. Hjärtat hoppar till. Kroppen skakar. Tårarna börjar spruta. Havet förvandlas till min fiende. Vågorna känns jättestora och otäcka. Jag känner mig fullkomligt hjälplös.

”Hur ska jag ta mig in?” ”Hur duktiga än surfinstruktörerna är så kan de ju inte trolla mig och brädan in till land. Det är JAG som måste ta mig dit utan att smashas in i stenmuren. En omöjlig uppgift”

Efter en stund ser Peter att jag sitter själv utanför alla andra med tårar som sprutar. Han fattar först ingenting, för honom är ju vågorna fortfarande hans bästa vänner. Efter att jag skällt ut honom för att det var helt oansvarigt att ta ut mig i högvatten så erbjuder han sig snällt att paddla in med mig och när vi närmar oss muren hjälper han mig med min bräda. Yes, han lyckas på något mirakulöst vis paddla med två brädor samtidigt som jag har fullt show att frakta in endast min egen kropp till land. Med andan i halsen lyckas jag tillslut ta mig upp. Lättad. Jag överlevde. Jag andas ut och får perspektiv på situationen, från land inser jag att vågorna faktiskt inte är så läskiga och stora utan att det snarare var min rädsla som satte på mig skeva glasögon. Nu är jag redo att slänga mig i vattnet om några timmar igen!