Så fort jag stannar upp mig börjar en rastlöshet, en oro, en ångest att smyga sig på. Om jag stannar i det börjar jag känna mig vilsen, förvirrad, rädd, ifrågasättande och framförallt fylld av sorg. Det är som om tårarna inte vill sluta rinna. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta som bara är där…

Jag vet vägen ut ut smärtan. Det är busenkelt…se till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo, jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor, hjälper dem mer än gärna med deras problem…eller också ser jag till att ta kontroll över min tillvara, jag tränar maniskt, jag tänker på vad jag äter… eller så ser skapa drama i min relationer eller drömmer mig bort någon annanstans. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Det uppstår en kamp inom mig. Lämna eller möta smärtan? Den enkla (och välbeprövade) vägen är givetvis det första alternativet. Men det finns en annan röst inom mig som säger att det är en kortsiktig flykt att hela tiden vara upptagen. Att aldrig kunna sitta still och bara vara. Att det är ohållbart och begränsat sätt att leva livet. Jag vet ju om att det enda sättet att slippa leva med smärtan är att sluta fly och istället lugna ner mig, lägga alla projekt åt sidan och sätta mig ner med mig själv.

Så de gånger när den andra (kanske lite mer visa och mogna rösten inom mig får vinna), sätter jag mig ner med smärtan och bara observerar. Jag går rakt in i den. Jag låter det göra ont. Hur känns den i min kropp? Jag noterar mitt ytliga andetag. Jag noterar floder av tårar som rinner längst min kind. Jag noterar tyngden i bröstet. Jag noterar spänningen i magen. Jag är fullkomligt förvirrad. Varenda cell i min kropp vill springa därifrån MEN jag sitter kvar. Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter så småningom någon större kraft ta över rodret.

Meditation för meditation, position för position,  stund för stund, dag för dag så är det som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem igen och jag har helt glömt hur det var att leva i smärta. Depression verkar ha blåst bort för denna gång. Kanske ses vi snart igen men nu njuter jag av lugnet efter stormen.

Om någon känner samma ska så hoppas jag att min text kan ge lite hopp och påminnelse om att allt faktiskt förändras hela tiden.

Tack för att du läste.

KÄRLEK

Foto: Elin Graf, Outfit: Soc

”Josefine, nu får du allt sluta med all den där meditationen”, ”Ska du verkligen vara ensam när du mår dåligt?”, ”Sluta ifrågasätta så mycket, varför kan du inte bara leva som alla andra!”

När jag berättar om mina tårar och min smärta är det ofta sådant jag får höra. Kanske låter jag deprimerad?

Yes, i stunder kan jag känna mig galet vilsen, förvirrad, rädd, ensam –  då är det som om tårarna inte vill ta slut. Ju djupare jag går inom mig, desto mer smärta tycks jag få uppleva. Yoga, meditation och annan så kallad spirituell praktik är helt enkelt långt ifrån bara bliss, harmoni och kärleksupplevelser – det innehåller även upplevelse av smärta. En smärta som i perioder förvirrar och liksom förgiftar hela vårt tillvaro.

Då kan man fråga sig – vad är grejen? Varför ska man medvetet utsätta sig för något som ger smärta?

För mig har det aldrig varit något val. Längtan efter att förstå är för stor. Livets existentiella frågor har poppat på min uppmärksamhet och som en konsekvens har smärtan sköljt över mig, omöjlig att ignorera. Jag kan liksom inte bara leva på när något inom min gnager. För att leva behöver jag helt enkelt gå igenom denna smärta då och då. Jag behöver ibland sätta mig ner och få det större perspektivet. Sätta mig ner och möta det jag sprungit ifrån när jag snöat i vardagens görande. Sätta mig ner och bara vara, timme ut och timme in, igen och igen. Tills acceptansen uppkommer.

Vissa människor tycks kunna leka sig igenom livet utan att möta det där obehagliga men när det knackar på dörren verkar de flesta av oss efter en stund tvingas stanna upp, blicka inåt och låta det göra ont. Givetvis är det omöjligt för mig att veta vad som händer hos någon annan men jag vill dock tro att vi alla har en existentiella smärta inom oss som tittar fram när vi lägger listan åt sidan för att istället känna in livet. Sätt vem som helst ensam i ett rum utan yttre stimulans och se vad som händer.

I vardagen har vi ju alla hundratals strategier för att slippa möta det som gör ont. För att slippa möta dessa olösliga frågor. För att slippa känna den där ensamheten, utanförskapet, ilskan, sorgen, svartsjukan, förvirringen, hopplösheten…

I perioder behöver vi ignorera (springa ifrån) dessa frågor och känslor för att orka, för att leva, för att överleva. En genialisk strategi på kort sikt. Men flykten och ignoransen gör ju tyvärr inte att känslorna försvinner för alltid, vi har bara sparat dem till senare, lagrat dem i kroppen en stund. När vi flyr ifrån dem är det som att ta ett lån som gör att vi kan överleva i stunden men någon gång måste det där lånet betalas tillbaka.

För många av oss, har vi lånat och lånat i flera år. Men någon gång kommer det där lånet att krävas tillbaka – kanske kommer det i form av en skada, sjukdom, dödsbesked eller bara en inre röst som säger STOPP. Vi blir helt plötsligt medvetna om hur mycket vi lånat och inser att vi måste börja betala tillbaka.

Det är då ”retreaten” är en räddning för mig. I vardagen finns inte den tiden det tar eller den tryggheten som behövs för att gå igenom smärtan. På ett retreat kan jag sätta mig ner i stillhet och observera. Låta känslorna komma upp till ytan. Låta smärtan vara. Låta transformationen ske. I takt med att jag låter det göra ont minskar också det där lånet. Jag känner mig rik igen. Jag är redo att släppa grubblandet ett tag och låta mig leka i världen igen.

I don’t know. Kanske är jag helt ute och cyklar. Kanske borde jag sluta grotta så mycket i mitt innersta och istället börja leva som majoriteten av 30 åringar. Men jag vet faktiskt inte hur man gör – min längtan efter äkthet, frihet och förståelse för mig själv och världen är för stor. Så jag kommer helt enkelt fortsätta min vandring inåt.

Någon som känner igen sig?

Tack för att ni läser.

KÄRLEK

Foto – Mohammed Salik

Nu är det cirka två veckor sen jag kom ut från mitt senaste vipassana meditations retreat. Ni som läst min blogg ett tag vet att jag då och då brukar stänga av omvärlden (helt och hållet) och åka iväg på Vipassana retreat.

Jag får mycket frågor om varför jag gör det… Hur kan du frivilligt stänga in dig i en liten cell i 10 dagar? Frivilligt sätta dig i fängelse?

Det är så galet svårt att sätta ord på men jag vill så gärna kunna beskriva vad det är för dig, varför jag gör det gång på gång. Foton säger liksom ingenting om hur det faktiskt känns att vara i ovanstående cell, timme ut och timme in. Hur det är att vara instängd med mig själv i 10 dagar innanför höga murar med taggtråd sittandes i meditation i 10 timmar om dagen – utan yttre kontakt, utan att prata, utan yoga, utan träning, utan ögonkontakt, sovandes på en brits, ätandes 2 ris-portioner om dagen. Ett fängelse för många. En fristad för mig. Jag satt min första vipassana för cirka 6 år sedan – det förändrade mitt liv!

Sedan dess har jag åkt iväg då och då på längre och kortare retreat, totalt 6 gånger tror jag det blir nu. Det är som nämnt väldigt svårt att sätta ord på upplevelsen under ett sådant här retreat, den är personlig och olika varje gång. Förmodligen är det den traditionella definitionen av Vipassana som beskriver det bäst – ”Vipassana gör att man upplever den sanna och obeständiga naturen av verkligheten”.

Bliss kommer och Bliss går. Smärta kommer och Smärta går. Vipassana lär mig att börja släppa den där stävan om att alltid vilja förändra och förbättra livet. Att släppa motviljan mot det obehagliga och suget efter mer behagliga känslor. Tekniken lär mig att sluta försöka kontrollera vår ständigt föränderliga verklighet. Istället acceptera att det alltid kommer att vara en bergochdalbana som varvar toppar med dalar. Det går ju inte att alltid vara på toppen.

När jag först kom i kontakt med Vipassana gjorde det mig ledsen – jag trodde att det innebar att det inte var någon idé att njuta av det härliga i livet, eftersom det snart kommer att vara borta i alla fall. Jag hade verkligen fått det som bakfoten, givetvis är sanningen den motsatta. När jag är på en topp och känner härliga känslor ska jag såklart vara helt i nuet och njuta fullt ut eftersom även det kommer att förändras. Det jag behöver göra är dock att släppa suget efter mer. Inte helt lätt men jag övar varje dag!

Vipassana hjälper mig helt enkelt att se mina mönster tydligare. Exempelvis notera hur ofta jag automatiskt fastnar i motstånd till verkligheten. Hur ofta jag försöker kontrollera och förändra verkligheten istället för att faktiskt acceptera det som är och göra det bästa av situationen.

Vipassana hjälper mig också att se mina ”flyktbeteenden”. Så fort något i min vardag, i livet, blir jobbigt, har jag (å jag vet att jag inte är ensam) en tendens att vilja fly från den känslan. Istället för att acceptera det som är, låta mig själv sitta med min smärta, så märker jag ofta hur jag hamnar med mailen, Instagram, i joggingspåret, framför en serie eller ätandes massa glass. Ofta helt omedvetet. På ett vipassana retreat kan jag alltså inte ta till dessa automatiska flyktbeteenden utan jag tvingas sitta med det som är. Timme ut och timme in. När jag tillslut accepterar även smärtan får jag också uppleva hur den går över och inte varar för alltid.Vilket i sin tur gör at jag blir mindre rädd för min smärta, mitt mörker.

Jag lär helt enkelt känna mig själv på ett djupare plan. Något som ju kanske är det läskigaste som finns eftersom det ju betyder att jag även behöver möta all smärta och mörker som jag tidigare sprungit ifrån. Hursomhelst, då jag förstått att jag kommer behöva hänga med mig själv hela livet så är det ju lika bra att jag försöker förstå mig själv och bli min egna bästa vän redan nu.

Min slutsats är att Vipassana hjälper mig att lära känna mig själv, acceptera verkligheten och vara mer närvarande i mitt liv. För det är ju inte i någon dåtid eller framtid vi kan känna riktig lycka, kärlek och harmoni – det är NU!!

Om du är sugen på att boka ett retreat, kan du spana in dessa sidor, www.dhamma.org och www.sangha.nu.