Läsarkommentar…

Hej josefine!

Har läst din blogg då och då och finner det inspirerande att du gick från det klassiska sthlmslivet med karriärshets osv till att göra din grej och njuta av livet. Jag började själv för ca 1,5 år sedan att meditera regelbundet/köra yoga. DÅ var jag fast i tankar som snurrade kring karriärshets, skaffabarnhets, springa på krogenhets, resa 2 varv runt jorden osv. Har nu hunnit göra en del livsförändringar som bara får mig mer och mer på ”the right track”, det som verkligen är JAG och inte bilden av hur en tjej i 25årsåldern SKA leva. Tex har jag skaffat husdjur som jag längtat efter i flera år, trots att man blir bunden osv. IDAG är allt annorlunda och jag börjar tänka tankar om att flytta ifrån centrala sthlm ut till landet. Bara omge mig med djur, natur och riktigt liv. Har man blivit komplett galen? Att man som ung tjej, som jobbar med ekonomi inne i centrala sthlm vill dra ut till landet?? Skulle mina kollegor höra mig skulle de tro jag var galen. Men jag har börjat tycka att naturen är så vacker, hundra ggr finare än diamanter och diors senaste solglasögon.

Vet inte varför jag skriver detta, men antar att jag vill höra ett ”du är inte galen” haha =). Tack för en riktigt nice blogg som jag tror många människor finner stöd i.

Mitt svar…

Du är galen Zara. Men det är den finaste komplimangen jag kan ge dig. Enligt samhället är vi galna när vi bryter normer och börjar ifrågasätta dess struktur.

Hur som helst, när det där suget efter mening kommer och vi vill förstå livet på ett djupare plan måste vi låta oss gå den vägen annars tappar vi oss själva fullständigt, det är då jag tror vi blir deprimerade. Vi slutar leva och blir som robotar som bara följer det någon säger till oss – är ”duktiga” och beter oss så som man ska.

Trots att samhället från att vi är föds gör allt för att bura in oss i en liten likriktad box måste vi våga lyssna på vårt eget hjärta (bara det vet vår väg). Om alla började följa sina hjärtan skulle förmodligen samhället fullständigt förändras (kanske raseras) och förändringar är ju det läskigaste vi människor vet (oavsett om det är en ”bra” förändring).

Jag har nog alltid haft någon strävan att förstå  livet på ett djupare plan (det kanske vi alla har?) så när jag under mina skolår började utforska yogan och meditationen var det som att hitta hem. Trots det behövde jag först vandra vilse en stund i prestationsångesten och stressens värld. Mitt ”klassiska sthlmsliv” var ok men jag kände mig instängt och visste att mitt hjärta var på fel plats. Så fort jag fick rast sprang jag ut i skogen för att krama träd och till mina lärares och chefers stora förvåning försökte jag demonstrativt visa min kärna genom att sitta barfota på golvet och jobba. Tillslut lät jag hjärtat bestämma och tillät mig själv att bli galen – vilket jag inte ångrar en sekund

Tack för att du delar Zara. Naturen is ”the shit” och ja hundra ggr finare än Diors senaste glasögon. Fortsätt vara GALEN!

Läs gärna också:

”Vad är meningen med livet”

Heeello!!! Vill dela lite bilder från ett härligt yogaevent jag hade tillsammans med Vita Coco & Body Store igår. Shakade tillsammans med 25 journalister & bloggerskor :-).

På ett sätt är det väldigt speciellt att undervisa yoga på dessa typer av event – med en fotograf i bakgrunden och massa folk som förväntas skriva om eventet på bloggar och i tidningar. Första gången var det lite läskigt (jag hade prestationsångest) men nu har jag vant mig och kör på som vanligt – diggar det verkligen då det ofta är mycket nybörjare och kreativ stämning!

Men huvudsaken är ju att deltagarna kan slappna av också – landa i sina kroppar och njuta av yogan. Därför är jag extra noggrann med att börja dessa event med ögonbindlar då jag märkt att det då blir lättare att gå in i förnimmelserna i kroppen – släppa prestation och hur man ser ut på utsidan i rörelserna. Folk brukar rynka pannan lite när jag presterar ögonbindlarna och shakningen men efteråt har jag nästan enbart hört positiva ord.

Igår blev det verkligen en vacker stämning – 25 kvinnor och vi fokuserade på relationen till vår kropp (ett tema som tycks träffa de flesta, kanske framförallt oss tjejer). Tre personer kom fram efteråt och sa att de grät under klassen. Fint. Jag älskar nämligen själv när jag släpper och tillåter tårarna att rinna på mattan – en härlig utrensning.

Efter yogan njöt vi av en megagod frukost och självklart av massa Vita Coco. Jag älskar deras kokosvatten! Fick hem ett gäng igår som typ redan är slut.

Läs gärna mer om varför jag tar med ögonbindlar till yogaklasserna – Yoga utan prestation

Foto – Adam Klingeteg

Alltså – läste just det sjukaste, International Yoga Competition. Haaalllå, det e ju heeeeelt knäppt att tävla i yoga?

Yoga är ju motsats till tävlan –  och då jag har den där prestationsnerven i mig så triggar detta mig extra mycket. Kan inte ens yogamattan få vara en plats där vi släpper strävan om att bli bättre (bäst!) och bara får vara exakt som vi är?

Innan jag läste mer om det hoppades jag lite på att tävlingen i alla fall skulle handla om… Vem som har mest närvaro? Vem som ser sitt ego mest? Vem som kan lyssna mest på sin kropp? Vem som kan leva i tillit?

Men givetvis handlade tävlingen endast om det yttre… Hur kroppen såg ut i de olika positionerna? Vem som hade perfektast linjering vilket ju bara det är fullkomligt idiotisk – vem bestämmer vad som är bäst linjering? Vi har ju alla helt olika kroppar och behöver givetvis modifiera positionerna efter hur det känns i vår kropp – å det är ju ingenting som domaren kan veta…

Jag visste att det fanns tävling i bikram yoga vilket fått mig att dissa den yogaformen (också på grund av speglarna i för sig) men att det görs i vanlig yoga också gör mig lite ledsen. Är det inte bättre att döpa det till gymnastiktävling bara?

Läs gärna mina tankar om den populära yogaformen Bikram HÄR.