Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

prestation

Mitt hat mot Ashtanga yoga.

matsyasana Uppåtgående_hund Utthita_Parsvakonasana_HR

Foto – Yogobe

Igår skrev jag om min passionerade kärleksrelation till Ashtanga yogan (läs gärna HÄR). Precis som i ett passionerat förhållande så har mina känslor till Ashtanga yogan pendlat i ett brett spektrum – hat har varvats med kärlek. Ibland har vi helt gjort slut för att en tid senare hitta tillbaka till en ännu starkare attraktion.

 

Igår delade jag med mig om min kärlek, idag är det dags att uttrycka mitt hat. Hatet ligger mest i att denna praktik gett mig (och galet många andra) skador. Grunden till dessa skador vet jag ligger i mig själv (eller beroende på hur man ser det vårt prestationsinriktade samhälle). Eftersom det finns 6 olika serier i Ashtanga yogan finns det också en naturlig trappstege… man kan verkligen mäta när man blir ”bättre” (vigare/starkare). När man får en ny position eller får gå över till nästa serie har man ”lyckats”. Av miljontals människor som praktisera Ashtanga så vet jag ingen (det kanske finns någon) levande person som faktiskt behärskar alla serier. Inom det finns också inbyggt att man aldrig blir nöjd. I början fastnar nästan alla nyfrälsta Ashtangis i denna prestationshets eftersom vi är så vana vid att ”sträva” någonstans i vårt övriga liv.

 

Jag fastnande definitivt i detta träsk – ville hela tiden få nya positioner och blev överlycklig när jag fick det (en liten liten stund i alla fall tills jag ville ha ytterligare en position). När jag den andra dagen inte kom in i position blev jag frustrerad och arg.

 

Denna strävan och tävlan är ju låååångt ifrån vad yoga handlar om. Då kan man fråga sig – vad spelar det för roll? Man kan väl helt strunta i vad yoga handlar om? Alla har väl rätt att köra sin grej se yoga som en sport, som gymnastik? Yes, det skulle ju kunna vara ”fine” men då Ashtanga yogan innehåller många ”extrema” kroppspositioner som kräver år av tålamod för att komma in i (utan skador) så blir det farligt. Om man för över sin tävlingsnerv in i Ashtanga yogan får man nog räkna med en poppad hamstring eller trasigt knä.

 

När jag gjorde Ashtangan till prestation så fick jag också leva med skador vilket gjort att jag ibland helt gjort slut och utövat andra yogaformer istället. Hursomhelst, när jag hittade Vipassana meditationen hände något – jag hittade det meditativa lugnet i Ashtangan. Det blev en helt annan grej och jag slutade bry mig om vilka positioner jag gjorde, det viktiga blev istället hur närvarande jag var i en position, hur kroppen kändes på insidan, hur jag andades…

 

Jag hittade helt enkelt MAGIN i praktiken och lustigt nog så öppnades min kropp upp i samma veva – de positionerna jag tidigare pressat mig in i gick nu som en dans. Mina skador försvann. Jag tror därför att Ashtanga yoga kan vara rent farligt om man lever ett prestationsinriktat liv och inte mediterar, risken för skador blir gigantisk och yogaformen förstör nog snarare kroppen än läker den.

 

Kanske spelar det ingen roll vad jag skriver, kanske måste alla gå igenom skadan själv…för att förstå att det inte spelar någon roll vilka positioner vi kan eller inte kan göra. Att det är upplevelsen av att vara fullt närvarande i kroppen, med andetaget, i stunden som är det vitala i praktiken.

 

Läs gärna även…

”Min kärlek till Ashtanga yoga”

”Vad är vipassana meditation?

”Yogan – såhär hittade den mig”

Yoga utan prestation

Yoga med ögonbindlar

Yoga utan prestationsångest

Idag fick jag ett mail från en tjej som skrev såhär:

”Jag undrar om du har möjlighet att hjälpa mig med PT lektioner i yoga. Jag har, för flera år sen, provat på yoga. Gick tre gånger på en kurs och kände mig så obekväm. Jag tänkte att om jag tar hjälp av dig, så kan jag i min egen takt bli bekväm och lära mig yoga utan att det känns som att jag blir bedömd av andra.”

Det här gör mig fruktansvärt ARG. I min drömvärld ska inte sånt här hända. Alla ska känna sig välkomna på mattan. Känna att man hamnat rätt. Att man inte behöver prestera.

Som jag skrivit tidigare, något som genomsyrar mitt liv och därmed undervisning är Vipassana meditationen. Den har fått mig att känna att yoga är så mycket mer än en fysisk praktik. Jag vill med min undervisning inspirera människor att flytta sin uppmärksamhet från huvudet och ner i kroppen. Även om vissa positioner ibland kan kännas utmanande är min önskan att yogamattan ska vara en plats där vi släpper prestationsångest och istället njuter av att röra oss i vår kropp.

Det är inte lätt i ett samhälle där det mesta andra bygger på prestation. Jag förstår det. Jag får själv ångest av vissa klasser jag gått på men jag vet att det är möjligt att faktiskt bli ett med kroppen och stunden även på en yogaklass med massa människor runt omkring. Min nya taktik är att dela ut ögonbindlar till alla som kommer på mina klasser! Vi brukar ha dem på första halvan av klassen så att alla får en chans att liksom landa inåt först. När den känslan är etablerad brukar det vara lättare att hålla fast vid det även i senare skedet i yogasalen.

 

Yoga med dansare

 

yoga och dans

yoga och dans

yoga och dans

Yoga och dans

Jag undervisade precis en yogaklass på Dansmuseet i Stockholm som bästa Lululemon tjejerna styrt upp. Underbar lokal för yoga som snabbt fylldes upp av ett sjuttiotal sköna människor – kvinnor som män, gamla som unga, yogafreaks som nybörjare och DANSARE.

Den sistnämnda gruppen gav mig lite tankar idag. För en yttre beskådare kan det ju vara svårt att se skillnad på dans och yoga. Därför kan en professionell dansare, på första yogaklassen ibland ge sken av att vara en erfaren yogi eller yogini. Om det finns något som heter perfekt position så är det ofta just hos en dansare vi kan skåda en sådan.

Trots detta kan det vara lite extra knepigt för en dansare att faktiskt komma in i yogan på riktigt. Utan att ha varit dansare själv så har jag många kompisar som varit det och berättat om den ”hårda” dansvärlden – en värld fylld av utseendefixering, konkurrens, prestation, ätstörningar och skador.

Dans handlar om det yttre – hur kroppen ser ut i olika positioner. Det verkar vara ett evigt tragglande framför speglar med lärare som pressar kroppen in i positioner där den inte vill vara – allt det för att sen kunna göra det perfekta utförandet framför en publik. Jag vill inte raljera mot dans i sig – det är ett magiskt vackert uttryckssätt för skapande och kreativitet men det är inte det mest hälsosamma för kroppen och det är definitivt inte yoga.

Yoga handlar om det inre – hur kroppen känns i olika positioner. Som jag nämnde häromdagen i inläget ”Vad är yoga?” så skrev Patanjali en yogabok för 1000-tals år sedan som heter Yoga Sutras där han definierar yoga som ”stillandet av alla tankerörelser” eller ”förmågan att styra fluktuationer i sinnet”. I boken ger han också olika tips på hur man ska stilla de där tankarna. Ett tips är just att komma ner i kroppen och känna dess sensationer och på så vis helt automatisk stilla tankarna. Detta hjälper alltså yogapositionerna oss med. Givetvis kan en dansare också vara oerhört närvarande i sitt utförande men huvudsyftet för de flesta dansare verkar vara vad någon annan tycker om rörelserna, inte hur kroppen faktiskt känns eller vill röra sig. Detta i sig leder ofta till skador och prestationsångest vilket är exakta motsatsen till vad vi vill ha på yogamattan (det får vi väl tillräckligt av i vårt vardagliga liv). Med yogan vill vi istället försiktigt balansera, bygga upp och läka kroppen i vår egen takt och samtidigt hitta den där inre harmonin – vi gör det alltså inte för att impa på personen på mattan bredvid.

Hmmmm…..känns det svårt? Kanske är det extra knivigt för en tränad dansare att släppa den kroppsliga prestationsångesten men vi kan nog alla känna igen oss. Vi är människor, vi jämför oss med personer runt omkring oss. Det är ok och naturligt. Men på yogamattan får vi en chans att öva på att släppa det där litegrann – börja skita vad andra tycker och istället hänge oss till stunden. När vi lyckats på mattan, är nog chansen större att vi kan ta med oss det utanför yogasalen och in i livet. Jag kan bara tala för mig själv men jag är helt klart lyckligare när jag bara ÄR som jag är och inte försöker prestera för någon annan.

För fler liknande tankar, spana gärna in mitt tidigare inlägg ”Var yoga min jogging?”.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!