Hej då Bretagne. Så otroligt tacksam över ALL MAGI jag fått uppleva på slottet de senaste tre veckorna. Jag känner bara en ENORM ENORM KÄRLEK till alla 75 deltagare som rest med oss denna sommar. De flesta anländer till slottet PÅKLÄDDA med mängder av lager och masker som skyddar mot samhällets kyla och världens galenskap…många är lite tillbakadragna, lite avvaktande, lite stängda och förmodligen ganska nervösa när de kommer med tankar som…

”Jag har ju bara yogat några gånger tidigare och ALDRIG mediterat – hur ska det här gå?”

Vi börjar alltid genast med en yogaklass för att alla ska få möjlighet att släppa alla sådana tankar, hitta tillit och landa ner i kroppen efter resan. Hehe…men då brukar snarare tankarna skifta till…

”Vad är det här med shaking, trodde att vi skulle yoga?”, ”Ögonbindlar, ska vi ha det på alla klasser?”, ”Ahhhh…jag har ingen lust med att titta någon i ögonen, jag är här för mig själv.”

Hursomhelst, när varje deltagare inser att man på Yogiakademin får vara och göra exakt som man vill. På Yogiakademin kan man lägga alla sina lager och masker åt sidan. Låta alla sidor synas, ”dålig” som ”bra”. Låta alla känslor levas ut, ”dålig” som ”bra”.  När insikten kommer att man under en vecka får vara sig själv FULLT UT –  försvinner också den där första skepsismen och nervositeten. Alla slappnar av och ger sin tillit.

Dag för dag faller lager för lager av masker bort… och fram kommer ett gäng skimrande individer med ögon som gnistrar av kärlek och kroppar som dansar av eufori.

Då blir jag blixtförälskad. En kärlek som är personlig men inte exklusiv för jag blir helt galen i varenda en. Det vackraste jag vet är nämligen att se en människa fullständigt släppa taget i Savasana eller helt obekymrad låta kroppen röra sig i yogan och dansen. Det uppstår MAGI i yogasalen. Folk slutar lyssna på mig och börjar istället följa sin egen kropp, lita på sin egen kropp. När de efter en vecka lämnar är de NAKNA – masker och lager har tagits av – och nu finns istället en öppenhet för den kärlek som faktisk existerar i världen och dessutom är så mycket mäktigare än all den onska och galenskap som vi ser på nyheterna.

Häromdagen blev det dags att säga Hej Då till sista gruppen i Bretagne. Retreaten är över och som vanligt känns det så sorgligt att jag bara vill gråta som om mitt hjärta krossats och kärleken lämnat mig. I dagar, ja veckor, så poppar olika deltagares lysande ansikten upp i mitt bakhuvud som strålande änglar. Jag vet att det är farligt att blanda ihop kärlek med jobb men jag tror inte att jag någonsin kommer bli kapabel till att hålla dessa två isär – det är helt enkelt omöjligt att hålla hjärtat utanför allt det vackra som uppstår framför mina ögon.

Otroligt TACKSAM över den tilliten varenda deltagare givit mig och Yogiakademi-teamet i sommar. Galet TACKSAM över att få göra detta ihop med Peter, Jens, Ida, Andreas, Anna & Malin. Enormt TACKSAM att jag får jobba med det jag gör, att jag får känna en sådan här kärlek på jobbet i min vardag :-).

NAMASTE

Foto – Sam Britz

Mera mera… foton från gårdagen Club Yoga. Ser ni den magiska känslan?! Det var verkligen en härlig upplevelse men lite scenskräck hade jag allt. Jag har ju undervisat galet många klasser på alla möjliga ställen så känner mig oftast väldigt trygg i det jag gör.

Igår morse när jag åkte till Nobelberget för att fixa och trixa med allt ifrån soundchecka till att bli stylad så kom jag dock på mig själv med att vara nervös. Intressant! Jag tittade närmare på den känslan och förde en dialog med mig själv om varför jag var nervös. Det sägs ju att många är mer rädda att prata inför folk än för döden… kanske lite överdrivet men att vara lite nervös för det är med andra ord fullt normalt.

Det konstiga är att jag ju är helt lugn när det är 30 pers på en klass… varför tycker jag att det spelar någon roll om det är 30 eller 400 personer som jag pratar inför? I don’t know. Kanske är det helt enkelt det där med att stå på en scen och undervisa som skapar nervositeten. På yogaklasserna kan jag mer smälta in bland deltagarna, jag kan liksom gå runt bland dem på ett annat sätt, höra dem andas, ta på dem etc. På scenen är lite mer ensamt & utelämnande.

Hursomhelst, jag gick emot nervositeten och kom tillbaka till anledningen varför jag gör det jag gör. Anledningen som är så mycket större än min egna små rädslor. Jag hittade ner i min kropp och mitt hjärta. Därifrån kände jag tydligt hur mycket jag önskade att få dela min passion för yoga och meditation med alla dessa männsikor. Den där lilla nervositeten försvann så fort jag hade sagt HELLO. Om någon ville döma mig var det helt OK – jag ville oavsett dela det jag har och tror på.

Läs gärna mer om eventet HÄR och liknande tankar om nervositet och prestation HÄR.

För något år sen startade Caroline Levy och Emely Crona Stenberg en magisk Facebook-grupp som heter Heja Livet. Den började som en kul liten grej men såhär något år senare är det en galen aktivitet i gruppen och antalet medlemmar växer så det knakar. Varför?

Förhoppningsvis är det så att vi kvinnor drömmer om att hitta en genensam kraft. En plats där vi stöttar varandra istället för att konkurrera. En plats där vi får utbyta erfarenheter, såväl framgångar som motgångar. En plats utan pekpinnar, trender eller strikta regler, en plats med tid för drömmar, reflektioner och fria tankar. En plats där man får vara exakt den man är.

Deras beskrivning i gruppen är vacker och talande…

”..För oss med huvudet högt och blicken framåt.

För drömmare, realister och optimister.

För oss som tror på att det finns fler vägar att gå än de med deadlines och kniven mot strupen.

Något för oss tjejer, där vi är med varandra, inte mot varandra.

Där vi lär oss vad mod och styrka är utan att behöva offra något av oss själva..”

Imorse hade jag en yoga och meditationsklass på vackra Element Spa för ett gäng av de fina tjejerna från gruppen. Jag har ju undervisat galet många klasser på alla möjliga ställen så känner mig oftast väldigt trygg i det jag gör. Imorse när jag cyklade till Element spa så kom jag dock på mig själv med att vara lite nervös. Intressant! Jag tittade närmare på den känslan och insåg att jag var rädd för att bli dömd av dessa kvinnor. Jag har alltid tyckt att för många kvinnor i grupp (speciellt i samma ålder) kan vara lite läskigt – som att konkurrens, jämförelse och skitsnack ligger i luften. Alltså exakt motsatsen till vad denna grupp står för.

Jag gick emot nervositeten och kom tillbaka till anledningen varför jag gör det jag gör. Anledningen som är så mycket större än min egna små rädslor. Jag hittade ner i min kropp och mitt hjärta. Därifrån kände jag tydligt hur mycket jag önskade att få dela min passion för yoga och meditation med dessa kvinnor. Den där lilla nervositeten försvann. Om någon ville döma mig var det helt OK – jag ville oavsett dela det jag har och tror på.

Det blev en underbart mysig morgon och när klassen väl var igång hade jag helt glömt bort det där med dömande. TACK, TACK, TACK alla ni som var med. Och TACK Carro och Emely för att ni skapat den fina gruppen.

HEJA LIVET!

Lär gärna mer om mina tankar om livet i kategorin Tankar om livet!