God morgon käraste ni!

Hur är läget idag? Välkommen till dag 15 i vår 21-dagars utmaning i att hitta stunder av meditation i vardagen!!!

Idag vill jag skriva om ett ämne som jag delat om tidigare men som kommit upp mycket under just vårt sista retreat för säsongen här i Khola Beach – SMÄRTA. De flesta av våra retreat blir väldigt djupa men denna gång var det ovanligt många som kom i kontakt med sin inre smärta, även jag och Malin. Den inre smärtan som jag vill hävda finns inom oss alla. Den smärtan som vi ständigt, och på olika unika sätt, försöker fly ifrån. Den smärtan som jag tror vi MÅSTE vara med ibland. Förr eller senare kommer den liksom ikapp oss.

Ibland blir smärtan tydlig i stunder då något mycket traumatisk händer i vår närhet (vilket var fallet för några av våra deltagare under detta retreat), när vi kört för hårt bränner ut oss (vilket var fallet för andra) eller när vi helt enkelt lägger listan åt sidan för att istället känna in livet på ett djupare plan. Sätt vem som helst i tystnad på en öde paradisstrand (likt denna) utan yttre stimulans och se vad som händer…

Spirituell-praktik såsom yoga och meditation är helt enkelt långt ifrån bara bliss, harmoni och kärleksupplevelser, det innehåller även upplevelse av smärta. En smärta som i stunder förvirrar och förgiftar hela vårt väsen.

Jag kan givetvis bara tala för mig själv men ibland är det som om livet existentiella frågor kommer och knackar på dörren. Knackningar som jag ofta till en början försöker ignorera men efter ett tag går det inte. Det blir hög-ljuda bankningar. Jag tvingas föra min uppmärksamhet till det som är större och som en konsekvens sköljer då även smärtan över mig.

Det är som om jag med jämna mellanrum behöver sätta mig ner och få känna in ett större perspektiv. Sätta mig ner och möta det jag sprungit ifrån när jag snöat in i vardagens görande. Sätta mig ner och bara vara, timme ut och timme in, igen och igen. Tills acceptansen uppkommer.

Det är just därför retreat som dessa är så läkande. I vardagen finns inte den tiden det tar eller den tryggheten som behövs för att gå igenom smärtan. På ett retreat kan man sätta mig ner i stillhet och observera. Låta känslorna komma upp till ytan. Låta smärtan vara. Låta transformationen ske. När man låter det göra ont verkar det som om smärtan alltid växlar till något annat efter ett tag. Vi känner oss redo att släppa grubblandet och låta oss leka i världen igen.

Så min stund av meditation har idag varit att sitta med det större perspektivet. Blicka ut över horisonten och sitta med min existentiella smärta. Låta tårar rinna. Lita det vara oförståeligt. Låta ångestkänslor vara i kroppen. Med vetskapen om att allt förändras hela tiden. Det är vackert.

Känner du igen dig i denna smärta? Berätta? Har du fått någon stund av meditation idag?

ALL KÄRLEK

HELLO BÄSTA!

Hur mår ni?  Dag 14 i vår 21-dagars utmaning i att hitta stunder av meditation i vardagen.

Idag gick jag till min lilla bro igen efter klassen, den vackra bron bakom vårt retreat. Jag har nämligen märkt hur viktigt det är för mig att gå iväg en liten stund varje gång jag undervisat för att landa tillbaka i min egen kropp.

När jag undervisar är jag visserligen extremt närvarande (ofta mer närvarande än under min egen yoga) men jag har min uppmärksamhet mer på deltagarna och deras kroppar än på mig själv. Jag kan ofta vara lite speedad efter klassen och känna mig social men jag har samtidigt märkt hur viktigt det är att jag går iväg och grundar mig först. Det sociala blir härligare sen.

Så med porlande vatten och djungelljud omkring mig satte jag mig ner för meditation en stund borta vid min bro. Kroppen ville dock inte sitta still, kanske för att jag just var lite speedad efter klassen. Jag försökte som vanligt (till en början) ignorera rastlösheten och sitta kvar i stillhet men efter en stund gav jag vika till kroppens impulser. Det blev långsamma och inkännande rörelser mestadels i sittande ställning. En väldigt vacker stund.

Hur är din dag? Hinns det med någon närvaro mellan allt fix och tricks?

Dela gärna här och #mymomentofmeditation.

KÄRLEK

Vackra själar!

Tusentack för era otroliga delningar. Jag blir verkligen varm i hjärtat av att läsa att ni ger er själva tid att leva varje dag. Redo för dag 13 i vår 21-dagars utmaning i att hitta stunder av meditation i vardagen?

En av mina favvo aktiviteter här (och även hemma) är att gå promenader. Promenader som är väldigt långt ifrån typ en ”power walk”. Promenader som snarare är ett planlöst och långsamt strosande där jag är närvarande med det som händer i min kropp och i naturen omkring mig. Det är verkligen som en aktiv form av meditation och ofta stunder av FULLKOMLIG MAGI.

Här i Indien vandrar jag dessutom runt barfota och njuter av att verkligen känna marken under mig. Den bästa tiden för detta flanerande är solnedgången. Så på eftermiddagen när jag märker att solen börjar dala brukar jag ta mig bort mot klipporna som avgränsar Khola Beach (vår strand) och Agonda Beach. Avgränsningen består av ett högt klipp-parti som kräver lite klättring för att ta sig upp till. Väl där uppe är utsikten heeeelt otrolig. Oändlig horisont åt ena hållet, palmträd och djungel åt andra. Ofta är jag helt ensam.

Här uppe på klippan låter jag fötterna leda mig långsamt framåt. Jag är där. Jag känner omgivningens vibrationer i varenda liten cell. Ibland börjar jag sjunga eller AUMa J. Ibland omfamnar jag ett träd en stund. Ibland börjar tårar rinna utan att jag riktigt vet varför men typ över en slags förundran att existensen är så vacker men samtidigt så stor och obegriplig. Ofta är dessa stunder en nästintill religiös upplevelse.

Detta magiska scenario händer dock givetvis inte alltid när jag är ute och går. Ibland är kroppen snarare full av rastlöshet och huvudet fullt av tankar. Jag ser inte alls det vackra runt omkring mig och skulle lika gärna kunna gå runt i typ tunnelbanans mörka gångar, jag är liksom inte mottaglig för min omgivning. Dessa dagar är såklart svåra att acceptera, jag vill ju leva i magi ALLTID…. Men inser samtidigt att det är omöjligt och får istället glädja mig åt det otroliga jag får känna ibland.

Idag hade jag tänkt att skippa promenaden för att istället sätta mig ner och komma ikapp med datorjobb lite grann….men internet hade lagt ner…hehe TUR i oturen för dagens strosande vandring blev en sån där magisk upplevelse. WOW. Så så TACKSAM! Internet fick vänta tills nu.

Någon som känner igen sig? Hur var er dag?

STOR STOR KRAM