Det är såååå lätt att fasta i drömmarna om den där perfekta framtiden. När jag fixat det, fått de där jobbet, gått ner 2 kg…bla blabla…så kommer jag bli lycklig. Precis som Eckart Tolle så vackert beskriver i ”The power of Now” (om du inte läst – LÄS!) så vet vi alla att den dagen aldrig kommer att komma.…vägen till den där lyckan/harmonin/glädjen kan aldrig vara i framtiden utan den måste vara NU.

Men självklart är det skönt att ha en riktning, en vision, dit vi vill. Det som tyvärr verkar hända för de flesta (mig själv inkluderat) i dagens samhälle är att vi ofta tappar bort nuet för vår strävan mot att nå det där målet. Att vi helt enkelt börjar leva för framtiden BARA. Hmmm…jag antar att det måste vara någon form av balans mellan att vara helt närvarande i nuet men samtidigt känna att man är påväg någonstans.

Ibland funderar jag på om anledningen till att vi tappar bort nuet kan ha att göra med att vi strävar mot ”fel” vision. Med fel vision menar jag att det är en vision som inte kommer från vårt inre utan något som vi strävar mot för att samhället säger att man ska sträva just dit. Att vi inte hittat vår riktning inuti oss själva utan tagit den utifrån. En negativ bieffekt av det är att jag tror att vi behöver kämpa så mycket mer för att nå en vision som inte kommer inifrån oss själva vilket gör att vi inte har tid att vara i nuet utan måste lägga all tid för att nå målet (som egentligen inte ens är vårt eget). Förstår ni hur jag tänker?

Inom yogan pratar man mycket om något som kallas Dharma som kan översättas som ”meningen med ens liv”, ”ens syfte” eller ”ens riktiga mål”. Det vi är här på jorden för att göra. Om vi istället låter det bli vår riktning och vision så tror jag att vi inte behöver kämpa på samma sätt för att gå dit. När vi är i kontakt med vårt Dharma behövs helt enkelt ingen strategi för att nå dit. Det kommer ske helt organiskt utan motstånd. Gör man något man brinner för – bara händer det. Livet går naturligt i rätt riktning och drömmen visar sig redan som verklighet. Jag har sett det så tydligt sen jag vågade följa mitt hjärta. När jag pluggade ekonomi eller jobbade som konsult behövde jag kämpa dag och natt för att leverera (det fanns ingen tid att leva i nuet) men sen jag hittade yogan och meditation…är det som jag kan flowa på ett helt annat vis. En känsla av att jag är på rätt plats, att jag är i linje med mitt Dharma. Att jag kan vara närvarande i nuet samtidigt som jag är påväg till mitt syfte.

Jag vill tro att denna mekanism är  sann för oss alla. När vi vågar stanna upp och lyssna inåt tror jag vårt Dharma blir solklart. Ni vi hittat det gäller det vara att skita i vad alla andra tycker och tänker för att våga följa vår egna vision.

Jag har skrivit dagbok varje dag sen jag var typ 15 år och häromdagen gick jag tillbaka och läste lite ur mina gamla dagböcker. Under flera år skrev jag varje dag vad jag var tacksam för samt vad jag ville manifestera inför framtiden. Saker som hade med mitt Dharma att göra och nu inser jag att typ allt jag drömde om då, har jag nu. Och det bästa av allt, jag har faktiskt njutit av vägen och gör det fortfarande. Jag har inte pressat sönder mig för att leva min dröm utan oftast kunnat flowa fram.

Så om du inte redan lever ditt Dharma (vi alla vet om vi gör det eller ej), stanna upp, blicka inåt och se vad hjärtat längtar efter. Det är först då vi kan leva ett liv i närvaro.

Foto: Elin Graf, Outfit: Stadium Soc

När min själ är på villovägar, är livet en smärtsam skräckfilm. Oavsett yttre omständigheter känner jag mig vilsen, galen, förvirrad och fruktansvärt rädd. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid med så är jag i SMÄRTA. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta där hela existensen ifrågasätts.

I dessa stunder av smärta gör jag allt i min makt för att fly. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Men tids nog kommer det där skräckinjagande lugnet  – SMÄRTAN blir ett faktum. Det plågsammaste av allt är vetskapen om att ingen annan kan hjälpa mig ur den, jag måste möta detta obeskrivliga obehag.

Kärleksfulla och ömsinta ord från mina nära är absolut inte betydelselösa, snarare tvärt om. Det ger mig hopp och gör att det känns viktigt att gå igenom smärtan för att kunna mötas i kärlek på andra sidan. Men oavsett peppande ord måste jag gå igenom det själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Tyvärr. Det är jag som flytt ifrån mina obehagliga känslor, från mitt mörker. Det är jag som nu måste möta och deala med min skit alldeles själv.

Jag sätter mig ner, blundar. Tar ett djupt andetag och känner efter. Och YES. Det gör f**king jävla ont överallt. I smärtan ifrågasätter jag ALLT. Jag är fullkomligt förvirrad. Men jag sitter kvar.

Jag observerar floder av tårar som rinner längst min kind.

Jag låter dessa vara.

Jag observerar mitt andetag som är så ytligt att det känns som om jag håller på att kvävas.

Jag låter mig kvävas.

Jag observerar tyngden i bröstet som känns som om jag håller på att få en hjärtattack.

Jag låter mig dö.

Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter någon större kraft ta över rodret.

Sitter med smärtan och observerar. Hur känns den i min kropp? Var sitter den? Kan jag acceptera och låta den vara?

(Foto – Adam Klingeteg)

Steg för steg, timme för timme, dag för dag infaller sig ett lugn. Det är som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid så känner jag mig plötsligt trygg och i harmoni. Det blir tydligt hur allt förändras hela tiden.

ANICCA.

Läsarkommentar…

Hej josefine!

Har läst din blogg då och då och finner det inspirerande att du gick från det klassiska sthlmslivet med karriärshets osv till att göra din grej och njuta av livet. Jag började själv för ca 1,5 år sedan att meditera regelbundet/köra yoga. DÅ var jag fast i tankar som snurrade kring karriärshets, skaffabarnhets, springa på krogenhets, resa 2 varv runt jorden osv. Har nu hunnit göra en del livsförändringar som bara får mig mer och mer på ”the right track”, det som verkligen är JAG och inte bilden av hur en tjej i 25årsåldern SKA leva. Tex har jag skaffat husdjur som jag längtat efter i flera år, trots att man blir bunden osv. IDAG är allt annorlunda och jag börjar tänka tankar om att flytta ifrån centrala sthlm ut till landet. Bara omge mig med djur, natur och riktigt liv. Har man blivit komplett galen? Att man som ung tjej, som jobbar med ekonomi inne i centrala sthlm vill dra ut till landet?? Skulle mina kollegor höra mig skulle de tro jag var galen. Men jag har börjat tycka att naturen är så vacker, hundra ggr finare än diamanter och diors senaste solglasögon.

Vet inte varför jag skriver detta, men antar att jag vill höra ett ”du är inte galen” haha =). Tack för en riktigt nice blogg som jag tror många människor finner stöd i.

Mitt svar…

Du är galen Zara. Men det är den finaste komplimangen jag kan ge dig. Enligt samhället är vi galna när vi bryter normer och börjar ifrågasätta dess struktur.

Hur som helst, när det där suget efter mening kommer och vi vill förstå livet på ett djupare plan måste vi låta oss gå den vägen annars tappar vi oss själva fullständigt, det är då jag tror vi blir deprimerade. Vi slutar leva och blir som robotar som bara följer det någon säger till oss – är ”duktiga” och beter oss så som man ska.

Trots att samhället från att vi är föds gör allt för att bura in oss i en liten likriktad box måste vi våga lyssna på vårt eget hjärta (bara det vet vår väg). Om alla började följa sina hjärtan skulle förmodligen samhället fullständigt förändras (kanske raseras) och förändringar är ju det läskigaste vi människor vet (oavsett om det är en ”bra” förändring).

Jag har nog alltid haft någon strävan att förstå  livet på ett djupare plan (det kanske vi alla har?) så när jag under mina skolår började utforska yogan och meditationen var det som att hitta hem. Trots det behövde jag först vandra vilse en stund i prestationsångesten och stressens värld. Mitt ”klassiska sthlmsliv” var ok men jag kände mig instängt och visste att mitt hjärta var på fel plats. Så fort jag fick rast sprang jag ut i skogen för att krama träd och till mina lärares och chefers stora förvåning försökte jag demonstrativt visa min kärna genom att sitta barfota på golvet och jobba. Tillslut lät jag hjärtat bestämma och tillät mig själv att bli galen – vilket jag inte ångrar en sekund

Tack för att du delar Zara. Naturen is ”the shit” och ja hundra ggr finare än Diors senaste glasögon. Fortsätt vara GALEN!

Läs gärna också:

”Vad är meningen med livet”