Tillit. Huvudtemat på Path of Love retreatet i Colorado, kanske huvudaspekten av livet.

Eftersom jag flängde runt i Kalifornien direkt efter det där livsförändrande retreatet i Colorado har jag liksom inte riktigt haft tid att smälta allt det som hände där. Vissa delar känns nästan overkliga. Som en dröm.

Hursomhelst, idag vill jag skriva om tillit. På retreatet hade alla dagar olika teman. En dag hette just TRUST DAY. Utan att gå in på detaljer om vad vi gjorde under denna dag (både för att det är hemligt och för att det är oviktigt i sammanhanget) är det intressant att se vad som händer med oss människor när vi ger vår fulla tillit till någon eller något – ett retreat, en process, en person, livet, universum… vad det är spelar ingen roll. När vi fullkomligt hänger oss uppstår nämligen något magiskt. Det uppstår kärlek. En kärlek som inte är riktad till en speciell person. En kärlek som är universell, allomfattande, opersonlig…

Vipassana meditationen har givit mig liknande upplevelser av kärlek till alltet, till universum samt vetskapen om att kärleken finns inom mig. Insikten om att ingen annan har ansvar för mitt välmående. Det har i sin tur skapat en slags inre trygghet – det är jag som bestämmer till vilken grad jag vill leva i kärlek.

På ett Vipassana retreat, får man chansen att leva i sin bubbla. Man varken pratar eller har ögonkontakt med de andra meditatörerna. Det är vackert och behövligt på många sett. På Path of Love retreatet skedde egentligen motsatsen, vi öppnade oss totalt för varandra. Visade sidor som tidigare varit helt osedda för andras beskådning. Berättade saker om oss själva som inget annat mänskligt öra hade hört. Det var rent. Det var naket. Det var läskigt.

För att gå emot rädslan blev ledordet TILLIT. Till processen. Till deltagarna. Slutsatsen blev att jag kände en otrolig kärlek och medkänsla till alla de ca 60 personer som var med på retreatet. Vilket hjälpte mig att hitta in i kärleken till mig själv och omvärlden. När jag sen kom ut i ”verkligheten” såg jag kärleken i allt och alla. Jag kände för mannen bakom ratten i taxin, killen i kassan på Wholefoods, damen på flygstolen bredvid… dagarna efter retreatet såg jag hela min omgivning på ett nytt sätt.

Ge din tillit. Tårar kan fortfarande rinna när en person som betytt mycket gör allt för att såra. Det är ok. Jag låter dem rinna. Jag kommer fortsätta att ge min tillit. Jag är inte beroende av din kärlek. Kärleken finns inom mig. Ingen kan ta den ifrån mig.

Spana gärna in ”Vad är Vipassana Meditation?” om du undrar mer och är du nyfiken på att läsa mer om mitt Colorado äventyr kommer jag snart att skriva mer, klicka här sålänge.

Just landat i käraste Svea efter en magisk roadtrip i USA, där Colorado och Kalifornien utforskades. Jag vet att bloggande ofta handlar om direktrapportering men det är inte riktigt min grej. Jag vill liksom uppleva stunden, platsen, resan istället för att stirra in i en skärm och formulera mig hela tiden.

Nu njuter jag av att sitta inne och mysa i höstmörkret med min kära dator. Landar. Reflekterar. Skriver. Känner mig redo att börja dela med mig av godbitarna från mitt senaste äventyr. Efter tre fantastiska och galet händelserika veckor på resande fot är jag nu full av inspiration och intryck.

Ett äventyr i form av en roadtrip…som började med Loveland i Colorado för att sen uppleva otroliga platser i Kalifornien såsom Encinitas, LA, Topanga, Big Sur…

En resa bestående av vitt skilda delar och intryck. En perfekt balans av motsatser. Colorado bjöd på den djupaste upplevelsen jag någonsin varit med om, en inre resa som min själ aldrig glömmer. Därefter lekte jag med sprudlande surfligan i Encinitas vackra vågor. För att sen uppleva härlig kaos i LA blandat med Hippie-harmoni i Topanga Canyon. Avslutet blev storslaget med besök i Big Sur, en plats där naturen är så vacker att den känns….hmmm…overklig.

Jag är mållös och tacksam. Återkommer med mer tankar imorgon!

Det är alltid med ett motstånd, en tveksamhet som jag placerar fingret på flithtmode och drar åt vänster. Ska jag avvakta lite till? Njuta lite mer? Jag vet att mitt vackra tillstånd av närvaro snart kommer vara ett minne blott. Allt det magiska vi upplevt i naturen, i stunden, i kroppen kommer förmodligen inom kort kännas långt långt borta.

Jag bävar för att sugas in i skärmen och fastna i huvudet. Inte längre vara med det som händer just NU.

Men, samtidigt som fingret gör den där vänsterrörelsen känner jag en viss nyfikenhet….

Vad har mailkorgen fyllts med Denna gång? Några nya likes som dykt upp? Har det ploppat in ett gäng härliga Yogiakademibokningar?

En hatkärlek. Denna device, hjälper mig att hålla kontakten med alla jag älskar, ger mig massor av information, gör att jag kan jobba världen över och nå ut med något jag tror på…

Ibland undrar jag dock om den är min slav eller om jag är slav under den? Kan jag använda den i måttliga mängder när jag behöver den eller styr den över mitt liv mig? Hur beroende är vi egentligen av dessa apparater? När hade du senast ett dygn, en vaken timme, utan att hänga med telefonen?