Hej då Biarritz! Nu har jag lämnat Yogiakademin-bubblan ännu en gång. Det känns tomt och lite skrämmande. Utanför vår trygga bubbla kan jag nämligen uppleva att det finns som en stark kraft som liksom försöker få mig bort från hjärtat och upp i huvudet. Väl där uppe blir jag rädd och sätter genast på mig lager och masker för att skydda mig på bästa sätt. Jag stänger in mig. Klär på mig. Blir osynlig. Denna gång gör jag allt i min makt för att jobba emot denna starka samhällskraft. Försöker stanna i kroppen och hjärtat – där är jag trygg oavsett omständigheter.

Jag känner galet mycket tacksamhet över alla KÄRLEK jag får uppleva gång på gång i olika våra Yogiakademi-bubblor. Under de senaste tre veckorna har bubblan bildats i en otrolig villa från 1700-talet utan för Biarritz, närmare bestämt i byn Sare. En villa omgiven av berg och dalar – helt magisk natur. I denna villan har jag fått äran att lära känna över 50 spännande personer.

Som vanligt på våra retreat blev jag påmint om hur vackra människor är när de plockar bort sina lager och masker, när de vågar visa sig själva. Precis som jag så anländer de flesta nämligen till retreaten med mängder av lager och masker som skyddar mot samhällets kyla och världens galenskap. Hursomhelst, bara efter första klasser brukar de där lagren börja försvinna och varje deltagare inser att man på Yogiakademin får vara och göra exakt som man vill. De träder in i bubblan där man kan lägga alla sina lager och masker åt sidan. Låta alla sidor synas, ”dålig” som ”bra”. Låta alla känslor levas ut, ”dålig” som ”bra”.  När insikten kommer att man under dessa dagar får vara sig själv fullt ut slappnar de flesta av och känner en FRIHET de nästan glömt existerade.

Och det är just då – när både mina och deltagarnas lager har skalats av och jag ser vad som finns där bakom som jag blir KÄR. En kärlek som är personlig men inte exklusiv för jag blir helt galen i varenda en. Jag kan bara stå där mitt i yogasalen fylld av kärlek när jag blickar ut på alla euforiskt dansande kroppar med ögon som tindrar.

Trots att denna magin uppstår gång på gång för nästan alla deltagare på samtliga retreat så blir jag förvånad varje tillfälle. Det enda vi gör är att på olika sätt guida deltagare från huvudet ner i kroppen. That’s it. Vi gör liksom inget särskilt eller extremt. Vi har ingen hemlig formel. Det verkar dock som det lilla räcker. Min teori är att vi alla har en längtan efter att att bli sedda för den vi är på riktigt. När vi lever i huvudet kan vi lura oss själva och förtrycka denna längtan men när vi kommer ner i kroppen så kan vi inte ljuga längre. Kroppen talar klarspråk. Kroppen är vis.

Läs gärna också…

”Jag blir kär i mina studenter”

Hej då Bretagne. Så otroligt tacksam över ALL MAGI jag fått uppleva på slottet de senaste tre veckorna. Jag känner bara en ENORM ENORM KÄRLEK till alla 75 deltagare som rest med oss denna sommar. De flesta anländer till slottet PÅKLÄDDA med mängder av lager och masker som skyddar mot samhällets kyla och världens galenskap…många är lite tillbakadragna, lite avvaktande, lite stängda och förmodligen ganska nervösa när de kommer med tankar som…

”Jag har ju bara yogat några gånger tidigare och ALDRIG mediterat – hur ska det här gå?”

Vi börjar alltid genast med en yogaklass för att alla ska få möjlighet att släppa alla sådana tankar, hitta tillit och landa ner i kroppen efter resan. Hehe…men då brukar snarare tankarna skifta till…

”Vad är det här med shaking, trodde att vi skulle yoga?”, ”Ögonbindlar, ska vi ha det på alla klasser?”, ”Ahhhh…jag har ingen lust med att titta någon i ögonen, jag är här för mig själv.”

Hursomhelst, när varje deltagare inser att man på Yogiakademin får vara och göra exakt som man vill. På Yogiakademin kan man lägga alla sina lager och masker åt sidan. Låta alla sidor synas, ”dålig” som ”bra”. Låta alla känslor levas ut, ”dålig” som ”bra”.  När insikten kommer att man under en vecka får vara sig själv FULLT UT –  försvinner också den där första skepsismen och nervositeten. Alla slappnar av och ger sin tillit.

Dag för dag faller lager för lager av masker bort… och fram kommer ett gäng skimrande individer med ögon som gnistrar av kärlek och kroppar som dansar av eufori.

Då blir jag blixtförälskad. En kärlek som är personlig men inte exklusiv för jag blir helt galen i varenda en. Det vackraste jag vet är nämligen att se en människa fullständigt släppa taget i Savasana eller helt obekymrad låta kroppen röra sig i yogan och dansen. Det uppstår MAGI i yogasalen. Folk slutar lyssna på mig och börjar istället följa sin egen kropp, lita på sin egen kropp. När de efter en vecka lämnar är de NAKNA – masker och lager har tagits av – och nu finns istället en öppenhet för den kärlek som faktisk existerar i världen och dessutom är så mycket mäktigare än all den onska och galenskap som vi ser på nyheterna.

Häromdagen blev det dags att säga Hej Då till sista gruppen i Bretagne. Retreaten är över och som vanligt känns det så sorgligt att jag bara vill gråta som om mitt hjärta krossats och kärleken lämnat mig. I dagar, ja veckor, så poppar olika deltagares lysande ansikten upp i mitt bakhuvud som strålande änglar. Jag vet att det är farligt att blanda ihop kärlek med jobb men jag tror inte att jag någonsin kommer bli kapabel till att hålla dessa två isär – det är helt enkelt omöjligt att hålla hjärtat utanför allt det vackra som uppstår framför mina ögon.

Otroligt TACKSAM över den tilliten varenda deltagare givit mig och Yogiakademi-teamet i sommar. Galet TACKSAM över att få göra detta ihop med Peter, Jens, Ida, Andreas, Anna & Malin. Enormt TACKSAM att jag får jobba med det jag gör, att jag får känna en sådan här kärlek på jobbet i min vardag :-).

NAMASTE