YEAY! Fick just veta at min bok (Yoga och meditation) äntligen finns ute i bokhandeln. Det kommer dröja ett tag innan jag får hålla i den men ser fram emot det. In och köp HÄR.

God morgon käraste läsare!

Hur mår du idag? Hur känns din kropp? Har det blivit någon yoga i veckan? Låt oss fortsätta med Dela din yogavecka. Det vore så fint att få höra om ni lyckats få till någon yoga trots snökaos som kanske gör det hela ännu svårare.

Ni som varit med i utmaningarna här på bloggen har säkert märkt magin av att skriva ner sina upplevelser, känslor & tankar. Förutom att det givetvis ger pepp och inspiration till andra så ger det ofta också mer klarhet över hur man själv mår i stunden. Något speciellt uppstår när man får ner det på print helt enkelt, som att vi hinner reflektera mer över tankarna som finns där och kanske inser vi att vi inte behöver tro på dem Dela allt som betröd dig i veckan. Svett som tårar. Smärta som bliss. Tips som tricks. Fråga som svara. Högt som lågt.

Min yoga har i veckan alltså flyttats ifrån en palmbeklädd paradisstrand till en lägenhet i staden. Från att bli uppvärmd av morgonsolen till att du hålla mig nära elden av en öppenspis för att inte frysa ihjäl. Från ljudet av vågor till lugnande toner från min iPhone. Från dagsljus till levande ljus. Annorlunda men fortfarans alldeles underbart. Efter all meditation och avslappning är min kropp fortfarande härligt öppen och jag känner mig verkligen närvarade. Jag är ett med mitt andetag, ett med min kropp, ett med stunden igen. Att komma tillbaka till stan och människor är alltid intressant efter ett retreat men denna gång känner jag mig så stark och peppad på att göra massa härliga grejer. På att leka i snön. På att träffa mina kompisar. På att mysa med killen. På att baka och laga min egna mat. För att inte få överflöd av intryck efter alla dessa härliga grejer känner jag dock också hur viktiga mina morgonstunder av harmoni på yogamattan är. Tacksam över dem.

Så berätta berätta, hur var din yogavecka? Eller dela om det inte alls blev någon yoga eller meditation. Vad var det som hände? Fanns det motivation men ingen tid?

Låt oss peppa varandra till att ge oss själva den där kvarten på mattan varje dag, året om. En kvart där vi stänger igen datorn, sätter mobilen i flightmode och lägger allt annat åt sidan. En kvart där vi fokuserar på oss själva. En kvart som är DIN, där inget annat spelar någon roll. En kvart som kommer ge harmoni & kärlek till ditt liv. Det är du värd.

KÄRLEK!!!

När min själ är på villovägar, är livet en smärtsam skräckfilm. Oavsett yttre omständigheter känner jag mig vilsen, galen, förvirrad och fruktansvärt rädd. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid med så är jag i SMÄRTA. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta där hela existensen ifrågasätts.

I dessa stunder av smärta gör jag allt i min makt för att fly. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Men tids nog kommer det där skräckinjagande lugnet  – SMÄRTAN blir ett faktum. Det plågsammaste av allt är vetskapen om att ingen annan kan hjälpa mig ur den, jag måste möta detta obeskrivliga obehag.

Kärleksfulla och ömsinta ord från mina nära är absolut inte betydelselösa, snarare tvärt om. Det ger mig hopp och gör att det känns viktigt att gå igenom smärtan för att kunna mötas i kärlek på andra sidan. Men oavsett peppande ord måste jag gå igenom det själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Tyvärr. Det är jag som flytt ifrån mina obehagliga känslor, från mitt mörker. Det är jag som nu måste möta och deala med min skit alldeles själv.

Jag sätter mig ner, blundar. Tar ett djupt andetag och känner efter. Och YES. Det gör f**king jävla ont överallt. I smärtan ifrågasätter jag ALLT. Jag är fullkomligt förvirrad. Men jag sitter kvar.

Jag observerar floder av tårar som rinner längst min kind.

Jag låter dessa vara.

Jag observerar mitt andetag som är så ytligt att det känns som om jag håller på att kvävas.

Jag låter mig kvävas.

Jag observerar tyngden i bröstet som känns som om jag håller på att få en hjärtattack.

Jag låter mig dö.

Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter någon större kraft ta över rodret.

Sitter med smärtan och observerar. Hur känns den i min kropp? Var sitter den? Kan jag acceptera och låta den vara?

(Foto – Adam Klingeteg)

Steg för steg, timme för timme, dag för dag infaller sig ett lugn. Det är som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid så känner jag mig plötsligt trygg och i harmoni. Det blir tydligt hur allt förändras hela tiden.

ANICCA.