Foto – Peter Sahlberg

Igår började jag berätta om min Vipassana upplevelse förra veckan (Läs gärna om det här). Jag skrev om hur upplevelsen såg väldigt annorlunda ut än vad den brukar göra för mig. Jag skolade nämligen från meditationen.

Och jag lärde mig massor av just skolkandes. Så länge jag kan minnas har nämligen epitetet ”duktig flicka” stämt väl in på mig – fick MVGn, körde Handels-racet och jobbade som strategisk konsult. Har med andra ord gjort sjukt mycket duktiga grejer – hela mitt liv kretsade kring prestation. Sen hittade jag yogan och meditationen… duktigheten minskade (jag kunde ”bara vara” å chilla mer) men den försvann absolut inte helt. Utan duktigheten hade jag nog exempelvis inte tagit mig igenom något Vipassana retreat alls. På mina tidigare retreat, har jag som nämnt suttit där i meditationssalen, blickstilla och fokuserad – vart en duktig ”Vipassana student” helt enkelt.

Denna gången hände alltså något annat. Jag gick emot duktigheten och skolkade.

Jag struntade i väckningen kl 04 och istället låg jag kvar under det varma täcket. Jag skippade timmar av meditation under dagen för att hänga under ett  träd i den lilla skogen. Det var skönt och kanske exakt vad jag behövde dessa dagar.

Men tankarna som tidigare drivit mig till MVGn och stilla sittande meditation hälsade fortfarande på i mitt bakhuvud…

”Vad händer om allt mitt driv är borta?”, ”Latmask!”, ”Har du helt tappat det?”, ”Du kommer fan hamna på gatan om du inte styr upp dig själv nu”

För några år sen trodde jag blint på dessa tankar vilket gjort att jag jobbat stenhårt för att visa för mig själv att jag inte är lat. Men de senaste åren har jag förstått att om jag tror på alla dessa tankar är jag dömd att bli olycklig. Jag har gjort allt i min makt för att förinta den där duktiga flickan.

Trots det är tankarna alltså fortfarande kvar men nu lyckas jag ofta observera dem och (ibland) även välja bort dem. Inte tro på dem för att istället hitta njutningen av att ligga där under trädtopparna, låta hela kroppen slappna av tungt mot marken. Känna att det är OK att bara vara där utan att göra någonting produktivt överhuvudtaget.

Livet går väl inte ut på att vara bäst i klassen?

Läs gärna mer om mina tankar om Vipassana meditation här och om att välja bort tankar här.

Foto – Sam Britz

Av hela mitt hjärta TUSENTUSENTACK för att ni var med på Tusen Yuleljus Yogan på Berns igår.

För några år sen drömde jag och min fina vän och (även pluggkompis från Handles) Anna Korsgren om att skapa ett yogaevent på just Berns där hon skulle DJa och jag skulle leda klass. Då var det bara en dröm som vi liksom lämnade där och då. Vi vågade nog inte tro att den skulle bli verklighet.

På den tiden hade vi både hittat vår grej (jag yogan och hon DJandet) fast vi hade fortfarande inte riktigt vågat hoppa från den där (lite mer trygga) handels-banan. Vi hade kvar våra ”riktiga” jobb. Vi hade ingen aning om det skulle gå att följa våra hjärtan. Om vi skulle kunna leva på det fullt ut.

Idag reser hon runt världen och Djar som Anna Cross. Å min dröm är ju också verklighet.

När Lululemon frågade om jag vill hålla klass på Berns tillsammans med Anna var det liksom lite för bra för att vara sant. Hur hände det? Varken jag eller Anna hade nämnt denna dröm för någon annan. Kan man få vad man vill? Ibland är jag nästan rädd att fråga…

Oavsett det så är jag oerhört TACKSAM för att jag får leva min dröm (jag är givetvis inte glad, kärleksfull och harmonisk varje sekund) men att dagligen få dela min passion med så många människor känns otroligt.

Idag är det lätt att skriva tacksamhetsdagbok…

Tack ni fantastiska tjejer på Lululemon. För det ni skapade igår. För hur ni sprider yoga i Stockholm med sån otrolig kärlek.

Tack Anna.

Tack alla ni som var med igår.

Tack Cecilia Duberg för din visdom.

Tack Peter för fint stöd.

Tack yogan för att du finns i mitt liv.

Läs gärna mer om min tacksamhets dagbok här.

Många av er frågade om dikten fåra igår (min favvo) – spana in den här.