JAG ÄLSKAR ATT GRÅTA. Kanske inte alltid under själva gråten men efteråt känner jag mig så ren och fri. Jag gråter i snitt säkerligen två gånger i veckan, oftast fler. Om det har gått mer än en vecka utan att jag gråtit vet jag att något är fel. Då vet jag att jag springer för fort och inte tagit tid för att möta mig själv.

Att gråta (och även skrika) är som en känslomässigdetox för mig. Har tårarna inte hittat ut på några veckor brukar jag trigga dem genom att lägga mig ner i sängen och sätta på sorglig musik… efter en stund brukar det bli ett härligt flöde. I takt med att de forsar från mina ögon så släpper nästan alltid spänningar i magen, bröstet, höfterna… ja typ hela kroppen börjar öppnas upp!

De flesta av oss lever ju ett ganska intensivt liv där det sällan finns tid för att stanna upp och känna efter – att exempelvis gråta. Vilket gjort att typ hela vårt samhälle glömt bort att vi har känslor. Vill såklart inte dra alla över en kam – men kan tycka att många av oss hamnat i ett robotliknande stadie där det mest handlar om att vara effektiv och prestera – där känslor liksom inte har någon given plats. Men jag vill tro att att en viktig komponent för ett hälsosamt liv är just att känna våra känslor. Om vi ignorerar våra känslor tillräckligt länge tror jag vi blir sjuka.

När grät du senast? Dela gärna med dig här i kommentarerna… och du kan ju vara helt anonym när du gör det!

MED KÄRLEK

Ä N T L I G E N. Nu sitter jag på planet till Khola Beach igen. Wihooo!

Jag reser oftare och oftare men trots det verkar det som om jag får mer och mer resfeber. Det borde väl vara tvärt om, eller?

Hursomhelst – den finns där. Jag ser den. Försöker acceptera den. Min resfeber ter sig så att jag får ont i magen, får svårt att sova, försöker göra 100 saker samtidigt, får svårt att prioritera, blir irriterad (tar ut det på alls runt om) och överdrivet sårbar (gråter över ingenting).

Den är oftast värst dagen precis innan jag ska resa för då har jag sällan tid att känna in resfebern (då ska det ju packas å sägas hej då), då flyr jag istället ifrån känslan. Det i sin tur gör mig både förvirrad och rastlös.

Väl på planet brukar det bli skönare. Då får jag äntligen tid att känna in min oro, sätta mig ner och verkligen låta tårarna rinna. Haha… Låter kanske knäppt men efter några timmar av gråtande i sittandeställning så brukar jag må bättre. Gråter alltid på plan i alla fall när jag flyger utan sällskap.

När jag väl landar har jag nästan glömt den där gråten, då känner jag mig hemma igen. Vi får se hur det blir denna gång :-).

En helg på landet och Västkusten – strålande sol, sommarvärme & omringad av människor jag älskar – perfekta yttre förhållanden helt enkelt men igår grät jag mest hela dagen. På ett sätt skönt då jag behövde det, det gick liksom inte att hålla emot.

Blev sårad för drygt en vecka sen och just när det hände orkade jag inte ”deala” med det – så jag tryckte ner det i kroppen och levde på i en vecka. Hade massa yogaevents, träffade kompisar, jobbade etc. Det gick bra, hade en jättehärlig vecka men nu sa kroppen ifrån den var redo att rensa ut det där jobbiga. Så igår när jag vaknade, kände jag ett tryck kring hela brösten som liksom stoppade andningen, en klump i magen och allmänt ont i kroppen.

Först hade jag ett motstånd att släppa – jag som tänkt leka med familjen och njuta av den just ankomna sommaren men men… jag bytte spår och lyssnade på kroppen. Vandrade iväg för mig själv istället – och tillåt tårarna att rinna. Gick & gick i fyra timmar längst Västkusten vackra stränder & klippor. I takt med tårarna och acceptansen kände jag hur trycket runt brösten började släppa och den där värken i magen likaså. När jag kom hem trodde jag att tårarna var slut för denna gång satte jag mig och mediterade men efter någon timme i sittande position började tårarna spruta igen… det var bara att låta dem rinna. Vackert på något vis att sitta där i stillhet & närvaro och observera hur de rann längst kinderna, vilka tankar som var där och vad som egentligen hände i kroppen under tiden.

Efter meditationen kände jag mig klar på riktigt (för denna gång) – jag hade hittat in i en form av acceptans och förlåtelse för det där som hände förra veckan. Jag hade dealt med det. Imorse på yogamattan kände jag hur andetaget fyllde upp bröstkorgen igen, hur kroppen var öppen och den där klumpen i magen var borta.

TACKSAM över tryggheten jag känner härnere – hur det alltid har varit en plats där jag landar, reflekterar, sover ut, gråter ut, känner, får ny energi & inspiration!

Idag är jag redo för båt picknick med familjen.  Wihoooo!!!!!!

Läs gärna mer om gråtande i detta inlägg ”Hylla tårarna”