Ibland känner jag mig som ett djur i bur. En galen vild häst som bara vill springa och springa på vidsträckta ängar, fullkomligt fri och totalt närvarande. Denna känslan har varit med mig så länge jag kan minnas. Från att jag som liten tvingades sitta still i klassrummet när hela mitt väsen ville ut och leka i skogen till att jag senare var instängd i obekväma kläder på ett kontor när varenda cell ville slita av sig kläderna och springa fritt i naturen.

Klaustrofobi. Frustration. Rastlöshet.

Både i skolan och på kontoret tvingade jag mig att sitta kvar där på stolen och låtsas som ingenting när min kropp höll på att brännas upp inifrån. Samhällets normer för hur en duktig liten flicka skulle bete sig dominerade. För att passa in tryckte jag undan känslorna. Höll in magen. Höll andan. Höll ut.

När jag för några år sedan hittade aktiva meditationer var det därför som att komma hem. Äntligen, var det tillåtet att leva ut det kroppen skrek inombords. Jag blev uppmuntrat att skrika så gällt jag kunde, ligga på golvet och sprattla, slåss med kuddar, dansa som en tok…

Till en början var det visserligen obekvämt att ge känslorna ett externt uttryck eftersom jag förtryckt dem under så lång tid. Det kändes fortfarande förbjudet. Men steg för steg började jag känna magin i att leva ut. Jag vågade ge mig hän. Släppa taget.

Jag lät mig gråta tills ögonen svullnade upp, skrika tills jag tappade rösten, slåss tills varenda ovän var dödad och dansa tills sinnet försvann.

Dessa galenskaper leder mig nämligen till den riktiga Josefine bortom alla samhällsnormer. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svenska, yogalärare, bloggerska…

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

När jag fått leva ut försvinner rastlösheten, jag landar automatiskt i stillhet. Att sitta känns plötsligt vackert och harmoniskt istället för klaustrofobiskt och frustrerande.

Foto Elin Graaf

I en bubbla. Älskar livet just nu. Pendlar mellan retreat och ledig. Skärgård och stan. Kollektiv och egentid. Det är vackert. Vi har haft två weekendretreat på vårt nya ställe i skärgården nu. WOW. Det har varit som en dröm. Galet mycket jobb, inte suttit still många minuter varje dag men sååå sååå härligt. Jag känner en sån tacksamhet över alla KÄRLEK jag får uppleva gång på gång i våra olika bubblor runt om i världen. Under september har yogabubblan för första gången bildats i Sverige. En plats 30 minuter från stan men känns som om den ligger lååååångt ifrån allt annat. En plats där vi varken ser andra människor eller hör bilar, bara sprudlande natur och fågelkvitter. På denna plats har jag redan fått äran att lära känna över 50 spännande personer. Två retreat kvar för denna säsong men det kommer garanterat fler i vår.

Som vanligt på våra retreat blev jag påmind om hur vackra människor är när de plockar bort sina lager och masker, när de vågar visa sig själva. Precis som jag anländer de flesta nämligen till retreaten med mängder av fasader som skyddar mot samhällets kyla och världens galenskap. Hursomhelst, bara efter första klasser brukar det där börja försvinna litegrann och varje deltagare inser att man på Yogiakademin får vara och göra exakt som man vill. De träder in i bubblan där man kan lägga undan sin välpolerade utsida och få känna inåt istället. Låta alla sidor synas, ”dåliga” som ”bra”. Låta alla känslor levas ut, ”dåliga” som ”bra”.  När insikten kommer att man under dessa dagar får vara sig själv fullt ut slappnar de flesta av och känner en FRIHET de nästan glömt existerade.

Och det är just då – när både mina och deltagarnas lager har skalats av och jag ser vad som finns där bakom som jag blir KÄR. En kärlek som är personlig men inte exklusiv för jag blir helt galen i varenda en. Jag kan bara stå där mitt i yogasalen fylld av kärlek när jag blickar ut på alla euforiskt dansande kroppar med ögon som tindrar.

Trots att jag nu i 4 års tid har bevittnat hur denna magi har uppstått på över 100 yogaretreat runt om i världen så blir jag lika förvånad varje gång. Det enda vi gör är ju att på olika sätt guida deltagare från huvudet ner i kroppen. Vi gör liksom inget särskilt eller extremt. Vi har ingen hemlig formel. Det verkar dock som det där lilla räcker. Min teori är att vi alla har en längtan efter att att bli sedda för den vi är på riktigt. När vi lever i huvudet kan vi lura oss själva och förtrycka denna längtan men när vi kommer ner i kroppen så kan vi inte ljuga längre. Kroppen talar klarspråk. Kroppen är vis.

Väl i kroppen är det som att vi automatiskt blir nakna, sårbara och fyllda med kärlek.

Dagarna emellan, när jag åkt in till stan för att hålla event eller fixa lite saker känns lite skrämmande. Utanför vår bubbla känner jag nämligen att det finns som en stark kraft som gör allt i sin makt för att försöka få mig bort från hjärtat och upp i huvudet. Väl där uppe blir jag rädd och sätter genast på mig fasader och masker för att skydda mig på bästa sätt. Jag stänger in mig. Klär på mig. Blir osynlig. Denna gång gör jag allt i min makt för att jobba emot denna starka samhällskraft. Försöker stanna i kroppen och hjärtat – där är jag trygg oavsett omständigheter.

KÄRLEK <3

Foto: Elin Graf, Outfit: SOC

Farväl Biarritz! Igår avslutade vi vårt sista retreat i Biarritz för i år så det har blivit dags för mig att åter en gång lämna den trygga ”Yogiakademinbubblan”. Det känns tomt och lite skrämmande. Utanför vår bubbla känner jag nämligen att det finns som en stark kraft som gör allt i sin makt för att försöka få mig bort från hjärtat och upp i huvudet.

Väl där uppe blir jag rädd och sätter genast på mig fasader och masker för att skydda mig på bästa sätt. Jag stänger in mig. Klär på mig. Blir osynlig. Denna gång gör jag allt i min makt för att jobba emot denna starka samhällskraft. Försöker stanna i kroppen och hjärtat – där är jag trygg oavsett omständigheter.

Jag känner så otroligt mycket tacksamhet över alla KÄRLEK jag får uppleva gång på gång i våra olika bubblor runt om i världen. Under september har bubblan bildats i en fantastisk villa utan för Biarritz. En villa lååååångt ifrån allt annat. En villa där vi varken sett något annat hus eller hört bilar, bara sprudlande natur och fågelkvitter. I denna villan har jag fått äran att lära känna över 60 spännande personer de senaste veckorna.

Som vanligt på våra retreat blev jag påmind om hur vackra människor är när de plockar bort sina lager och masker, när de vågar visa sig själva. Precis som jag anländer de flesta nämligen till retreaten med mängder av fasader som skyddar mot samhällets kyla och världens galenskap. Hursomhelst, bara efter första klasser brukar det där börja försvinna litegrann och varje deltagare inser att man på Yogiakademin får vara och göra exakt som man vill. De träder in i bubblan där man kan lägga undan sin välpolerade utsida och få känna inåt istället. Låta alla sidor synas, ”dåliga” som ”bra”. Låta alla känslor levas ut, ”dåliga” som ”bra”.  När insikten kommer att man under dessa dagar får vara sig själv fullt ut slappnar de flesta av och känner en FRIHET de nästan glömt existerade.

Och det är just då – när både mina och deltagarnas lager har skalats av och jag ser vad som finns där bakom som jag blir KÄR. En kärlek som är personlig men inte exklusiv för jag blir helt galen i varenda en. Jag kan bara stå där mitt i yogasalen fylld av kärlek när jag blickar ut på alla euforiskt dansande kroppar med ögon som tindrar.

Trots att jag nu i 3 års tid har bevittnat hur denna magi har uppstått på över 50 yogaretreat runt om i världen så blir jag lika förvånad varje gång. Det enda vi gör är ju att på olika sätt guida deltagare från huvudet ner i kroppen. Vi gör liksom inget särskilt eller extremt. Vi har ingen hemlig formel. Det verkar dock som det där lilla räcker. Min teori är att vi alla har en längtan efter att att bli sedda för den vi är på riktigt. När vi lever i huvudet kan vi lura oss själva och förtrycka denna längtan men när vi kommer ner i kroppen så kan vi inte ljuga längre. Kroppen talar klarspråk. Kroppen är vis.

Väl i kroppen är det som att vi automatiskt blir nakna, sårbara och fyllda med kärlek.

Foto – Adam Klingeteg