”Du, nu får du allt sluta med den där meditationen”, ”Ska du verkligen vara ensam när du mår dåligt?” ”Provat anti-depressiva?”
När jag berättar om min smärta (skrev om det HÄR) är det ofta sådant jag får höra. Kanske låter jag deprimerad?
Jag vill dock tro att vi alla har en existentiella smärta inom oss som tittar fram när vi lägger listan åt sidan för att istället känna in livet. Sätt vem som helst ensam i ett rum (eller varför inte på en öde paradisstrand) utan yttre stimulans och se vad som händer. Spirituell-praktik såsom yoga och meditation är helt enkelt långt ifrån bara bliss, harmoni och kärleksupplevelser, det innehåller även upplevelse av smärta. En smärta som i stunder förvirrar och förgiftar hela vårt väsen.
Då kan man fråga sig – vad är grejen? Varför ska man medvetet utsätta sig för något som ger smärta?
Vissa tycks kunna leka sig igenom livet utan att möta det där obehagliga, kanske gjordes det i ett tidigare liv, men när det knackar på dörren verkar de flesta av oss efter en stund tvingas stanna upp, blicka inåt och låta det göra ont. Jag kan givetvis bara tala för mig själv – det har aldrig varit något val. Livets existentiella frågor har poppat på min uppmärksamhet och som en konsekvens har smärtan sköljt över mig, omöjlig att ignorera.
För att leva behöver jag helt enkelt gå igenom denna smärta då och då. Jag behöver ibland sätta mig ner och få det större perspektivet. Sätta mig ner och möta det jag sprungit ifrån när jag snöat i vardagens görande. Sätta mig ner och bara vara, timme ut och timme in, igen och igen. Tills acceptansen uppkommer.
I vardagen har vi alla hundratals strategier för att slippa möta det som gör ont. För att slippa möta dessa olösliga frågor. För att slippa känna den där ensamheten, utanförskapet, ilskan, sorgen, svartsjukan, hopplösheten…
I perioder behöver vi ignorera (springa ifrån) dessa frågor och känslor för att orka, för att leva, för att överleva. En genialisk strategi på kort sikt. Ignoransen gör tyvärr inte att känslorna försvinner för alltid, vi har bara sparat dem till senare, lagrat dem i kroppen en stund. När vi flyr ifrån dem är det som att ta ett lån som gör att vi kan överleva i stunden men någon gång måste det där lånet betalas tillbaka.
För många av oss, har vi lånat och lånat i flera år. Men någon gång kommer det där lånet att krävas tillbaka – kanske kommer det i form av en skada, sjukdom, dödsbesked eller bara en inre röst som säger STOPP. Vi blir helt plötsligt medvetna om hur mycket vi lånat och inser att vi måste börja betala tillbaka.
Det är då ”retreaten” är en räddning för mig. I vardagen finns inte den tiden det tar eller den tryggheten som behövs för att gå igenom smärtan. På ett retreat kan jag sätta mig ner i stillhet och observera. Låta känslorna komma upp till ytan. Låta smärtan vara. Låta transformationen ske. I takt med att jag låter det göra ont minskar också det där lånet. Jag känner mig rik igen. Jag är redo att släppa grubblandet ett tag och låta mig leka i världen igen.
Allt förändras hela tiden.
ANICCA.
Om du inte redan gjort det, läs gärna ”Möter min smärta”.
