Jag vaknar tidigt och går ut på balkongen överblickandes den oändliga Atlantiska horisonten. Sätter mig på yogamattan. Solen håller precis på att gå upp. Vågorna ser gigantiska ut. Jag vet att det närmar sig. Magen knyter sig.

Morgonen brukar vara min primetime, tiden jag känner mig som starkast och mest harmoniskt. Nu är jag kraftlös, kroppen vill inte röra sig på mattan idag. Stel av rädsla.

”Fuck, varför har jag gett mig in i detta igen?” ”Jag kommer skada mig och varken kunna yoga eller hålla retreat.”

Medan jag sitter där på balkongen i gryningen, ser jag förundrat hur de första surfarna enkelt slänger sig i vattnet och börjar leka med vågorna. De liksom dansar fram småpratandes med varandra. De är ETT med havet. De garvar mellan paddlingstagen. Hos dem verkar ordet rädsla och surfing vara motsatser snarare än synonymer. Med blicken försjunken på dessa lekfulla surfare, börjar min begravda surfdröm sakta att återfödas. Som 18-åring, flyttade jag till andra sidan jorden för att förverkliga den. Det gick sådär, fick brädan i huvudet på första försöket i Bondi beach. Gav upp. Rädslan föddes.

Jag hör hur gänget från Surfakademin börjar vakna till liv… knuten i magen blir snarare en stor klump. Kroppen darrar.

”OK, vad ska jag göra nu? Hmm…kanske ska jag säga att känner mig lite krasslig, att jag stannar hemma och mediterar nu och laddar för att surfa i eftermiddag istället…?”

Surfakademiligan ser igenom min rädsla, peppar och övertalar mig. Jag börjar långsamt och motvilligt ta på mig våtdräkten. Stunden senare står jag alltså där vid strandkanten med brädan under armen med intentionen att möta min rädsla.

Vi paddlar ut ihop, väl i vattnet känns det OK. Härligt till och med. Jag fångar vågor. Havet och jag spelar i samma lag. Jag är helt närvarande med paddlingen och vågorna men efter någon timme, blickar jag in mot land. Inser att den tidigare breda stranden har försvunnit, vattnet är högt, nu slår vågorna nästan hela vägen upp till den höga stenmuren som begränsar havet från staden.

En bild swishar förbi bakom tredje ögat, jag ser hur vågen smashar in både mig och brädan i den där stenmuren. Hjärtat hoppar till. Kroppen skakar. Tårarna börjar spruta. Havet förvandlas till min fiende. Vågorna känns jättestora och otäcka. Jag känner mig fullkomligt hjälplös.

”Hur ska jag ta mig in?” ”Hur duktiga än surfinstruktörerna är så kan de ju inte trolla mig och brädan in till land. Det är JAG som måste ta mig dit utan att smashas in i stenmuren. En omöjlig uppgift”

Efter en stund ser Peter att jag sitter själv utanför alla andra med tårar som sprutar. Han fattar först ingenting, för honom är ju vågorna fortfarande hans bästa vänner. Efter att jag skällt ut honom för att det var helt oansvarigt att ta ut mig i högvatten så erbjuder han sig snällt att paddla in med mig och när vi närmar oss muren hjälper han mig med min bräda. Yes, han lyckas på något mirakulöst vis paddla med två brädor samtidigt som jag har fullt show att frakta in endast min egen kropp till land. Med andan i halsen lyckas jag tillslut ta mig upp. Lättad. Jag överlevde. Jag andas ut och får perspektiv på situationen, från land inser jag att vågorna faktiskt inte är så läskiga och stora utan att det snarare var min rädsla som satte på mig skeva glasögon. Nu är jag redo att slänga mig i vattnet om några timmar igen!

Glad midsommar kära ni! Hoppas ni hade en magisk dag. Jag har haft galet många yogaevent de senaste dagarna vilket har varit superkul men också gjort att bloggen kommit lite i kläm.

Jag insåg just att jag inte ens bloggade på den Internationella Yogadagen som ju ägde rum i onsdags. Hursomhelst, nu har jag tid och är taggad på att skriva igen.

Min midsommar började med en lång och härlig yogapraktik på balkongen. Jag behövde verkligen landa tillbaka i mig själv efter de senaste väldigt intensiva dagarna.

Efter yogan så lagade jag och Peter en midsommar-picknick för att sedan ta en härlig tur med segelbåten. Såååå mysigt. Vi badade, åt massa god mat, dansade & drack ett glas Champange (inte varje dag min kropp får alkohol i sig så det var lite härligt!).

En underbar och kravlös dag, helt enkelt. Tidigare fick jag ofta beslutsångest och prestationsångest på ”aftnar”. Jag hade svårt att välja vad ska skulle göra (vem jag skulle vara med, vilken middag, vilken fest) och jag ville att allt skulle bli perfekt. Att alla jag känner skulle vara där, solen skina, maten vara god, alla traditioner följas, jag skulle vara snygg etc. Mina förväntningar var skyhöga och allt som oftast blev jag besviken. Jag var missnöjd med mitt val – önskade att jag var någon annanstans. Jag glömde att njuta av det som var.

För några år sen slog det över till det motsatta och jag började nästan ”hata” på traditioner. Jag hade något år där jag på julafton stängde in mig på något meditationsretreat utan internet, på nyårsafton hängde för mig själv i djungeln och på midsommar sa jag att jag var sjuk för att kunna vara ensam på landet. Man skulle kunna hävda att jag hamnat i någon slags ”trotsålder” men du har jag mognat lite och tror mig ha hittat en mer balanserad syn på dessa högtider – jag njuter av dem och ser det vackra i att följa traditioner.

Kärleksfull midsommar till er!

Heeeeej kära ni!

Ledsen att jag varit lite dålig på att uppdatera i veckan. Sugit in i annat och lite glömt bort datorn :-).

Förutom att dansa på balkongen så var jag även på något som kallas Free Flow på Noden igår. Det var sååå härligt. En slags fest men utan alkohol bara MASSA DANS. Jag har hört talas om Noden länge men liksom aldrig kommit dit så igår var min premiär. Jag kände mig som hemma direkt. Upplevde genast en väldig frihet när jag klev in i rummet, som att alla körde sin grej. Det fanns inga rätt och fel liksom. Såååååå galet SKÖNT. Tacksam, över att det finns sådana ställen i Stockholm som jag ibland kan uppleva så…hmmm…likriktad. Även om det ju finns många olika typer av ”grupper” så är det som att det ofta råder en slags ”snobbism” inom grupperna. Snobbism kanske är fel ord men ”rätt och fel”…man ska tycka och tänka si och så, ha på sig ditt och datt för att passa in. På Noden kände jag att det var så spritt. Allt var Ok. Alla var välkomna. YEAH!!! Jag kommer dit igen.