Josefines Yoga

An inquiry that has been with me for a few years is… Can I go as deep with another person as I am in my own meditation?

For a long time, I have had a huge longing to meet another person when I am in that mesmerising space of connectedness with my own heart. With everything.

However, so far in my life, I have only got glimpses of such meditative and beautiful meetings. I have been very close to other people but that last little bit of fully connectedness – I have only been able to experience when I am by myself. It is like when someone else is around, I get distracted and losing that deep connection to my heart. I guess, I get too involved in the other person’ energy and emotions so I cannot feel myself anymore.

Despite this, a wise part of me knows that it is possible to experience even deeper places of connectedness with someone else. It is like I know, that there is a huge potential, in the meeting in between two people, that is way bigger than being alone. But – it is just sooooo much more difficult than finding presence alone. At least for me, it doesn’t come naturally. I guess, because the meeting with another, requires two people to be pure, complete, and present. But above all, it requires two people to trust. Really TRUST. And that is maybe the most challenging task we can take on this life time. At the same time, maybe that is also what life is all about – beautiful and deep relationships? No matter, how beautiful sensations I am experiencing in my own meditations, there is always an underlying longing to share it with another.

”Josefine, nu får du allt sluta med all den där meditationen”, ”Ska du verkligen vara ensam när du mår dåligt?”, ”Sluta ifrågasätta så mycket, varför kan du inte bara leva som alla andra!”

När jag berättar om mina tårar och min smärta är det ofta sådant jag får höra. Kanske låter jag deprimerad?

Yes, i stunder kan jag känna mig galet vilsen, förvirrad, rädd, ensam –  då är det som om tårarna inte vill ta slut. Ju djupare jag går inom mig, desto mer smärta tycks jag få uppleva. Yoga, meditation och annan så kallad spirituell praktik är helt enkelt långt ifrån bara bliss, harmoni och kärleksupplevelser – det innehåller även upplevelse av smärta. En smärta som i perioder förvirrar och liksom förgiftar hela vårt tillvaro.

Då kan man fråga sig – vad är grejen? Varför ska man medvetet utsätta sig för något som ger smärta?

För mig har det aldrig varit något val. Längtan efter att förstå är för stor. Livets existentiella frågor har poppat på min uppmärksamhet och som en konsekvens har smärtan sköljt över mig, omöjlig att ignorera. Jag kan liksom inte bara leva på när något inom min gnager. För att leva behöver jag helt enkelt gå igenom denna smärta då och då. Jag behöver ibland sätta mig ner och få det större perspektivet. Sätta mig ner och möta det jag sprungit ifrån när jag snöat i vardagens görande. Sätta mig ner och bara vara, timme ut och timme in, igen och igen. Tills acceptansen uppkommer.

Vissa människor tycks kunna leka sig igenom livet utan att möta det där obehagliga men när det knackar på dörren verkar de flesta av oss efter en stund tvingas stanna upp, blicka inåt och låta det göra ont. Givetvis är det omöjligt för mig att veta vad som händer hos någon annan men jag vill dock tro att vi alla har en existentiella smärta inom oss som tittar fram när vi lägger listan åt sidan för att istället känna in livet. Sätt vem som helst ensam i ett rum utan yttre stimulans och se vad som händer.

I vardagen har vi ju alla hundratals strategier för att slippa möta det som gör ont. För att slippa möta dessa olösliga frågor. För att slippa känna den där ensamheten, utanförskapet, ilskan, sorgen, svartsjukan, förvirringen, hopplösheten…

I perioder behöver vi ignorera (springa ifrån) dessa frågor och känslor för att orka, för att leva, för att överleva. En genialisk strategi på kort sikt. Men flykten och ignoransen gör ju tyvärr inte att känslorna försvinner för alltid, vi har bara sparat dem till senare, lagrat dem i kroppen en stund. När vi flyr ifrån dem är det som att ta ett lån som gör att vi kan överleva i stunden men någon gång måste det där lånet betalas tillbaka.

För många av oss, har vi lånat och lånat i flera år. Men någon gång kommer det där lånet att krävas tillbaka – kanske kommer det i form av en skada, sjukdom, dödsbesked eller bara en inre röst som säger STOPP. Vi blir helt plötsligt medvetna om hur mycket vi lånat och inser att vi måste börja betala tillbaka.

Det är då ”retreaten” är en räddning för mig. I vardagen finns inte den tiden det tar eller den tryggheten som behövs för att gå igenom smärtan. På ett retreat kan jag sätta mig ner i stillhet och observera. Låta känslorna komma upp till ytan. Låta smärtan vara. Låta transformationen ske. I takt med att jag låter det göra ont minskar också det där lånet. Jag känner mig rik igen. Jag är redo att släppa grubblandet ett tag och låta mig leka i världen igen.

I don’t know. Kanske är jag helt ute och cyklar. Kanske borde jag sluta grotta så mycket i mitt innersta och istället börja leva som majoriteten av 30 åringar. Men jag vet faktiskt inte hur man gör – min längtan efter äkthet, frihet och förståelse för mig själv och världen är för stor. Så jag kommer helt enkelt fortsätta min vandring inåt.

Någon som känner igen sig?

Tack för att ni läser.

KÄRLEK

Foto – Mohammed Salik

De flesta av oss är genier på att fylla våra dagar med att pressa oss själva, bocka av grejer på to-don, finnas där för alla andra – VARA DUKTIGA. Samtidigt som vi helt glömmer oss själva och våra kroppar. Vi alla vet också att det inte är en hållbar strategi att leva efter i längden.

Det mest ultimata vore nog att vi skalade bort typ hälften av alla våra punkter på to-don och la den tiden på återhämtning istället… men det är nog ett tag kvar (i all fall) för mig innan jag förstår det. Tills vidare tror jag att en timme någon gång i veckan, som verkligen tillägnas till oss själv,  kan göra stor skillnad och ge tillbaka den där energin vi är menade att ha.

Här är mina favorit aktiviteter för återhämtning som jag gör för att ge mig själv kärlek. Kommentera gärna nedan hur du bäst ger dig själv kärlek.

Unna dig en massage

Jag älskar massage och unnar mig det ganska ofta. På våra retreat finns det alltid grymma massörer eller bodyworkers på plats, då är det enkelt att få till. I Stockholm är det svårare att hitta rätt eftersom det finns så stort utbud som dessutom är av galet varierat kvalitet. Att gå på en dålig massage tycker jag är ett straff snarare än en belöning. USCH, avskyr verkligen att ligga på massage bänken med en person som tar på mig utan närvaro. Det som främst skiljer en dålig massage mot en bra tycker jag nämligen är närvaro snarare än teknik. En person som har en förmåga att vara närvarande kommer också kunna ge en bra massage. Jag var precis på en helt magisk thai-massage på Siam House i Stockholm som varit ett av mina favvo ställen under i tio års tid. Vidare, älskar jag alla bodyworkers på Urban Om och Yogayama – så närvarande. Men mitt favvo massage ställe i världen ligger nog i Halmstad och heter Siam Royal. Övriga Sverige har jag dålig koll på men tipsa gärna nedan i en kommentar.

Släpp taget på Restorative yoga

Att ta ge mig själv tid att fullkomligt låta kroppen slappna av i sköna positioner på bolsters och filtar tycker jag är en otrolig lyx. För er som är nya till Restorative yoga så är det en form av yoga som syftar till att landa i det parasympatiska nervsystemet där våra kroppar kan läkas inifrån. Man ligger ofta i samma sköna position i ungefär 20 min. Att ibland våga byta ut den flowiga vinyasa klassen mot en lugnare klass vet jag att alla våra kroppar behöver. Förhoppningsvis finns denna typen av yoga på en studio nära dig. Om du är i Stockholm kan jag rekommendera Sarah Jonssons klasser på yogayama.

Ta ett varmt bad

Älskar känslan av att låta hela kroppen smälta i ett varmt bad. Det händer något när alla kroppens delar är i samma temperatur. Har du inget badkar hemma, låna av en kompis som har eller gå till ett badhus/spa där det finns. I Stockholm älskar jag Central badets bubbelpool.

Landa i naturen

Ta dit ut i naturen och sätt dig där. Skippa power-walken och joggingrundan för att istället njuta av att slå dig ner vid ett träd i skogen eller i sanden på stranden. Det är under dessa ögonblick av stillhet i naturen som jag ofta känner dess läkandekraft på den djupaste nivån.

Ligg kvar i sängen

Våga gå och lägga dig utan att sätta väckarklockan. Låt kroppen vakna när den vill. När den vaknar se om du tom kan stanna kvar i sängen. Detta är en galet stor prövning för mig eftersom jag oftast nästan automatiskt stutsar upp och ut till yogamattan när jag vaknar. Men när jag väl ”tvingar” kroppen att ligga kvar i sängen inser jag ofta hur mycket jag behöver det, hur läkande det är att ibland gosa in mig i täckena och slumra om eller ta upp en mysig bok.