I’m writing on this topic these days, but I have stopped writing because there is no reference material.
Then I accidentally found your article. I can refer to a variety of materials,
so I think the work I was preparing will work! Thank you for your efforts.

토토 갤러리
토토 사이트 추천
토토 커뮤니티
에볼루션 카지노
카지노 커뮤니티
https://www.j9korea.com

This is an excellent post I seen thanks to share it. It is really what I wanted to see hope in future you will continue for sharing such a excellent post.
Yellowstone Merch

Dag 10 yoga, hur uttrycker du din sanning till andra?
Är så trött just nu att mina ögon nästan går i kors när jag skriver detta efter att ha jobbat 14 timmar. Kändes skönt att få lägga sig en stund på yogamattan nu innan jag ska sova, hela min kropp tackade mig för det. Jag är en person som är väldigt ärlig och öppen med vad jag tycker ock upplever i situationer. Vilket nog beror på att jag själv uppskattar när de är ärliga mot mig. Dock finns det situationer där jag inte alltid visar sanningen exempelvis när jag har blivit sårad. Måste våga säga det men har inte alltid modet till att göra det. Det är ju så svårt!

Jag är ju lite som en öppen bok och delar alla mina känslor och tankar med människor i min närhet. Det jag behöver öva på är att våga säga nej till saker som jag annars skulle göra bara för någon annans skull. Idag sa jag nej till en grej, och vet ni vad som hände, I N G E N T I N G! Jag tror många av oss lever i en illusion av att vi är oumbärliga, att ingen annan kan göra det vi gör. Tyvärr är i alla fall inte jag oumbärlig ? Jag menar inte att jag inte är viktig, utan bara att hela världen inte vilar på mina axlar. Om jag säger nej kommer det finnas någon annan som säger ja, och jorden snurrar vidare. Så idag och alla andra dagar försöker jag tänka på mig själv och våga säga nej ?

Alltså NÄE.. Vad har hänt? Min energi har som försvunnit, känner mig utmattad och trött. Det tar sjukt mycket på mig att fundera över alla frågor som jag får varje dag. Orkar bara göra sekvensen och sedan fundera över frågan.. Att sedan dela med sig, svara på alla fina och stöttande ord som ni ger mig, samt läsa igenom alla fina och klocka reflektioner som ni delar med er av har jag helt enkelt inte orkat med.. Så ibland blir man lite efter, men jag börjar lära mig att det är okej. Man ska ta allt i sin egen takt och allt får sin tid ?? även fast det blir lite efter. MEN jag är här och jag är kvar, och det är jag så stolt över! Dagens position är bara så underbar, jag älskar happy baby ? ?? ♥️ Den här positionen är sedan länge en av mina favoriter, kan ligga hur länge som helst och bara slappna av i den här! Mina höfter tycker dock inte alls att den är lika härlig, men dom behöver den här kärleken eftersom dom är så stela och fyllda med en massa instängda känslor. Låg därför kvar i positionen och funderade över dagens fråga – hur uttrycker du din sanning till andra?
〰
Jag har alltid vart en öppen och ärlig person, jag tycker det är så jobbigt när folk inte berättar sanningen för mig så därför har jag alltid försökt vara lika sann tillbaka. Men på senare år har det blivit svårare för mig att vara lika öppen och ärlig både mot mig själv och andra. Ju sämre jag har mått desto svårare har jag haft att berätta för andra hur jag verkligen mått, vad jag egentligen känner eller vad som bekymrar mig. Det grundar nog i att jag inte har vart ärlig mot mig själv, sett förbi min egna sanning och kört på i 500. Något som jag nu inte alls är stolt över. Men som sagt, utmaningen utför magiska saker med en och häromdagen så tog jag kontakt med en person som förtjänar mer än vad som hänt under de senaste åren. Vi pratade lite om hur allt är just nu, vad som har hänt mellan oss, att vi båda har gjort fel många gånger och inte alls behandlat varandra med den respekt som vi båda förtjänar. Vi har lyssnat för mycket på andra och inte på varandra. Tungt och jobbigt men det är så mycket som vi inte gått igenom.. Men till slut kände vi båda att trots allt som skett tidigare så kommer vi alltid finnas där för varandra och stötta. Hen kommer alltid ha en otroligt stor plats i mitt hjärta, och det var så fint när hen sa detsamma till mig. Vi är äntligen i balans med varandra och har hittat något som vi båda mår bra av. Det här är något som jag länge känt skavt inom mig så att få prata ut om det här med hen gjorde mig så lycklig och glad! Det gav mig insikten att jag hädanefter ska jobba mot att vara den öppna och ärliga personen jag hade så lätt för att vara tidigare! KRAM på er alla ?

jag har svårt för att uttrycka min sanning till andra. Inte för att den är mindre värd egentligen utan för att jag tidigt i livet lärde mig att den var fel. Jag hade inte samma sanning som ”alla andra” och då skulle jag tryckas med. Detta har gjort att jag bär på enorma rädslor för att uttrycka min sanning. För tyvärr har detäven kommit in en del människor i nära relationer som inte tycker andras sanningar är värda något utan alla som tänker och gör annorlunda än de ska kuvas. Sorgligt men jag misstänker att de människorna bär på fler osäkerheter än jag och att de som beter sig så är de som bär på allra flest undantryckta sanningar inom sig.
Men hur utrycker jag mina sanningar. För jag har börjat uttrycka dem mer. Jag trycker inte ner dem i halsen på någon men jag lever som jag vill. Jag äter vegetarisk mat, yogar, läser spirituell litteratur, pratar om sådant som intresserar mig precis som andra gör även om mina intressen anses som udda. Jag håller inte med om någon säger något jag inte kan stå för utan tar det lite jobbiga i att säga ifrån eller säga emot, det handlar inte om att skälla elller alltid argumentera utan bara om att säga att ”jaha, du tänker så. Jag tycker snarare att…” eller liknande. Däremot använder jah inte min sanning för att propagera för något eller för att vinna över folk på min sida för det i sig går emot min sanning. att uttrycka min sanning är väldigt nytt för mig efter många år i rädsla och skymundan men jag jobbar på det och för varje dag känns det lite mer självklart att även min sanning får ta plats och även om alla i min närhet inte uppskattar den så har jag hittat en härlig tribe här som själva är inne på samma resa och det är guld värt. ?

Tack för alla modiga delningar! Jag har fått sådan inspiration och jag vet vilken sanning jag måste berätta till en specifik person. Något jag hållit på länge, skjutit på. Inte orkat. Men nu kommer det ett perfekt tillfälle. Personen måste få ett brev av mig och få läsa om mina känslor och upplevelser. Det är dags!
Jag ska skriva detta brev imorgon och posta det! Dagen har gått alldeles för snabbt. Inte hunnit med dagens reflektion än. Har tyvärr värk i kroppen som hindrar mig från att göra fulla yogasekvensen idag:( Sparar reflektionen till imorgon och återkommer och tackar så himla mycket för all inspiration!<3 Nu ska jag ligga lite i happy baby innan läggdags!

Jag har lättare för att öppna mig och att vara mig själv i nära relationer. På jobbet och i ytliga relationer eller när människor i min närhet är dominanta backar jag tillbaka och sluter mig som en mussla. Det finns ett fåtal relatoner där jag kan vara mig själv till 100% men det känns bra för mig, dessa personer kan jag oxå lita på till 100% ❤️

Det finns mycket som jag skulle vilja säga till min mamma men vår relation är inte mogen för det ännu…tror jag. Den har blivit bättre med åren men det är fortfarande mycket som behöver bearbetas innan vi kan vara helt öppna med varandra. Min mamma har haft det tufft och jag tror att det finns en förklaring till att hon är/har varit så känslokall mot mig. Det har dock blivit bättre men det kommer att ta lång tid innan jag kan förlåta henne helt och jag vet att det är jag som måste ta steget.

Gaahh!!!! Vill ju så gärna ta kontakt med en person, uttrycka nån slags kärlek, eller vad jag tror kan vara det, eller jag vet inte, men spontant ploppade denna person upp i mitt huvud nu under shakingen då jag precis läst innan angående dagens frågeställning. Vilket för mig säger, att det är något med denna person som min intuition försöker tala om för mig, vilket jag också spenderat stor tid på att förbise då alla rädslor drabbar mig och så skiter jag bara i det och tänker att det kommer naturligt ändån MEN !!! Vet inte om detta är en bra teknik av mig haha händer ju inget och jag har många gånger hamnat med personer jag vet från början starkt inom mig, min sanning, ej är rätt !!! Konstigt !!! Nån som har någon bra analys på detta konstiga fenomen !!! Iallafall så tar det roliga slut redan här, för jag vågar INTE ta kontakt med denna person, rädd för att bli avvisad kanske. Jag försöker verkligen leva min sanning, vara sann men vågar väl inte helt. Sanning för mig är barn, kärlek, yoga, frihet. Plockade några prästkragar idag med kidsen på jobbet, vi gjorde älskar, älskar inte, en bild på dessa tar mig till tanken att min sanning är väl att vilja bli älskad, älskad precis som man är, med sin sanning och så tänker jag på barnen, barnen är sann, det lever i sin sanning och det är så vackert ?

Jag har ofta hållt inne med vad jag tycker och tänker, för att inte skapa konflikter. Men för något år sedan fick jag nog. Jag började säga vad jag tycker och tänker, min sanning. Att bara vara jag!

Nu i måndags var det nymåne och solförmörkelse. Min intention och mantra för den lång meditation vi gjorde upp på ett berg i skogen var ”jag är ärlig mot mig själv, allt och alla runt mig. Eftersom om jag verkligen kan vara det så kommer jag snabbast framåt i min egen utveckling. Självinsikt. Jag har bott utomlands och nu när jag är hemma igen har många svårt att förstå att jag har förändrats. Och jag är väldigt mycket mer andlig och spirituell än mina vänner här insett tidigare. Så nu håller jag på att utmana mig och säga sanningen, min sanning. Vad jag anser om saker och ting och inte bara samhällets inprogrameringar.
För någon dag sedan berättade jag för min kusin att mitt mål i livet inte är en prins, ett stort hus, hund och att jag kanske inte ens tänker skaffa barn (där jag växt upp är detta normen och det finns inget annat). Hon skrek rakt ut och förstod inte vad jag sa, hon var helt i chock, men kunde sedan förstå. Och en av mina närmaste vänner har jag för första gången känt att jag kan vara ärlig mot. För henne har jag berättat om en jätte jobbig tid i mitt liv och även om hon då också var med då jag mådde så dåligt, så är det nu första gången jag berättar för henne varför jag påriktigt mådde dåligt. De yttre omständigheterna visste hon såklart om, men nu vågade jag berätta om känslorna, att jag styrts av tidigare liv, mina gurus osv. Vilket känns fantastisk att äntligen få uttrycka min sanning.
Idag tog jag steget och la upp en annons i en fb grupp. Att jag gått en reiki utbildning och gärna ger behandlingar. Vilket än igen var ett sätt för mig att få leva i min sanning. Jag älskar att ge reiki men har inte vågat eftersom jag inte känt att jag vågar visa här (i denna lilla kommun) att jag håller på med sånt (=andlighet).
Jag har även insett att mitt halschakra fått ta lite stryk när jag ofta skvallrar och inte uttrycker min sanning. Så jag övar på det hela tiden och jag vill bara säga WoW. För innan jag flytta vågade jag knappt nämna att jag mediterar och nu när jag är hemma igen och jag öppet med några människor och på sociala medier försökt visa att de finns mer än den där över sociala lyckliga tjejen, så har nu en värld av intressanta diskussioner och möjligheter öppnat sig. Det är underbart hurudan positiv respons jag fått och hur mycket fantastiska sidor av gamla och nya vänner jag fått se.
Universum är rätt coolt ändå, du får tillbaka det du ger.
Attraktionslagen då den är som bäst.
Love <3

Svåraste frågan hittills… Jag har alltid känt att jag är mitt sanna jag. MEN, jag vågar definitivt ta för mig MER när jag är med personer jag står nära och i mindre grupper. Stå för vad jag tycker och tänker, gör jag i just mindre sällskap. Samtidigt…jag håller så mycket inne. Skulle vilja berätta min sanning så mycket oftare och i större sällskap, fler sällskap men idag gör jag inte det, verkligen något att jobba på. Att våga lita på vem jag är och veta att jag är värd att lyssna på och ge mig själv utrymmet att ta för mig. Jag känner att jag är under förändring, en spirituell sådan… mitt sanna jag kanske är något annat mot vad det var för några år sedan. Den sanningen är svår att visa för de närmsta. De kanske tycker att jag blir fejk? Försöker vara någon annan, fast det kanske är så att jag börjar hitta mig själv?!!?… Svårt det där. Förändringen som sker gör mig i alla fall lycklig i hjärtat och känns rätt i magen. Jag får följa det. Jag ville idag berätta för min yogainstruktör hur fantastisk jag tycker hon är! Hon är så inspirerande, klok, stark, häftig och jag vill på något sätt säga till henne att hon har hjälpt mig att läka mig. MEN JAG VÅGAR INTE. Själv skulle jag ju bli överlycklig av att få en sådan bekräftelse från någon men att säga det själv är så blottande… Hon blev upptagen med att prata länge med en annan elev så jag smet ut…kanske nästa gång. Jag kommer alltid ha med henne i mitt hjärta som en viktig person i mitt liv fast jag inte ens känner henne. En lärare. Tänk om hon visste det….

Jag tycker det är svårt! Ena stunden är jag jag, men så ibland skiter det sig! Med kunder är jag mitt spralliga jag, den som bjuder på sig själv vill få människor glada och avslappnade. Med min familj har jag svårast att vara jag, känner att jag inte räcker till eller att ingen bryr sig.. vilket är piss men så är det. Det är lättare att inte säga något, att vara tyst eller så. Att dem inte respekterar den resa jag är på, sen jag vart frisk och sen jag i våras gick en utbildning har jag utvecklas en massa men så kommer jag med dem och faller tillbaka. För jag är den som man gör roligt av även om jag inte gillar det och sagt det, antagligen inte tillräckligt! Det är jobbigt!
Men jag antog utmaning och skrev öppet till en nyfunnen vän om mina tankar och så fota jag min bäste vän ikväll och va den jag är på fotograferingar med mina kunder, jag var jag och vi hade så kul! Det är jag stolt över! Tack!

Jag kan uttrycka mig och säga vad jag tycker i en liten grupp, helst man mot man, där jag är trygg. Känner jag mig osäker och får en känsla av att inte passa in räcker det med tre-fyra i en grupp och jag vågar inte ta plats. I stora grupper som kring lunchen på jobbet el på fester o så tar jag inte plats alls. Vill inte sticka ut och vara annorlunda. Berätta om att jag plastbantar, går på healing och inte äter gluten… (såklart jag pratar med vissa) det är som att jag är rädd för att bli bedömd, att de ska tycka att jag är konstig eller tro att jag är nåt. Däremot om nån visar ett intresse för mig och mina intressen så kan jag bubbla på. Jag har heller inget behov av att uttrycka min åsikt om den avviker, jag tänker bara att de får tycka som de vill, det spelar mig inte så stor. Jag har alltid tyckt att jag varit oalmänbildad o har varit rädd att göra bort mig. Har enda sedan jag varit liten aldrig räckt upp handen trots att jag vetat svaret. En osäker liten tjej som behöver bekräftelsen för att våga blomma ut. Har även alltid känt att jag inte är den passionerade typen som brinner för nåt och engagerat mig i diskussioner, har liksom inte så mkt att säga… men nu sakta men säkert kommer det. Nu har jag börjat hitta intressen och saker jag brinner för. Då plötsligt vill jag dela det och sprida till andra så även de får upptäcka lyckan i en livsstilsförändring. Tyvärr är jag dock långt ifrån den starka tjejen som tar plats i en grupp och vågar diskutera. Allt pga denna ständigt återkommande RÄDSLAN! Rädd att stamma på rösten, inte hitta ord, prata osammanhängande, verka fööör engagerad näst intill tokig osv. Ändå beundrar jag andra som verkar så självsäkra och pratar som att det de har att säga är sanning och viktigast i världen! Jag vill vara mer så!

Yogautmaning dag 10
Älskar fortfarande bakåtböjningar, måste vara för att kroppen kommer ihåg alla timmar jag spenderat i gympahallen ?
.
Dagens fråga handlar om hur vi uttrycker vår sanning och för mig har Inspirationsakademin blivit min kanal för att uttrycka min sanning. Här utmanar jag mig själv att vara helt öppen och ärlig och här har jag en regel om att alla initiativ, träffar och inlägg ska skapas ur glädje. Här ska inte finnas några måsten utan allt jag gör under Inspirationsakademins namn gör jag för att jag älskar det.
This is my truth ✨

Alltså dessa utmaningar, somliga dagar känns det som om de är individanpassade efter min personliga situation! Idag hade jag bestämt träff med in chef för att berätta för henne att jag var tvungen att säga upp mig. Göra nåt annat. Jag var väldigt nervös, jag visste egentligen att hon skulle vara förstående, men jag hatar att ge dåliga besked och det kändes så definitivt. Som jag skrev häromdagen så kändes det som att göra slut med någon man tycker om massor, men när det liksom ändå är fel i grunden.
Det gick bra och det kändes jättebra men lite vemodigt efteråt. Ska jag bara lämna dem nu? Aldrig komma tillbaka? Samtidigt så känns det så lättande och så skönt. Som en sten från mitt bröst. Jag har idéer för vad jag ska göra nu, men jag är inte säker. Måste försöka landa i detta nu och inte stressa iväg till nästa grej. Även om jag relativt snart måste aktivera mig för levebröd och för ja, det blir ju inte så givande att dra runt för mig själv hur länge som helst liksom.
Jag önskar jag orkade kommentera på er andras inlägg, men det blir lite för mycket för mig just nu. Däremot så läser jag mycket av det ni skriver och det är så fint att känna gemenskapen här inne!

Dagens uppgift var tuff och saker som väntat på att bli sagda blev äntligen det.. jag pratade med killen jag träffar och berättar att jag inte vet var jag står, att jag är rädd och att jag inte vill förlora mig själv. Jag berättade om att vilja åka till Bali en månad själv i framtiden och fundera på meningen med livet. Att jag vill resa med någon och även själv. Jag vill få vara den jsg är. Jag vill gå på yogalärarutbildning och kanske starta eget. Jag vill fortsätta med reiki och jag är inte riktigt där jag ska vara . Att säga allt det där som man tänker och se någon gråta och skratta med en och bli accepterad för det var svårt men också en lättnad. Att få höra ok jag förstår och sedan lova att fortsätta vara ärlig. Att stå på en skakig plattform och veta att denna personen följer dig så länge den får och så länge det är okej. Det är svårt, det är befriande och får en att vilja spy på en och samma gång. Att vara så brutalt ärlig och sårbar och rädd att såra någon annan för att jsg inte vet var min inre kompassnål pekar härnäst. Att vara så medveten om att man tänker gå dit kompassnålen pekar och att det skrämmer skiten ur dig och du riskerar att förlora någon. Jag säger bara fy fan! Men det är rätt och det blev bra till slut. Att veta var man har någon och att den personen accepterar det och att saker är på lika villkor gör saker mycket enklare. Känns så mycket renare på något sätt, samtalen som jsg längtar efter kom och saker blev mer öppenhjärtligt. Och sen är det bara att ta saker därifrån och att fortsätta andas mitt i allt. Det blir bra till slut

Min sanning är att jag just nu mycket söker mina sanningar – men det är en sanning i sig. Jag har ganska nära i tid, gått igenom en tuff omvälvande period som har gjort att jag har omprövat och förkastat många av mina tidigare sanningar kring hur jag valt att leva mitt liv och tro. Det har varit och är en svår resa, men nödvändig och ofrånkomlig. Till mina närmaste har jag kunnat vara väldigt öppen kring detta, men jag har också haft en relation där jag inte kunnat visa och tala om denna omprövning i mitt liv. Jag har inte varit redo själv. Till min glädje och förvåning kunde jag äntligen – precis i dagarna – på ett väldigt enkelt och ”litet” sätt tala kring vad jag egentligen tänker och känner idag. Och det togs emot på ett bra sätt och var en enorm lättnad för mig. Det var en stor börda som släppte pga det, då jag inte känt mig ärlig i relationen och det har varit svårt för mig. Att vara öppen och ärlig är fantastiskt, men det kan också vara väldigt skört och sårbart, så att öppna upp i rätt tillfälle – när man är trygg – tror jag är väldigt viktigt. Tack för mig. Kärlek till er alla.

Jag har lätt att uttrycka min sanning i arbetet eller till kollegor.
Ringde en kompis i veckan för att reda ut en sak som tyngde mig, tillsammans kunde vi komma fram till vad problemet var och vi kom varandra närmare på kuppen❤️
Gällande kärleksrelationer eller potentiella sådana har jag betydligt svårare, livrädd för att bli sårad om jag berättar vad jag känner!
Jag har en utmaning i detta! Må jag finna kärlek i mitt hjärta och mod i min röst ??

Happy Baby ? Väldans graciöst! Nu är jag ikapp med @josefinesyoga ’s #yogachallenge och dagens fråga lyder ”Hur uttrycker du din sanning till andra?” Det här är en svår en. Jag har j ä t t e svårt att säga ”jag älskar dig” och ”förlåt” till andra. Det fastnar liksom som en klump i halsen och känns allt annat än bekvämt att säga. Kanske för att jag inte riktigt haft kontakt med mina känslor så mycket utan mer hållt allt inom mig jämt, kanske för att jag inte är uppvuxen med en massa ”jag älskar dig” så det kommer inte naturligt. Jag vet inte. Kan säga att sådana uttryck kommer mycket mer naturligt på engelska för mig än på svenska. Med barnen däremot så var det viktigt för mig att det skulle bli naturligt för dem så jag svalde obekvämligheten och försöker säga ”jag älskar dig” och ”förlåt” så mycket jag bara kan ❤️ Kolla in instastories om ni vill se mer av ”hon som inte förstår att hon är liiite för tjock för dessa snygga träningskläder” ? Det urartade även till någon form av familjecirkus med barnen! #frufibro #yogareflekteradela #yoga #yogamom #yogagirl #bringsportswear #yogaeverydamnday #yogaasana #skaintemagenhängaöverbyxlinjen

I dag uttryckte jag min sanning om hur mycket jag tycker om att spendera tid med min pappa. Det är verkligen något jag uppskattar och han förstår mig på ett sätt som igen annan gör och jag förstår han.

Vi båda är introverta och för mig är det speciellt svårt att sätta ord på känslor. Orden jag älskar dig slinker näst intill aldrig ur min mun.

Det betyder inte att jag inte älskar någon, tvärtom jag älskar mina nära oändligt mycket! Saken är den att jag heller talar i tystnad och visar mina känslor genom att agera. Genom att ge en spontan kram till någon som står mig nära för att visa att jag älska den. Eller genom att ge personen en klapp på kinden, hålla den i handen eller bara vara med den och göra något bara vi två.

Så för mig var dagens utmaning svår och jag föredrar att visa vad jag känner. Fast det kändes bra och min pappa blev glad för vad jag sa!
/Agnes

Dag 10 #yogareflekteradela
Hur uttrycker du din sanning till andra?

Jag har under de senaste åren vågat kontakta personer som på något vis betytt något eller påverkat mig för att antingen få ett avslut, påbörja något eller kunna fördjupa relationer. De som känner mig vet att jag verkligen ”wear my heart on my sleave” och bristen på pokerface gör även att det jag tycker och känner oftast kommer fram☺️de jag älskar och vill väl uttrycker jag min kärlek till så ofta jag kan, samt förklarar och får dem att förstå mig bättre.
Det finns såklart de som jag på egen hand bearbetat känslor och tankar om, och valt att inte ge dem någon personlig sanningsuttryck. Detta för att jag inte tror att det varken ger mig eller dem något, samt enbart tar energi från mig. Så vill istället säga min sanning till alla de individer som ej hört detta från mig genom detta öppna brev:

”Till dig som läser detta och känner dig träffad. Jag förlåter dig för att du någon gång sårat mig, svikit mig och fått mig att känna mig icke älskvärd. Att du fått mig att tvivla på mig själv, bestulit mitt självförtroende och sänkt min självkänsla, helt enkelt fått mig att känna mig liten och obetydlig.
Likaså till dig som känner dig träffad vill jag be dig om ursäkt. Ber om ursäkt för mitt ibland väldigt osäkra beteende, galna och överdrivna agerande, för att jag sårat och sagt elaka saker, mina extremt knasiga och höga förväntningar och för min envishet som ibland gör att jag bara ser min sida av saken”.

Avslutningsvis vill jag uppmana fler att säga det som man känner är osagd, om man tror att det kan förändra något (till det bättre) för en själv eller den andre! Är det någon som känner att de behöver säga något till mig, oavsett vad det är, så välkomnar jag det. Aldrig försent att säga vad hjärtat bär på.
Namaste ?????

Hej kära ni!
Min sanning, som jag tolkar det – mitt liv. Försöker jag leva fullt ut. Det går absolut inte alltid … Hur uttrycker jag egentligen min sanning för andra? – Genom att sträva efter att leva så som jag vill leva. Att faktiskt göra de sakerna som jag mår bra av. Att göra val som stämmer överens om vem jag är. Men sen kan man ju undra, hur vet jag egentligen vad som är min sanning? … jag ser det som en livslång process, med flera olika svar och sätt att uttrycka sig. Jag tror att det är först när man kan vara ärlig mot sig själv, som man kan vara ärlig mot andra …
Därför vill jag nog spara på uppgiften, om att dela en sanning med någon annan. Det finns endel som jag känner att jag själv måste ordna upp, innan jag kan dela/ifrågasätta/förlåta etc. Genom att yoga, meditera, reflektera öppnas många dörrar … framförallt mot mig själv. Det är en spännande resa, och oj vad jag lär mig!
Jag har insett att jag har mycket fokus på MIG själv just nu. Det har inte alltid varit så, under många år har jag jämfört, avundats andra … idag känner jag att livet är för kort för att inte prioritera mig själv. Faktiskt.
Ni är för fina, ALLA ni! Magiskt forum✨
KÄRLEK

✨Hur uttrycker du din sanning till andra?✨
Nu blir det ett ärligt inlägg från mig. Till att börja med så har jag sen jag var liten väldigt svårt att lita på andra människor. När jag var liten och behövde berätta min sanning för någon vuxen. Jag samlade väldigt mycket mod till mig för att kunna berätta min sanning för den vuxne jag valt ut att ge min tillit/förtroende till. Men ofta kom det bakslag istället, jag blev ifrågasatt om min sanning var ärlig och sann eller om jag bara hittade på alltihop. Det var här som jag började sluta lita på folk, det krävdes mycket för att jag ens skulle våga prata om saker jag bar på.
Och just den här svårigheten finns med även nu i vuxen ålder, även om det lättat lite så finns den här vaksamheten ändå där. Framförallt när jag träffar nytt folk så kan jag uppfattas som tyst och tillbakadragen när jag egentligen kan vara ganska social. Det förstnämnda brukar kunna släppa när jag lärt känna personerna ”på håll” först. Nu för tiden uppskattar jag när folk är raka gentemot mig när det gäller vad dom tycker och tänker om saker. Och jag försöker vara detsamma. Jag försöker stå upp bakom det som jag har på hjärtat och uttrycka det så rakt och ärligt som möjligt. Det är dock lättare sagt än gjort, men något jag jobbar på oavsett vem det än är jag vill lätta mitt hjärta för. Ärlighet varar längst, även om den ibland kan vara smärtsam att delge eller höra. #yogareflekteradela #dag10

Jag har lite svårt att veta hur jag ska svara på frågan eftersom jag känner mig lite osäker på vad sanning är för något? Är det någon slags hemlighet jag förmodas bära på som jag ska berätta för någon? Jag tänker att sanning kanske är den jag är som person? Men jag vet faktiskt inte det. Jag har letat hela mitt liv efter vem jag är och ibland hittar jag mig själv i små ögonblick, då jag trivs. Kanske är de ögonblicken av trivsamhet min sanning?

Seriöst, ni får väldigt gärna hjälpa mig här (rodnande kinder). Jag skrev på bloggen om att sanningen kanske är den känsla som vägleder mig, min intuition? Medan sanningen också kan vara åsikter eller mitt val hur jag väljer att leva mitt liv. Jag vet också att när jag känner att jag inte kan vara mig själv då blir jag obekväm och kan ibland känna att jag beter mig som i en lögn (det kanske är osanningen som känns?). Det är också så komplext för av någon anledning vet jag när jag INTE är mig själv, men jag vet inte vem jag själv är?….. Kanske är det helt enkelt så att precis som känslor får mig att inte känna mig bekväm och jag då vet att det här inte är jag. Så är min sanning och känslan av bekvämlighet och ”att kännas rätt” att vara jag?

Jag vet också att mina åsikter och mina uppfattningar som är sanningar för mig gett mig stor lärdom och ödmjukhet. Förr när jag kommit på någonting nytt, lärt mig någonting nytt eller hade en stark åsikt om någonting tex vegetarisk mat eller sopsortering. Då skulle jag alltid tvinga på alla andra mina åsikter, lärdomar och kunskaper. Dom var tvingade att lyssna på hur alla borde äta vegetarisk (då åt vi det varje dag, idag äter vi mer sällan) och att det är så enkelt att sopsortera så varför gör ni det inte? Som tur var insåg jag att det jag försökte göra, förändra världen, inte görs genom att tvinga i andra mina sanningar och åsikter. Det görs genom att göra förändringarna på sig själv och leva med gott exempel, det liv jag själv vill leva. Först då blev andra intresserade på riktigt och någon provade till och med att göra vegetarisk för att det blivit inspirerade av mig. Dessutom lärde jag mig att det inte är särkilt charmigt med någon som tror att dens leverne är the shit! Snacka om att ha en övertro om sig själv. Idag förstår jag som tur är att även om jag vill påverka så behöver alla inte påverkas. Lyssna istället för att tala ibland.

Kanske kommer jag en dag vara helt säker på vad min sanning är. Jag är i alla fall helt säker på att den finns inombords och att jag kan tacka min sjukskrivning, min kropp och min hjärna/hjärta för att de äntligen sa ifrån och sa STOP. Det är dags att hitta en ny väg. Kanske är det så kroppen gör? När vi inte följer våra sanning, inte lyssnar så tvingar kroppen oss att söka sanningen ännu hårdare. Kram på er! Nu ska jag läsa om hur ni uttrycker era sanningar så kanske jag kan inspirerar hur jag ska hitta och uttrycka min.

Att tala sin sanning. Klurig fråga eftersom att jag inprincip rätt nyligen har börjat bli mer sann mot mig själv. Vem är jag, vad vill jag, vad står jag för, hur vill jag leva och med vilka vill jag dela detta livet med. Precis som tillbakahållna känslor kan sätta sig som blockeringar, spänningar och även leda till diverse krämpor så kan en outtalad sanning sätta sig som en obehaglig känsla i magen, tryck över bröstet eller en stor fet klump i halsen.
Så att tala sin sanning, detta är ett rätt bra exempel på hur jag faktiskt gör just detta. I alla inlägg under denna utmanings gång har jag helt och hållet talat min sanning. Avskalat, naket och helt utan filter. Obehagligt men ändå så sjukt underbart.
Att dela med sig utav sin inre värld till andra är en gåva och bland det vackraste man kan göra. Det är ÄKTA och det är att vara sann mot andra och viktigast av allt, mot sig själv.

Stor kram till er ALLA <3

Mina åsikter och värderingar tycker jag att jag är ganska bra på att uttrycka. Även när de avviker från det som andra för fram. På det sättet har jag nog rätt bra självförtroende. Jag är också ganska målmedveten och fixar det jag vill ha om det känns realistiskt. Det är nog de egna känslomässiga behoven däremot som får stå tillbaka rätt ofta. Det jag behöver inom relationen till andra. Jag gör (ofta omedvetna) antaganden om att det här får jag inte behöva, förvänta mig av folk eller göra anspråk på. Så har det varit sedan jag var liten, riktigt liten tror jag. Jag är nog den som försöker vara super självständig och stark och inte vara andra till last. Innerst inne tror jag väl inte att jag kan få mina behov tillgodosedda om inte jag fixar det själv. Behov ger skuld.. ger skamkänslor. Det finns en liten envis röst långt därinne som säger ”det är nog inte helt säkert att du är värd att älskas.. men om du inte är besvärlig så kanske du kan övertyga någon.. åtminstone för en tid tills sanningen kommer fram och då blir du lämnad.. så bäst att inte behöva någon alltför mycket.” Jag hör ju hur hårt det låter. Jag vet att det inte är sant. Men någonstans där långt inne finns en sådan primitiv ”sanning”.

Här tränar jag just nu, på att känna vad som är sanning för just mig och ha modet att stå för det tillsammans med andra. Min sanning förändras fortfarande, jag har varit väldigt transparent, medgörlig, anpassningsbar, otydlig och accepterande. En ingenproblemare. En blomma på tapeten står det i mina journaler, aldrig till besvär. Samtidigt har jag ofta tänkt för mig själv -hur kan han/hon med att fråga. Ok bara en gång till.. Våld på mig själv. Ursäkter till mig själv. Jag klarar det. Jag känner mig som ett litet barn i denna fas.. -jag tycker faktiskt.. Det är tillsammans med andra, och helst med dom som känt mig längst, mest utmanande. Nya personer som jag lär känna idag talar jag lättare min sanning till, jag trivs som jag är. Det är svårare när jag upplever förväntningar på mig att vara som tidigare, så lättsam och trevlig, en person jag lämnat bakom mig, förlåtit och gått vidare ifrån. Jag gör som ett barn och börjar i familjen, kan känna mig som en motsträvig tonåring. Det är väldigt viktigt att det blir just sant för mig, att jag går framåt och inte faller i gamla vanor. Jag har svårt men tränar, ofta vet jag inte vad som känns bara att det känns, blir obekväm. Kan jag få återkomma är ett väldigt skönt ord, utrymme, och det går faktiskt bra att ändra sig till och med. Väldigt passande idag med happy baby pose, ett vuxet glatt prövande barn så tar jag mig fram ❤️

Jag vet inte hur jag ska tacka dig. Det är galet hur livet visade mig hit och hur varenda utmaning är precis, exakt det jag behöver just precis, exakt nu.

Jag ringde precis min pappa och tackade honom. Han valde att lämna vår familj för 12 år sedan, när jag var 12 år. Han var min lärare, jag bara såg det aldrig. Ordspråket att man står och tittar på en dörr så länge så man ser inte dörren bredvid som precis har öppnats. Det. Jag stod där, den dagen och jag stampade och skrek och bankade med så mycket sorg och förlust i hjärtat, utanför den dörren som precis hade stängts mitt framför ögonen. Jag stod så nära och har aldrig tagit några steg tillbaka. Jag har stått och stampat. Vägrat att se runtomkring mig. Skrikit. Skrikit högre. Aldrig någonsin accepterat. Stampat i det förflutna med en fast tro om att dörren jag skulle in i stängdes.

Idag tog jag några steg tillbaka. Just nu tog jag ett till steg tillbaka. Och jag såg dörren bredvid mig. Den som var där hela tiden, vidöppen. Den som lugnt och sansat kallade på mig. Som var precis den dörren jag skulle in genom. Jag såg att han stängde den dörren jag var så bekväm med, för att lära mig att man aldrig någonsin ska ignorera sitt hjärta. Han visade mig att man aldrig ska stanna i något som inte resonerar med en. Att man aldrig ska stanna i något för att man tror att det måste vara så, att det är så bekvämt så att man lika väl kan stanna där. Han visade mig hur modig man kan vara när man följer hjärtat och vägen som kallar på en. Att det är okej att följa med livet. Att det är okej att gå ifrån det som inte är rätt för en själv.

Det är en sten som jag släpper från mina axlar. Jag behöver inte slåss längre. Han var där för att visa mig just detta, i alla dessa 12 år. Jag var bara tvungen att ta några steg tillbaka. Och det var jag tvungen att göra med alla dessa övningar du har gett oss. Jag var tvungen att rota, rota lite till och kisa lite, titta åt vänster, höger och vända på alla stenar. Jag ser alla öppna dörrar. Jag ser alla jag har mött som har stängt dörrarna jag trodde jag skulle in igenom. Jag ser att de var där för att lära mig något, de stängde dörrarna för att leda mig rätt. Jag ser det. Och jag är så evigt tacksam till alla jag mött, alla händelser jag har varit med om, alla situationer jag har befunnit mig i. Och jag är så evigt tacksam för att jag gick in på din blogg och att livet ledde mig hit.

Jag ringde min pappa och sa det här. Och jag kände hur hela hans hjärta fylldes av allt och lite till. Hur skulden som han trodde att han var tvungen att bära släppte lite. Hur han blev så stolt över sig själv och så uppfylld av något jag inte ens kan beskriva. Hur detta var det han behövde just nu, hur jag lär honom. Hur han lär mig. Jag tror vi båda har lämnat detta bakom oss nu. Tömt ryggsäckarna. Släppt stenarna som vi har dragit på. Vi båda behövde det här.

Tack. Förevigt, innerligt tack. Och så mycket kärlek till dig och alla som deltar.

Ja detta är svårt, att uttrycka det som känns sant för en för en annan person….
Jag vet vem som är den personen sanningar skulle sägas till men har sagt så många sanningar redan och fått höra många sanningar tillbaka, ibland måste man ta en paus från allt ”sanningssägande” för att boosta sig själv på ett annat sätt som inte är kopplat till den man vill prata sanningar med.

Det är som att ta sats för vad som komma skall kanske????

Hej Dag 10 ? Happy baby (barnets position) idag. Det är en sån där skön pose som jag bara ligger i och andas. Brukar andas genom alla chakran, in och ut genom munnen, tänka chakrats betydelse och färg, börja med rot chakrat och sluta med topp chakrat. Bra för att connecta med mig själv.

Dagens fråga: Hur uttrycker jag min sanning till andra?

Jag vill leva mina värderingar, det som är viktigt och riktigt för mig. Det blir min sanning. När jag uttrycker det vill jag att det kommer från en ren plats och att jag beskriver min sanning ur ett JAG perspektiv. Det är så klart svårt. Vore det lätt så skulle det inte finnas några konflikter i världen.

Jag tycker om att uttrycka mig genom att skriva. Det skrivna ordet är tänkt två gånger. Först tänker jag vad jag ska skriva och sedan skriver jag det (och läser det samtidigt). Jag får uttrycka min sanning på ett tydligt och respektfullt sätt och som är genomtänkt. Jag blir inte avbruten av den andra eller av mig själv för den delen (om jag blir känslomässig). När mottagaren läser så får hen tid att reflektera på det jag skrivit och kan läsa om flera gånger innan hen svarar. Jag väljer att skriva när det handlar om det som är riktigt och viktigt för mig, mina värderingar.

När jag var på retreat i Indien med Yogiakademin så hade vi en tyst period på totalt 40 tim i sträck. Under min tystnad skrev jag allt som kom upp i mig. Min sanning blev väldigt tydlig för mig. När det blev tyst kunde jag höra min inre röst. Jag skrev då ett brev till min son där jag uttryckte min sanning och bad honom om förlåtelse. Det var otroligt känslomässsigt och jag tror inte jag hade klarat att göra mig förstådd på ett annat sätt än i skrift. Jag grät hela tiden medan jag skrev. En yoga ängel såg mig och jag berättade för henne vad jag gjorde. Åh så starkt och fint gjort, var hennes reaktion. Jag visade svaret jag senare fick av honom som var så fint och kärleksfullt och vi grät båda två tillsammans. När jag kom hem från min resa kom ett meddelandet från henne: ”Jag har tänkt så mycket på det fina du gjorde till din son, ett förlåt! Det har väckt så mycket tankar hos mig i min relation till min mor! Om jag hade fått ett förlåt hade det förändrat mitt liv. Oavsett vad det förlåtet kommer ifrån är det garanterat samma känsla!! Tänk om fler mammor var som du! ❤️❤️❤️Tack för att jag fick ta del av det! ???”

Ja, det betydde så mycket för mig och för min son och vi har hittat varandra på en annan nivå än tidigare. Det är otroligt läkande att säga förlåt och att få ett förlåt.

Jag vill dela detta med er för att ge er kraft att säga er sanning och be om förlåtelse till någon som står er nära. ❤️

Maaaaah…. tack men samtidigt hjälp? Jag vågade inte ringa men jag skrev till en kär vän❤️ Vi har glidit ifrån varandra under sommaren..vi hade planerat massor ihop men istället har jag upplevt det som att hon sökt sig åt annat håll. Jag höll våran kontakt, krampaktigt in i det sista innan jag släppte taget. Jag blev ledsen över hur det blev, ingenting. Fick panik helt ärligt, rannsakade mig själv. Trodde som vanligt att jag är orsak till all ondo. Naturligtvis inte men jag är väldigt otrygg, ovetskap är det värsta det tär. Det är helt ok så klart att man gör vad man mår bäst av och behöver, det är det jag förespråkar. Jag behöver inte en förklaring men i alla fall sanning. Jag tog illa vid mig när jag fick till svar -jag försöker hålla mig ifrån sociala medier. Jag är mer värd än att sättas i ett fack, anser jag. Eftersom det är min vän och jag vet hur konflikträdd hon är så skrev jag så fint jag kunde. -hur hon känner, tänker.. Är tacksam för att jag gjorde det, inbillade mig att det inte tog någon energi att låta det vara men det är klart att det gör. Man måste ju kunna prata med varandra det är min sanning. Att vara intresserad hur den andre upplever det utan att vara anklagande. Hur känner du just nu? Jag känner det såhär. Ska vi vara på varsitt håll mår vi bäst så? Kan vi stötta varandra i det, eller är allt ett missförstånd? -Jag sätter värde i vår relation därför ger jag min dag mitt mod och mina tankar till dig. ❤️

Hej!
Vill bara säga att jaga fortfarande är med men är
På dag 9 då jag var iväg hela dagen igår och kom hem jätte sent, så ligger en dag efter.
Jag har kört utmaningarna på
Kvällen innan jag går och lägger mig och sen har inte jag orkat sätta på mobilen igen och få ljuset i ögonen och så när jag är så avslappnad innan jag ska sova, därför jag inte har skrivit på några dagar.
Men jag tycker utmaningen är helt underbar och precis vad jag behöver du har så himla bra frågor också som får en att tänka efter när man landar i sig själv.
Idag gjorde jag den om att döma andra, nu tidigare så därför kan jag skriva nu.
Jah försöker att inte döma andra för man vet aldrig deras bakgrund och det är
Något jag försöker ta med hela tiden.
Kram ?

Dag 10
Det här gick jag och funderade på igår under min promenad, hur saker och ting har blivit pga jag inte har sagt vad jag tycker och känner. Hur jag har hamnat i situationer som jag inte vill befinna mig i och som jag inte mår bra av. I mitt förra samboförhållande körde jag över min magkänsla helt och hållet i väldigt många år. Jag gick i hans fotspår, hans drömmar och hans intressen blev större än mina egna. Hans åsikt var viktigare än min (enligt mig) eftersom han var så mycket ”starkare” som person och mycket mer verbal än mig.

Jag är väldigt rädd för att blotta mina innersta känslor, det är skrämmande på något vis att visa vem man är fullt ut. Jag vill inte vara fel eller säga fel, jag vill inte ta så mycket plats och jag vill inte såra någon. Jag är rädd för att tappa kontrollen, bli konfronterad eller släppa taget. Ofta litar jag inte på mina egna känslor och ibland vågar jag inte stå för vad jag känner. Det blir som en ond cirkel, när jag inte är sann mot mig själv och de som är runt omkring mig…då tycker jag ännu mindre om mig själv och slår bort det som är jag ännu mer.

barnet är en svår position men man känner sig verkligen som ett barn igen när man ligger upp o ner o vinglar:) sanning. jag är rak som person o vill ha raka o ärliga bemötanden. dock är inte alltid detta en fördel. ibland kan de bli för rakt o då sant. vilket skapar konsekvenser. men nåfonstans tyckker ja o verderar sanning högt. bara man kan ta konsekvenserna av de, se fördelar med de o om de blir nackdelar hantera dem på bästa sätt
ha en fin dag happy happy baby! kram!

Hej allihopa❤️! Jag har funderat och kommit fram till att jag nog får följa utmaningen lite vid sidan av..Jag klarar inte riktigt det här med sociala medier och allt vad det innebär! Förra utmaningen funkade fint men just nu är det inte rätt för mig! Jag blir mer stressad än tvärtom och det är ju inte meningen eller hur? Jag kommer göra klart utmaningen men för mig själv..om det känns ok så gör jag ett inlägg sista dagen och berättar hur jag haft det! Jag är lättad glad och stolt över mig själv som tagit det här beslutet och delat det med er..Ni är så coola underbara och fina allihopa och Josefin tack tack tack för att du finns❤️ Peace and Love always..❤️❤️❤️

Hej finingar! ❤

Idag var jag jättespänd i kroppen på morgonen, men mycket släppte under shakingen och yogan – så härligt! Älskar positionen ’happy baby’ som vi la till idag, blir så glad av den på något sätt.

Hur uttrycker jag min sanning? Faktum är att jag under större delen av mitt liv ofta varit rädd för att uttrycka min sanning, i stort som smått. Rädd för hur den ska mottas, för att den ska ogillas av omgivningen och för att inte bli omtyckt om jag uttrycker den. Och framförallt rädd för att den ska såra någon.

Därför har jag många gånger tryckt ner min sanning, hållt tillbaka den eller bara berättat halva sanningen. Jag har sagt och till och med LEVT som det ’förväntats’ av mig. Tills det inte blev hållbart längre.

Jag började successivt uttrycka min sanning allt mer. Största vändpunkten kom i samband med utmattning, då insikten att jag inte levde MITT liv sjönk in. Jag sa upp mig från jobbet, vi sålde vårt hus och flyttade. Galet läskigt, men samtidigt otroligt frigörande!

Nu renoverar vi ett torp i skogen och jobbar på att närma oss vår sanning – ett enklare liv, nära och i samklang med naturen. Där vi i största möjliga mån styr vad vi lägger tiden på själva. (Har skrivit en hel del om detta tidigare, på min blogg)

Nu tränar jag på att bli mer sann mot mig själv och andra i vardagen. Fick en fråga igår av en person i min närhet, om jag ville följa med på en grej. Jag kände verkligen inte alls för det! I vanliga fall skulle jag antingen följt med iallafall (för att inte såra den andra) eller hittat på en ursäkt varför jag inte kunde. Men igår sa jag som det var ’Jag känner inte riktigt för det, men det var jättegulligt att du frågade! En annan gång kanske’. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mig var det ett jättestort steg. Hen blev inte arg och jag överlevde trots att det var läskigt.

Är fortfarande helt överväldigad av alla inspirerande, insiktsfulla och kloka ord som ni delar med er av här. All pepp och kärlek! TACK hörrni! ❤ Är så himla glad att jag gick med i utmaningen. KRAM på er!

Yogan idag: jag gillar verkligen shaking, både undertiden o efter. Hela kroppen o knoppen. Blir alldeles pirrig, trött och ändå full av energi efteråt. Idag bedlutade jag dovk mig för stt hoppa över den. Jag har fått så ont i min axel igen o jag tror det beror på shaking. Bryggan har jag aldrig lyckats med, jag kommer liksom inte upp!! Jag menar den hela då. Är det ngn som har tips??

Hur uttrycker jag min saning till andra
Det är det alldra svåraste. Att kommunicera och få fram sitt budskap. Att göra dig sårbar och förstådd. Utan att trampa ngn annan på tårna eller bli nedtryckt i skorna.
Jag har försökt så många gånger med min man, men det gör så ont för jag når inte fram och det slår tillbaka på mig. Jag kommer oxå lätt i tanken att jag är urkass på att kommunicera. Mina föräldrar förstår mig inte, tycker jag är annorlunda. Kanske för att jag nu äntligen försöker uttrycka vem jag är och vad jag vill och mår bra av. Något jag inte gjort till dem som barn utan först nu 40år senare.
Jag är så rädd att allt ska bli fel att jag hellre håller min saning för mig själv. Då blir det också fel ?

Det här med vad som sant för mig tycker jag är svårt. När jag inte fullt ut vet vad min sanning är, så är det ju svårt att dela den till andra. Så i de stunder när jag känner mig trygg i mig själv och vad jag står för då har jag inte heller några problem att stå på mig. Tala om vad jag känner och tycker. När jag däremot har svårt att veta vad jag vill, vad min sanning är, när jag tappar mina världen och vad jag står för, ja då väljer jag nog ofta att inte säga något. Jag blir osäker. Och då blir jag varken sann mot mig själv eller andra. Ofta i rädsla att såra andra. Att göra andra besvikna osv. Ändå tror jag att det är just då det är störst risk att man faktiskt sårar både sig själv och andra. Genom att inte vara ärlig. I de stunder jag känt mig trygg och just delat min sanning och de värden som jag står för, är också de gånger jag kommit som närmast andra människor och fått mest förståelse. Det är de gånger jag sårat minst. För min del är så är det nog egentligen inte svårt att stå för min sanning när jag vet den. När jag är trygg. Utan det svåra är just att veta vad är min sanning. Vad är viktigt för mig. På riktigt. Vad är mitt värdiga varför (snott uttryck från Sofia Sivertsdotter)?

Ha en underbar dag allihopa!

#yogareflekteradela #day10of14 #happybaby
”Hur uttrycker jag min sanning till andra?”
Detta har inte alltid varit en självklarhet. Enklare att sitta tyst än att ta en konfrontation. Men även detta är något som med åren blivit enklare. I och med att jag vet vad jag själv står för har det även blivit enklare att öppna munnen och säga det.
Det finns alltid olika sätt att uttrycka sig, och det hela handlar väl både om vad man väljer att säga, vad man vågar säga och framför allt HUR man säger det. Och nuförtiden, har jag nåt jag känner att behöver sägas (och är lönt att ta upp) så säger jag det. Det kan vara både gällande nåt jobbigt men även mycket positivt. Att ge en främling en komplimang är väl även nåt man borde göra mer av.
Så ja, jag försöker absolut först tänka till hur jag vill uttrycka mig, och sedan kör jag på.
Torsdag hörrni – let’s do it! ??

Dag 10 #yogareflekteradela med @josefinesyoga ??❤️❤️
Gomorron! ? Så fort dessa dagar har gått och så mycket det har hänt! Jag är rörd in i själen av alla vackra ärliga sårbara delningar! Mitt hjärta är fullt öppet. ”You have to keep breaking your heart until it opens” – Rumin
Fortsätter med dagen flöde och lägger till barnet aka Happy baby. Så skön öppning för rygg och höften!
Dagens reflektionsfråga, hur uttrycker du sin sanning till andra?
Ja det här är ett sätt att vara transparent i denna utmaning. Jag har praktiserat ärlighet och att lyssna in på min sanning ett tag. Jag fick ett råd att det som är min första känsla, den magkänslan, det är oftast den jag ska lyssna på. Min egen sanning. Jag kan bli oärlig mot mig själv, inte uttrycka min sanning pga rädsla för vad den andra personen ska tycka. Helt knasigt! Men mänskligt. Det här jobbar jag med. ❤️? Ibland kan jag utrycka min åsikt utan att någon har vett om det eller tro mig veta bäst. Så magiskt att dagens uppgift skulle vara att berätta en sanning, be om ursäkt eller rätta till något med någon och sedan dela om hur det gick. Jag har nämligen en träff att se framemot idag just därför ??❤️ Att vara människa för mig är att göra fel. För att inte göra fel, kan jag inte göra någonting. Jag har varit så rädd att göra fel och vara fel att jag till slut slutade göra saker.
Allting går att rätta till om det är meningen. Så jag lever, kastar mig helhjärtat dit ut och gör fel och rättar till mina fel. Jag lever min sanning, min väg. Ha en underbar dag och massor med kärlek!! ❤️❤️? #beyoga365 #modattvarasårbar