Heeeej kära ni! Dag 3 av vårt Online Yoga Retreat . Vi kommer precis som igår börja med antingen Shaking (se HÄR) eller sekvensen på Yogobe (SKÖN START).
Gör du sekvensen – se om du vill göra den till musik idag. För en härlig och passande spellista, tryck HÄR. Hur kändes det idag?
Efter att du är klar med shakingen eller yogan – svara på frågan ”Vad har jag för relation till mina känslor?”. Vi ALLA har ALLA känslor inom oss från glädje, kärlek och tacksamhet till sorg, ilska och rädsla.
Vi alla stänger också av vissa känslor i stunden för att slippa känna smärta, det är för mycket, för att vi inte kunde hantera en ”jobbig” situation när den hände. Det är OK. Vi alla behöver göra detta i stunder – ett sätt att överleva och ta oss vidare. Denna strategi (att trycka ”in” känslorna) fungerar ett tag men någon gång behöver dessa känslor få komma upp till ytan, ”dealas” med. Ibland kommer de upp efter någon timme ibland tar det flera år. Ibland kommer de i form av fysiska problem (en skada eller en sjukdom) eller så kokar vi över (typ får ett raseriutbrott från ingenstans).
För mig är yoga & meditation ett sätt att låta de där förtryckta känslorna komma upp till ytan på ett lugnt och harmonisk sätt. Låta dem ”poppa upp” när jag är redo att möta dem från en åskådarplats. De flesta deltagarna här i Bretagne får många känslor som ploppar upp under dagarna – de flesta gråter någon gång under retreatet. När vi kan lånta dessa känslor komma upp och bara observera dem med ett harmonisk sinne läker vi oss själva från insidan (kanske slipper de där fysiska problemen och utbrotten). Kan vi hitta den där känslan av att alla känslor är OK. Alla känslor finns inom mig och vill bli accepterade – ilska, sorg, avsky, skam, sexualitet, kärlek, glädje… Kan vi observera den där tåren falla längst kinden utan att döma den eller försöka få bort den? Kan vi se det som en känslomässig detox där vi renar och läker oss själva från insidan?
Dela jättegärna med dig om din relation till dina känslor.
STOR KRAM!!!!!
Willis Lyde is a domesticated descendant of the wolf.
Bao Grueber is a domesticated descendant of the wolf.
Meeting your article has been a great help to me.
It’s late, but I’m so proud to see your post even now.
I always support your writing
토토 갤러리
토토 사이트 추천
토토 커뮤니티
온 카지노
카지노
https://www.j9korea.com
Min relation till mina känslor, det var en svår fråga!
Jag kan vara ganska känslosamm av mig. Blir jag arg så är jag det en stund, men går ofta över fort. När jag är ledsen så går jag gärna iväg en stund för att vara för mig själv, ge mig tid till lugn och ro innan jag är redo att prata om vad som hände- gäller när jag är arg också! Att prata känslor och skäl till att en känsla uppkommit på en gång fungerar inte för mig. Jag måste få tid till att reflektera själv först varför jag känner som jag gör just nu.
När jag var yngre höll jag ofta känslor inom mig, hade som ett skal utanpå som alltid såg glad ut medan jag inom mig kanske höll på att explodera. Släppte ut känslor när jag var ensam- ungefär som att ta hål på en ballong. Känslorna pyste ut när jag kände att jag hade ett tllfälle att vara själv för att tillåta det.
WOW Johanna! Det där låter precis som jag. Var exakt så när jag var liten – höll allting inom mig tills det inte gick längre och tårarna flödade fritt när jag var ensam i skogen. Nu experimenterar jag med att låta dem komma fram lite oftare och även visa mig sårbar för andra människor – en utmaning men så fint när det går. Tack för din delning. <3
Idag vaknade jag inte hemma och hade inte möjlighet att göra sekvensen med en Skön Start, men tog några minuter för att fokusera på bara mig och andningen innan jag gick upp ur sängen. Kroppen saknade det! Dagen har gått i ett och även om det har varit mycket kul så tror jag att det är just dagar som den här som jag behöver avbrotten som mest. Ska försöka våga prioritera det.
Känslor. Jag tror att jag är ganska duktig på att stänga av känslor när det ”behövs” och jag har varit väldigt mycket i det ”behöva-läget” senaste året. Det blir som att jag har för mycket att göra så jag har inte tid att känna efter om det jag gör och tänker gör mig glad, ledsen, rädd, lugn eller vad det nu är. Jag bara gör. Och det är väl kanske bra i en krissituation, men när vardagen blir som en ständigt pågående kris blir det inte bra. Jag har med hjälp av mindfulness och delvis yoga försökt börja hitta till mina känslor och tankar. För jag vet att de finns där! Jag är egentligen en person som känner mycket, blir engagerad och ledsen, gråter och skrattar. Och det gör jag i det där ”krisläget” också, men då blir det nästan i form av ångest och en känsla av att bara vilja stänga av allt, att inte känna nånting. Försöker precis som du Josefin skrev ta lite av känslorna i taget, så jag har en chans att förstå och hantera dem. Jag vill också hitta till vad det verkligen är JAG känner. Ibland upplever jag det som att jag känner något bara för att det förväntas, och jag nästan omedvetet motar bort mina egna känslor eller bara ignorerar dem. Och det funkar ju inte om jag ska bli lycklig! Hur ska jag då veta vad jag vill och mår bra av? Detta är en väldigt viktig del för mig i min ”lära-känna-mig-själv-resa”. Våga känna, förstå, acceptera och våga lyssna på vad som dyker upp.
Tack Josefin för att du delar med dig och guidar oss till detta. Och till alla som kommenterar, det är fantastiskt att läsa era tankar <3
JAG ÄR INTE MINA KÄNSLOR!!! Det är något jag kämpat hårt med det senaste 2,5 året? Har nog tryckt ner mina egna känslor och anpassat mig till alla andra så länge jag kan komma ihåg. Det är väl därför man går in i väggen/ramlar ner i ett svart hål så fullt av ångest och man inte vet hur man ska ta sig därifrån?
Tränar varje dag på att tänka på mig och vad jag vill, men jag vet ju inte vad jag vill!
Yogan och meditationen har givit mig en mening, en känsla, en tröst i tomheten. Jag har det mesta man kan önska, underbar familj, barnbarn, ok ekonomi men ändå….. Denna tomhet! Alla känslor ja, som sagt jag ÄR INTE mina känslor. Jag vill ha tillbaka min glädje, saknar den? Tur jag har yogan??❤️❤️❤️❤️
Tur jag inte visste när jag ramlade ner i hålet, att det skulle vara så jobbigt och ta så lång tid, att ta sig upp igen. MEN, jag är på väg??????
Tack Josefine för allt du delar och ger❤️
Känslor är bra, både de otrevliga och de positiva. När man kan acceptera dem känns det bättre. Men det är svårt att acceptera vissa dagar.
Morgonyogan är underbar, får frågor av min 4-åriga campinggranne: -vad gör du? -varför gör du så? Underbart! En riktigt liten glädjespridare❤️❤️❤️?
Jag trycker ofta undan mina känslor och målar upp en fasad om att allt är bra. Ofta har jag svårt att sätta ord på mina känslor och svårt att faktiskt kunna svara ärligt på frågan hur jag mår. Det har blivit en vana att inte känna efter utan att i hjärnan bestämma vad svaret är. Jag måste ändå berömma mig själv för att jag har jobbat på att bli ärligare mot mig själv med mina känslor och mitt mående. Yogan har varit och är till stor hjälp för mig när det gäller att nå de verkliga känslorna inne i kroppen. Förra veckan var jag på ett magiskt pass Restorative yoga där temat var: Hur mår jag egentligen?. Vi blev guidade i att känna efter vad det var som avgjorde vad vi svarade på frågan och scanna igenom vår kropp, lager för lager, för att hitta svaret på hur vi egentligen mådde. Under det passet fick jag kontakt med mitt inre på ett sätt jag aldrig fått förut. Jag fick insikter om mig själv och hur jobbigt det än var och fortfarande är så är jag glad för att jag kunde känna och komma i kontakt med mina undanryckta känslor. Jag ska jobba vidare på att komma i kontakt med mitt inre, mina känslor och lära mig accpetera dem. Inse att det inte är farligt att känna. Och jag vill lära mig känna och sedan släppa taget. Det vore magiskt.
Jag började med en skön start denna morgon och det gick bättre denna gång (van vid en annan yoga form) kanske kan göra till musik imorgon 🙂 Oj det med känslor, komma i kontakt med sina känslor är ett stort kapitel för mig. Jag oroar mig över mycket, tror det är för att jag haft, har en osäkerhet kring att lyssna till mitt inre. Vänder mig till andra, när jag egentligen vet att det bara är jag som kan ge svaren. Jag har under det senaste två åren verkligen jobbar med att komma i kontakt med mig själv och finns balans efter en turbulent tid i mitt liv som skakat om allt och jag har fått börja om från noll. Svaren finns fortfarande inte där och jag vet inte om dom kommer någonsin, därför vill jag förlåta, släppa taget och gåvidare och när det där jobbiga kommer låta det vara, passera då jag inget kan göra. Förr kanske jag grät (gör fortfarande) eller oftast blev arg när de olösta rann över mig, nu sedan jag lärt mig att fokusera inåt och fokusera på det jag kan, mig själv, så kan jag sätta ord på mina känslor och jag känner dem super intensivt samtidigt som jag kan lugna mig snabbare och blicka inåt. I min meditation vill jag hitta mina blockeringar, jobba med dem, släppa taget och i slutändan känna kärlek, tacksamhet. Starkt ämne på alla sätt och viss det här. Tack Josefine och alla andra som delar ❤️
Jag har jobbat mycket med mina känslor under det sista året för att hitta det sim verkligen är jag. Idag känner jag en stor tacksamhet för den resan det varit och känner en stolthet över den medvetenhet detta gett mig. Idag är mycket av det jag tidigare drömt om min verklighet men jag kämpar med känslan av att våga stå för detta och visa det fullt ut. Jag har det idag på många sätt otroligt bra men ibland är det då svårt att tillåta sig att njuta av det man åstadkommit.
Så detta är min personliga utmaning för sommaren, att stanna upp och tillåta mig att njuta och vara stolt över mig själv.
God förmiddag!
Jag har nu genomfört SKÖN START till en av mina egna yogalistor på Spotify, helt underbart! Låg kvar i Savasana under ”Old Pine” med Ben Howard, bästa Savasana-låten tycker jag. H a r m o n i !
Som svar på dagens fråga:
Precis som med relationen till min kropp har jag haft en mycket mer dömande inställning till mina känslor, MEN är på god väg att få in mer acceptans i hela min framtoning ’mot mig själv’. Förr tyckte jag att det var mycket mer skämmigt att gråta, nu tycker jag att det är fint/jobbigt/men mest fint och framför allt – läkande. Jag börjar se min förmåga att visa mina känslor som ett sätt att må bättre, och det gör att jag liksom trivs bättre med alla mina känslor.
Men jag har fortfarande vissa dagar som jag har svårare att acceptera vad jag känner. Och jag har vissa känslor som är svårare att acceptera. Särskilt känslor som innebär att jag ”kräver” något från någon annan, de ger mig dåligt samvete. Men då försöker jag acceptera det dåliga samvetet som kommer med den första känslan. Och det funkar ibland, men inte alltid. Jag är glad för alla tillfällen då jag kan hitta den där acceptansen, även till de mindre trevliga känslorna.
Älskar de här frågorna, de är så bra för min personliga utveckling 🙂
Kram!
God förmiddag!
Vill också tacka för alla underbara kommentarer och Josefine för dina svar! ❤
Idag kunde jag vara ännu mera närvarande i min kropp, kunde blunda mer och bara lyssna och känna efter.
Kände mer smärta idag, vä knä vid halvbrygga, ländryggen vid twist. Istället för att pressa mig försökte jag hitta skönare ställning istället. Det här är något jag har problem med, tydligen vanligt vid ADHD att inte reagera på kroppens smärtsignaler utan bara pressa. Underbart lärorikt!
Känslor. Ojoj! Tidigare dövade jag mina känslor med alkohol. Känslan av utanförskap, isolering. När jag blev nykter kom plötsligt alla känslorna fram. Men jag ville ju inte känna så. Det var fruktansvärt jobbigt att stå ut med alla känslor.
Men jag fick hjälp att börja ttta på dom, utan att döma. Observera, varför känner jag så här, vad tänker jag.
Stor del av mina känslor och tankar handlar om rädslor. Rädslan som jag inte är medveten om får mig att blir arg, ledsen, bitter osv.
När jag möter mina känslor, när jag kan titta på dom ärligt och utan att döma mig själv för dom, då får jag nya insikter om mig själv och får växa.
Igår läste jag om skam, perfektionism mm i en bok som heter Mod att vara sårbar. Jag fick se en smärtsam del av mig själv, att jag pga rädslan att inte vara perfekt och misslyckas, gör inte vissa saker. En skyddsutrustning som gör att jag isolerar mig och går miste om gläste och lycka också. Alltså Wow! Jag kan ju inte förändra på mina beteenden om jag inte ser dom. Så otroligt tacksam att få se mig själv ärligt och sårbart och kunna dela det med andra.
Många gånger slår jag på mig själv för att jag känner si eller så eftersom jag tänker att jag inte borde känna så. Men sedan kommer jag fram till att varför inte? Jag känner så och det är väl.
Jag har kommit långt med en andlig resa men har så mycket att lära mig. En underbar resa som aldrig kommer att ta slut.
Tack så mycket Josefine och alla ni som är med!
Ikväll ska jag försöka få till kvällsövningen, har inte fått till det än och försöker acceptera det att det är helt ok. Kramar! ❤
Ville också tillägga att det är fint att läsa alla kommentarer som kommit de här dagarna. Så mycket känslor har kommit upp! Tänk att känslar kan hoppa ut ur någons text och gå rakt in i en. Tack alla!
Håller med! 🙂
Jag tycker om mina känslor. Massor. De får mig att känna mig levande. Jag gillar både att vara glad, och arg, men också ledsen. Det känns förlösande Det finns vissa känslor jag inte gillar, irritation är en av dem. Ångest klassar jag inte som en känsla. Min ångest kommer då jag inte har kontakt med mina känslor, då jag inte vet var de börjar och slutar, eller då jag inte vet vilka känslor som tillhör mig, och vilka känslor som kanske är någon annans, och därför känns diffusa. Yoga låter mig bli säkrare på var mina egna känslor börjar och slutar. Jag blir sällan känslosam under just yogapassen,då känner jag mig mest lugn.
Jag har svårt för mina känslor. Jag trycker ofta undan det jag känner på ren rutin och upptäcker först långt senare hur jag reagerade. Jag jobbar mycket på att stanna i stunden och lära mig att det är ok att känna det jag gör. Istället för att känna skuld och skam för att jag har känslor försöker jag vara tacksam för det de ger mig (inte i stundens hetta, men efteråt). Ilskan är ett sätt för mig att sätta gränser och värna om mig själv. Glädjen säger att jag vill ha mer av det här. Sorgen att någonting har varit viktigt för mig.
Under dagens yogapass var jag osäker och ledsen. Men det första jag kände var irritation för att jag inte var ”tillräcklig” harmonisk. Jag försökte acceptera det och gav mig själv lite extra omtanke istället för att pressa mig in i övningar som inte kändes ok. Nu tänker jag att istället för att tvinga mig själv att vara aktiv ska jag stanna med känslorna och ta ett bad i lugn och ro.
Jag praktiserade En skön start och det var precis vad det blev. Min nacke är ofta stel när jag vaknar så detta var ett härligt sätt att väcka kroppen på. Kommer att göra det igen. Sedan ett halvårtillbaka yogar jag en halvtimme varje morgon, det har blivit min rutin och jag är tacksam för att jag är medlem i Yogobe som gör det så enkelt för mig, bara att rulla ut mattan.
Min relation till mina känslor är ”mer i balans” idag. Min pappa sa alltid att jag var som en öppen bok under min uppväxt. Jag förställde mig aldrig eller kunde inte även om jag ville, inget pokerface haha. Jag har arbetat en hel del med mina känslor, det är inte alltid det är bra att vara känslomänniska, kan vara bra att kontrollera ilska och irritation, fråga sig om det är konstruktivt att bli arg i en viss situation? Idag är jag mer accepterande och förlåtande än jag var för några år sedan. Jag försöker också att inte gå igång på sådant som jag inte kan styra, det ger enbart negativ energi som skadar både mig och de runt ikring. Jag vill lära mig att vara här och nu och utgå ifrån det jag har. Klart att jag fortfarande är känslomänniska och tillåter mig att gråta och skratta men idag är jag mindre frustrerad och arg. När de känslorna dyker upp försöker jag fundera över vad jag kan göra för att återfå min balans. Kram!