Jag får många frågor angående min åsikt om Bikram yoga… den där populära yogaformen man gör i 40 graders värme. Min kropp älskar att yoga i värme. Vilket är tur för här i Costa Rica är det svårt att undvika liksom – det blir Hot Yoga hur man än gör.

Men även om jag är öppen till de flesta yogaformer och inte vill stänga in mig i ett fack så har jag tyvärr ett motstånd till just Bikram yoga. Dels för att det kan kännas militäriskt (och lite prestationsinriktade) och dels för att det är speglar. För mig är yoga en inre praktik som handlar om att känna kroppen från insidan – när jag har en spegel framför mig blir det svårare. Då börjar jag liksom snarare fokusera på hur min kropp ser ut i olika positioner. Mitt fokus går från insidan till utsidan helt enkelt.

Givetvis, kan det ju vara en bra övning att stå halvnaken framför en spegel i olika positioner och notera vilka tankar som kommer upp. Går det att sluta döma hur kroppen ser ut? Vad den kan göra? Går det att acceptera den som den är? Lyckas man med detta… kanske Bikram yoga är kanon men för mig är det svårt… det blir liksom som att börja med den svarta backen.

Även om jag älskar värmen så ska jag också lägga till att den gör att man ibland kan gå för långt in i vissa positioner – och därav skada kroppen (lederna) innan de är riktigt redo för det. Men är man medveten som dessa två aspekter (fokus på insidan och inte överstrecka) så är Bikram precis lika grym som all annan yoga!

Läs gärna också om min hat-kärlek till Ashtanga yoga…

Min kärlek till Ashtanga Yoga

Mitt hat mot Ashtanga Yoga

Foto – Yogobe

Igår skrev jag om min passionerade kärleksrelation till Ashtanga yogan (läs gärna HÄR). Precis som i ett passionerat förhållande så har mina känslor till Ashtanga yogan pendlat i ett brett spektrum – hat har varvats med kärlek. Ibland har vi helt gjort slut för att en tid senare hitta tillbaka till en ännu starkare attraktion.

Igår delade jag med mig om min kärlek, idag är det dags att uttrycka mitt hat. Hatet ligger mest i att denna praktik gett mig (och galet många andra) skador. Grunden till dessa skador vet jag ligger i mig själv (eller beroende på hur man ser det vårt prestationsinriktade samhälle). Eftersom det finns 6 olika serier i Ashtanga yogan finns det också en naturlig trappstege… man kan verkligen mäta när man blir ”bättre” (vigare/starkare). När man får en ny position eller får gå över till nästa serie har man ”lyckats”. Av miljontals människor som praktisera Ashtanga så vet jag ingen (det kanske finns någon) levande person som faktiskt behärskar alla serier. Inom det finns också inbyggt att man aldrig blir nöjd. I början fastnar nästan alla nyfrälsta Ashtangis i denna prestationshets eftersom vi är så vana vid att ”sträva” någonstans i vårt övriga liv.

Jag fastnande definitivt i detta träsk – ville hela tiden få nya positioner och blev överlycklig när jag fick det (en liten liten stund i alla fall tills jag ville ha ytterligare en position). När jag den andra dagen inte kom in i position blev jag frustrerad och arg.

Denna strävan och tävlan är ju låååångt ifrån vad yoga handlar om. Då kan man fråga sig – vad spelar det för roll? Man kan väl helt strunta i vad yoga handlar om? Alla har väl rätt att köra sin grej se yoga som en sport, som gymnastik? Yes, det skulle ju kunna vara ”fine” men då Ashtanga yogan innehåller många ”extrema” kroppspositioner som kräver år av tålamod för att komma in i (utan skador) så blir det farligt. Om man för över sin tävlingsnerv in i Ashtanga yogan får man nog räkna med en poppad hamstring eller trasigt knä.

När jag gjorde Ashtangan till prestation så fick jag också leva med skador vilket gjort att jag ibland helt gjort slut och utövat andra yogaformer istället. Hursomhelst, när jag hittade Vipassana meditationen hände något – jag hittade det meditativa lugnet i Ashtangan. Det blev en helt annan grej och jag slutade bry mig om vilka positioner jag gjorde, det viktiga blev istället hur närvarande jag var i en position, hur kroppen kändes på insidan, hur jag andades…

Jag hittade helt enkelt MAGIN i praktiken och lustigt nog så öppnades min kropp upp i samma veva – de positionerna jag tidigare pressat mig in i gick nu som en dans. Mina skador försvann. Jag tror därför att Ashtanga yoga kan vara rent farligt om man lever ett prestationsinriktat liv och inte mediterar, risken för skador blir gigantisk och yogaformen förstör nog snarare kroppen än läker den.

Kanske spelar det ingen roll vad jag skriver, kanske måste alla gå igenom skadan själv…för att förstå att det inte spelar någon roll vilka positioner vi kan eller inte kan göra. Att det är upplevelsen av att vara fullt närvarande i kroppen, med andetaget, i stunden som är det vitala i praktiken.

Läs gärna även…

”Min kärlek till Ashtanga yoga”

”Vad är vipassana meditation?”

”Yogan – såhär hittade den mig”

Foto – Yogobe

Den första yogan jag kom i kontakt med (och en av de mest populära yogastilarna i världen) är Ashtanga Yoga. Det blev kärlek vid första ögonkastet (jag skrev om denna magiska upplevelse i inlägget ”Yogan – såhär hittade den mig”). Sen den dagen har jag haft en passionerad relation med Ashtanga yogan där jag många morgonar de senaste åren tillägnat den omkring 2 h.  Jag valde även att gå min första yogalärarutbildning i just Ashtanga yoga.

Varför älskar jag då denna yogaform? Det jag gillar mest med Ashtanga yoga är att det är en väldigt meditativ yogaform. Traditionellt utövas den nämligen i någon som heter Mysoreform vilket betyder att man gör den i tystnad efter sin egen förmåga. Det finns 6 olika serier (sekvenser) i Ashtanga yoga (dessa är skapade av en omtalat man vid namn Pattabhi Jois, Guruji). Första gången man går på en Ashtanga yoga Mysore klass så får man helt enkelt börja lära sig delar av serie 1.  Med tiden när kroppen börjar öppnas upp (vilket ju tar olika lång tid för alla) så får man lära sig fler och fler positioner. Efter några år (för de flesta) så har man lärt sig serie 1 och kan sen påbörja serie 2… osv.

I Mysore salen så gör alltså alla sin egen serie i tystnad vilket blir väldigt meditativt och vackert. Detta gör också att man kan hitta sin egen takt och kan följa sitt eget andetag. Eftersom man gör samma sekvens varje dag så upplever jag också att det hjälper mig att lära känna min kropp på ett vackert sätt. Jag märker liksom subtila skillnader från dag till dag – ena dagen kan en position kännas skön och lätt att göra medan andra dagen kommer jag inte alls in i den. En övning blir då att hitta ett neutralt sinne till dessa svajningar och acceptera var kroppen är just den dagen, den stunden.

Läs gärna –  ”Yogan – såhär hittade den mig”