Jag älskar människor. Att prata. Att leka. Att skatta.
Men jag behöver egen tid för det är i ensamheten jag hittar kraft. Det är i ensamheten jag möter mig själv. Får insikter.
Det är fredag och många av mina vänner ska på den där AWn för att snart dra vidare på en härlig vinmiddag. En del av mig vill vara med men idag behöver jag vara själv, mitt väsen skriker efter EGEN TID. Jag vill sätta mobilen på Flightmode och bara vara. Gå en lång promenad i naturen och sen laga den där maten som jag älskar men kanske inget jag skulle bjuda någon gäst på. Äta den i tystnad, njuta av den. Meditera, ligga på mattan och hänga runt i mitt eget sällskap. För mig är det LYX och en nödvändighet. Jag har väldigt svårt att förstå människor som aldrig behöver vara ensamma. En del av mig dömer dem – säger att de inte vågar möta sig själva i tystnaden. De flyr genom att alltid vara upptagna, uppkopplade och omringade av andra.
Men samtidigt vet jag att det finns något som heter Introvert och Extrovert och vilken ”kategori” man tillhör beror på var det är man får energi av – i ensamheten eller av andra människor. Jag diggar inte riktigt det där med att stoppa in folk i kategorier man kanske behövs det ibland för att bättre förstå andra, döma lite mindre liksom.
Jag kan känna en viss avund (kanske just därför jag dömer dem) för den där extroverta-ligan – mina vänner som ständigt verkar ha energi att vara med på allt. Jag har dock accepterat att jag nog aldrig kommer bli sån, egen tid kommer alltid vara ovärderlig del av mitt liv.
Diggar du också att vara ensam, kanske Vipassana kan vara något för dig! Läs gärna mer om om det här.
