Foto – Peter Sahlberg, Bikini – Seea

Om jag skulle tatuera mig skulle jag skriva ANICCA på insidan av min fot. Ett ord som jag förstod betydelsen av på mitt första Vipassana Retreat (läs mer om det HÄR). Ett ord som i stora drag betyder att allting förändras hela tiden, att ingenting är permanent.

Lycka kommer och lycka går. Smärta kommer och Smärta går. Vipassana tränar mig att börja släppa den där stävan om att alltid vilja förändra och förbättra livet. Att släppa motviljan mot det obehagliga och suget efter mer behagliga känslor. Tekniken lär mig att sluta försöka kontrollera vår ständigt föränderliga verklighet. Istället acceptera att det alltid kommer att vara en bergochdalbana som varvar toppar med dalar. Vi alla vet ju att det går ju inte att alltid vara på toppen. Men frågan är kan vi acceptera det?

Jag är långt ifrån en expert…när jag är i dalen och mår dåligt gör jag ofta allt för att försöka fixa och förändra det känsloläget.  Jag yogar,  shakar, andas, badar… för att komma till toppen. Må bra igen. Det kan funka en stund men ibland märker jag att dessa strategier bara var ytliga. De gånger jag istället lyckas acceptera dalen, observera smärtan, låtit tårarna rinna utan att sträva emot så har jag läkts på riktigt. Ofta är det just genom sittande Vipassana meditation som jag hittar acceptansen. Jag tar liksom ett kliv utanför alla draman i livet och ser allt från ett större perspektiv. Det är OKEY att vara nere ibland för allt förändras hela tiden. Ibland skulle jag nog behöva den där lilla påminnelsen på insidan av foten…men jag har inte vågat än med risken för att pappa säger upp kontakten.

ANICCA.

Läs gärna mer om Vipassana…

Vad är vipassana meditation?

Vart tog den duktiga lilla flickan vägen?

Foto – Peter Sahlberg

Igår började jag berätta om min Vipassana upplevelse förra veckan (Läs gärna om det här). Jag skrev om hur upplevelsen såg väldigt annorlunda ut än vad den brukar göra för mig. Jag skolade nämligen från meditationen.

Och jag lärde mig massor av just skolkandes. Så länge jag kan minnas har nämligen epitetet ”duktig flicka” stämt väl in på mig – fick MVGn, körde Handels-racet och jobbade som strategisk konsult. Har med andra ord gjort sjukt mycket duktiga grejer – hela mitt liv kretsade kring prestation. Sen hittade jag yogan och meditationen… duktigheten minskade (jag kunde ”bara vara” å chilla mer) men den försvann absolut inte helt. Utan duktigheten hade jag nog exempelvis inte tagit mig igenom något Vipassana retreat alls. På mina tidigare retreat, har jag som nämnt suttit där i meditationssalen, blickstilla och fokuserad – vart en duktig ”Vipassana student” helt enkelt.

Denna gången hände alltså något annat. Jag gick emot duktigheten och skolkade.

Jag struntade i väckningen kl 04 och istället låg jag kvar under det varma täcket. Jag skippade timmar av meditation under dagen för att hänga under ett  träd i den lilla skogen. Det var skönt och kanske exakt vad jag behövde dessa dagar.

Men tankarna som tidigare drivit mig till MVGn och stilla sittande meditation hälsade fortfarande på i mitt bakhuvud…

”Vad händer om allt mitt driv är borta?”, ”Latmask!”, ”Har du helt tappat det?”, ”Du kommer fan hamna på gatan om du inte styr upp dig själv nu”

För några år sen trodde jag blint på dessa tankar vilket gjort att jag jobbat stenhårt för att visa för mig själv att jag inte är lat. Men de senaste åren har jag förstått att om jag tror på alla dessa tankar är jag dömd att bli olycklig. Jag har gjort allt i min makt för att förinta den där duktiga flickan.

Trots det är tankarna alltså fortfarande kvar men nu lyckas jag ofta observera dem och (ibland) även välja bort dem. Inte tro på dem för att istället hitta njutningen av att ligga där under trädtopparna, låta hela kroppen slappna av tungt mot marken. Känna att det är OK att bara vara där utan att göra någonting produktivt överhuvudtaget.

Livet går väl inte ut på att vara bäst i klassen?

Läs gärna mer om mina tankar om Vipassana meditation här och om att välja bort tankar här.

Foto – Peter Sahlberg

Vipassana ger mig visdom. Varje retreat visar något nytt. Förra veckan var jag bara på ett tre-dagars retreat (normalt är de 10-dagar långa) men trots det fick jag många lärdomar och läxor.

De första dagarna brukar vara svåra (mycket tankar och rastlöshet) men den här gången var det värre en någonsin. Mitt huvud gick på lheeeeel spinn, kroppen gjorde ont och kände sig instängd i meditationssalen. Hela mitt väsen ville ut och leka bland träden.

Ahhhh…. jag som brukar kunna sitta still på meditationskudden i timmar, fullkomligt fokuserad på mitt andetag och sensationerna i min kropp. Nu skrek kroppen av smärta efter typ 15 minuter och sinnet var någon helt annanstans.

Schemat på ett (Goenka) Vipassana retreat är strikt och samma varje dag….

04.00-04.30 Vakna

04.30-06.30 Meditation

06.30-08.00 Frukost

08.00-11.00 Meditation

11.00-13.00 Lunch

13.00-17.00 Meditation

17.00-18.00 Te

18.00-19.00 Meditation

19.00-20.00 Teori

20.00-21.00 Meditation

Allt som allt är det alltså 10 timmars sittande meditation om dagen så på 10 dagar blir det 100 timmar. Helt galet om man tänker efter. Hursomhelst, nu var det ju ett 3-dagars retreat jag var på så 30 timmars meditation förväntades men jag lyckades nog knappt sitta hälften denna gång. Det gick inte. Jag smet. SKOLKADE.

Jag struntade i väckningen kl 04 och istället låg jag kvar under det varma täcket. Jag skippade timmar av meditation under dagen för att hänga under ett  träd i den lilla skogen. Det var skönt och kanske exakt vad jag behövde dessa dagar.

Vissa av meditationerna är omöjliga att skolka ifrån (lärarens assistenter söker upp en, inte så svårt eftersom området är litet och inhägnat) men ibland går det.  Detta kanske låter lite lustigt, jag åkte ju trots allt dit helt frivillig för att meditera…..så egentligen borde jag ju alltså inte ha någon anledning att skolka… men jag visste liksom inte innan hur mitt sinne och kropp skulle må.

Jajaja…. även om det bara blev några timmars meditation om dagen så gjorde dessa dagar underverk. Jag är otroligt tacksam för 3 dagar av tystnad, 3 dagar utan mobil och sånt. V A C K E R T.

Nu ska jag ut och leka i skogen igen…skriver mer om det jag faktiskt lärde mig av mitt skolkande imorgon!

Läs gärna mer om Vipassana här.