GLAD MIDSOMMAR! Åh hade en så härlig dag – och fullkomligt kravlös. Tidigare fick jag ofta beslutsångest och prestationsångest på ”aftnar”. Jag hade svårt att välja vad ska skulle göra och vem jag skulle vara med. Jag ville att allt skulle vara så perfekt – att alla jag känner skulle vara där, solen skina, maten vara grym, alla traditioner följas, jag skulle vara snygg etc. Mina förväntningar var skyhöga och allt som oftast blev jag besviken. Jag var missnöjd med mitt val – önskade att jag var någon annanstans. Jag glömde att acceptera och njuta av det som var.

För några år sen slog det över till det motsatta och jag började nästan ”hata” på traditioner. Det var något år där jag på julafton stängde in mig på ett meditationsretreat utan internet, på nyårsafton hängde jag för mig själv i djungeln och på midsommar sa jag att jag var sjuk för att kunna vara ensam på landet. Man kan säga att jag var i någon slags trots ålder…haha… men nu tror jag mig ha mognat lite och hittat en mer balanserad syn på dessa högtider – jag har släppt perfektionen och njuter av dem istället, ser det vackra i att följa traditioner.

Igår hade jag en helt kravlös men fullkomligt fantastisk midsommar tillsammans med två nära vänner. Vi möttes upp på Ica vid 12-tiden för att köpa massa härlig midsommarmat därefter begav vi oss ut i Liljanskogen (en skog som ligger precis där jag bor). Min absoluta favvo plats i Stockholm, en hemlig oas i form av en brygga vid en underbar liten sjö.

På denna bryggan hängde vi sen i cirka 10 timmar. Vi shakade, mediterade, sjöng, badade, åt mat, lekte lekar, gjorde kransar. Vi var så närvarande med varandra och gjorde exakt det vi ville i stunden. Allt var tillåtet, allt var härligt!

Så tacksam över att jag har såhär fina människor i mitt liv.

All kärlek till er!!!!

Vårt första retreat någonsin med Yogiakademin ägde rum i somras. En vecka på ett slott i Bretagne. Vi hade smidigt planer i månader. Fixat och trixat så att allt skulle vara perfekt men trots det hade vi faktiskt ingen aning om hur det skulle bli (det har man nog aldrig). Jag var laddad till tårna men samtidigt galet nervös. Skulle kunna skriva sidor om detta första retreat…men idag är det en specifik grej jag vill fokusera på – vänskap.

På detta retreat var det runt 20 deltagare och majoriteten reste ensamma och kände ingen annan som var där. Så det var nog inte bara jag som var nervös – även deltagarna som varken kände någon eller hade någon aning om vad de gav sig in på. Hursomhelst, det uppstod MAGI på detta slott. Deltagarna mötte varandra i yogan, dansen, meditationen, sharingen, ögonkontakten, leken på ett sätt vi aldrig kunnat förutspå. Jag var HELT tagen. Och det vackraste av allt är att vänskaperna växt sig starkare även utanför slottets portar, efter retreats sista dans.

På vårt senaste retreat här i Santa Teresa så var ett gäng tjejer från det första retreatet i Bretagne med. Helt fantastiskt att få yoga med dem igen. Att höra om hur de efter Bretagneveckan har rest Sverige över för att ses, hur mycket de tycker om varandra, hur mycket roliga grejer de gjort ihop…gör mig heeeelt tårögd och varm i hjärtat.

Kanske är det… Tystnaden? Vackra naturen? Yogan? Ögonkontakten? Sharingen? Meditationen? Dansen?… Vet inte hur det händer men det otroliga är att vackra vänskaper mellan deltagarna har uppstått på resten av reteaten också. Behöver inte förstå – att observera dessa nyvunna vänskaper räcker gott – det gör mig överlycklig och oändligt tacksam.

Läs gärna mer om Yogiakademin HÄR.

Det vackraste som finns kanske är att leva i en relation men det är nog också det svåraste. Jag hittar ofta en oändlig grundning och harmoni under exempelvis ett Vipassana retreat där jag lever i ensamhet. Där jag mediterar dagarna långa. Där ingen annan stör min frid.

Utanför retreatetsmurar när jag har andra människor omkring mig är det dock mycket svårare att leva i denna harmoni. Människor som står mig nära vet ofta exakt vad de ska säga för att trigga mig och hur mycket jag än vill behålla mitt lugn så går det inte. Det bli bråk! I bråket stänger jag av mina känslor. Jag går in i mig själv. Jag låter ingen komma in under mitt skal. Jag skyddar mitt hjärta.

Hmm…om jag vill bygga en härlig nära relation vet jag dock att detta inte är en fungerande teknik. Det gör bara att vi glider ifrån varandra ännu mer. Det tar längre tid att lösa det där ”bråket” som oftast handlar om helt irrelevanta smågrejer.

Att jag stänger ute mina käraste är nog dock något som sker nästan på ett omedvetet plan. Eftersom jag numera är medveten om detta omedvetna beteende så gör jag mitt yttersta för att gå emot det. Istället för att stänga av så gör jag allt för att öppna mitt hjärta även i den svåraste stunden. Fast ibland går det bara inte…ahhhhhh…vill, vill, vill men varför är det så svårt?

Läs gärna mer om mina tankar om livet HÄR.