Häromdagen, var jag på ett sagolikt event med Lululemon. Eventet började med underbar yoga med min kära vän Anna Hultman.

I avslappningen fick vi släppa taget till Adam Falks nya låt som är speciellt framtaget för Savasana. Sååå mäktig!  (Han ska med Yogiakademin till Indien i jul också. Wihooo!).

Därefter guidade underbara Jessika Bungum oss in hur vi ville att vårt liv skulle se ut om tio år. Det var verkligen vackert. Jag hälsade på mig själv och min familj på ett härligt retreat vid hav och djungeln :-).

Jag fick även äran att hänga med Valerie Wigardt och Viola Gadd – underbara vänner från förr.

Å fick ha denna killen vid min sida. <3

(Foto – Filip Cederholm)

Givetvis bjöd grymma Johanna, som ju varit kocken på Yogiakademin flera retreats, på underbar mat. MUMS.

TACK Fia & Lululemon för att ni fixat en så magisk afton. Shit, va ni är grymma på att styra events. <3 <3 <3

Kära kära yogisar!

Med gåshud och tårfyllda ögon har jag tillsammasn med Sofie och mina fina Yogiakademikollegor åter läst igenom era fantastiska kommentarer och kollat sociala medier – O T R O L I G läsning.

Orden räcker inte till för att beskriva den tacksamheten jag känner. Åhhhhh vad ni inspirerar. Så så så vackra rader från er alla. Den gemenskapen och djupet vi har skapat här tillsammans är stort och viktigt för hela detta snabba och ytliga samhälle. TACK!

Efter att ha gått igenom era delningar och försökt göra en rättvist bedömning för att välja en vinnare inser vi att det är helt omöjligt. Ni är magiska allihop – vi vill ha med er ALLA till Indien. WOW – tänk vilken dröm att skapa ett eget retreat för alla oss i Indien. Att få yoga ihop på riktigt.

Hursomhelst, förutom att dela själva så har ju några av er också gått ALL IN och dagligen peppat varandra. Ni fick vara med i ett litet lotteri. Så istället för att välja skrev vi upp era namn på små lappar – blandade och drog en lapp.

På lappen stod det…

IDA LINDMAN

Käraste IDA. GRATTIS GRATTIS GRATTIS. Det har varit fantastiskt att följa dina dagliga delningar både på din blogg och Instagram. Det peppet du givit alla andra likaså. Hatten av. Längtar ihjäl mig att att yoga med dig på riktigt.

Efter att ha läst era delningar från vardagen i en hel månad känns det som om jag känner er. Redan idag är det tomt. Hallåååå….har ni yogat idag också?!  ;-).

Åhhhh jag vill inget hellre än att träffa er på riktigt. Yoga med er i Sverige eller Indien. Givetvis är ni alla välkomna på mina klasser och events i Stockholm. Jag kommer även skicka ut ett mail till er idag där ni alla som varit med får en megabra deal på våra resor med Yogiakademin. Hoppas hoppas att fler kan hänga med. Ida hakar på över nyår.

Och som många av er skriver så är ni ALLA vinnare. Ni har givit er själva dessa 15 minuter i en hel månad och kommer förhoppningsvis kommer ni fortsätta med det. Den dagliga rutinen är ju den bästa vinsten av alla.

Från HELA mitt hjärta TACK för att ni deltagit i denna utmaningen. Det är sååå coolt att vi gjort detta ihop. Så vackert att vi inspirerat varandra. Låt oss fortsätta med denna fina vanan och dela gärna med er om hur det känns och fråga frågor. Som sagt varje söndag kommer det ett inlägg där ni jättegärna får gå in och dela om er vecka. Låt oss fortsätta peppa varandra för att behålla den fina rutin.

Vi har ju även lite andra härliga priser. Återkommer imorn om vilka som är de lyckliga vinnarna av mattor, yogobe och teer.

MASSA MASSA KÄRLEK <3 <3 <3

LÄSARFRÅGA:

Vill säga tack för det här inlägget också. Håller verkligen med dig. Jag har dock mycket ont i magen och behöver undvika många livsmedel, men det är ju inte i syfte att förbjuda utan för att jag vill må bra. Annars är jag också trött på alla råd om hur man ska äta för att se bra ut. Det borde handla om, som ni förmedlar, att må bra på insidan och ge kroppen vad den ber om – om det så är något näringsrikt eller ibland en bulle. Även om jag tänker såhär, så är balansen jätte svår. Brottas hela tiden med tankarna, men ändå mindre och mindre tror jag. För något år sedan såg jag inte maten som det nödvändiga för kroppens funktioner, utan som något som gör än tjockare. Allt eftersom slutade jag med socker, satte fler och fler regler för vad jag fick äta, portionerna blev mindre och tillslut tränande jag alldeles för mycket och åt alldeles för lite. Mitt största komplex var magen. Ville inget hellre än att ha en platt mage, så dumt. Jag lärde mig att ALLTID dra in magen. När jag låg ner, satt ner, stod upp, promenerade, när jag sprang, drog jag in min mage.. Till och med under fotbollsmatcherna tänkte jag på att dra in magen. Helt sjukt. Dessutom motarbetade jag det naturliga andetaget, och drog istället andetaget inåt. När man andas vidgas bröstkorgen och magen naturligt för att luften ska få plats, men jag lärde mig istället att dra magen inåt när jag andades, för att inte bli tjockare när jag andades. SÅ SJUKT. Någonstans förstod mina föräldrar att jag inte åt. När min pappa grät fick jag en chock, och kom på – vad håller jag på med? Började äta igen, men tankarna fanns ju kvar. Genom åren har jag jobbat med mina tankar, och som jag skrev är det lättare nu. Jag behöver inte lika ofta slåss mot tankarna, utan istället påminna mig själv om det du beskriver i inlägget. När jag ser tillbaka på hur allt handlade om mat kopplat till utseende, ser jag vilken stor skillnad det är. Idag håller jag med dig, och försöker vara snäll mot mig själv. Det kanske inte går att släppa tankarna helt? Dom kanske alltid kommer komma, men man kan nog bli bättre på att styra tillbaka tankarna igen på vad som verkligen är viktigt, tror jag. Kram

SVAR:

Tack, tack, tack för dina kloka kloka ord Lisa. Så intressant att läsa för oss alla. Kanske är det så att vissa tankar kommer spöka för oss resten av livet men när vi lär känna dem kan vi också börja välja bort dem, inte tro på dem.

Precis som du skriver tror jag det finns så många av oss som går och håller in magen dag ut och dag in (ofta utan att ens veta om det). Själv märker jag ofta när jag exempelvis sätter på mig bikini att jag ”omedvetet” av gammal vana drar in magen. Men när jag blir medveten och kommer på mig själv släpper jag taget och låter andetaget komma hela vägen ner i magen. Bästa sättet att INTE LEVA är nog nämligen att hålla andan (eller andas ytligt uppe i bröstet). Ibland tänker jag att allt det där hänger ihop. Att ”ätstörningar” långt ifrån bara handlar om att följa ett visst utseende ideal utan snarare är en flykt från att känna känslor – det vill säga en flykt från att LEVA. De effektivaste strategierna för att slippa känna måste ju vara att just sluta andas och skippa maten.  När vi inte känner kan ju inget ”jobbigt” riktigt påverka oss. Men frågan är – vill vi ligga på dödsbädden och inse att vi varit döda hela livet?