Hoppas julafton var Fantastisk! Hunnit med någon yoga eller meditation i juldagarna?

Vi kör på för fullt här. Ett retreat avslutas idag och ett annan börjar imorn. Det är som en dröm, mitt drömliv!!!!

Jag brukar gå upp runt sex tiden varje morgon samtidigt som djuren vaknar till liv. De andra sover fortfarande så det är då jag får min ensamtid på mattan. Jag andas med vågorna. Jag njuter av solens första strålar som letar sig in till min terrass. Jag checkar in med min kropp. MAGI. Där får jag kraft.

Sen är det frukost tillsammans i tystnad. Å därefter håller jag klass. Så vackert att få undervisa precis vid strandkanten. Finaste yogastudion jag någonsin varit på.

Vill aldrig att detta liv ska ta slut. TACKSAM.

Berätta gärna om din vecka. Har du fått någon tid för dig mellan släktkalas?

Skickar kärlek och solenergi

Ibland känner jag mig som ett djur i bur. En galen vild häst som bara vill springa och springa på vidsträckta ängar, fullkomligt fri och totalt närvarande. Denna känslan har varit med mig så länge jag kan minnas. Från att jag som liten tvingades sitta still i klassrummet när hela mitt väsen ville ut och leka i skogen till att jag senare var instängd i obekväma kläder på ett kontor när varenda cell ville slita av sig kläderna och springa fritt i naturen.

Klaustrofobi. Frustration. Rastlöshet.

Både i skolan och på kontoret tvingade jag mig att sitta kvar där på stolen och låtsas som ingenting när min kropp höll på att brännas upp inifrån. Samhällets normer för hur en duktig liten flicka skulle bete sig dominerade. För att passa in tryckte jag undan känslorna. Höll in magen. Höll andan. Höll ut.

När jag för några år sedan hittade aktiva meditationer var det därför som att komma hem. Äntligen, var det tillåtet att leva ut det kroppen skrek inombords. Jag blev uppmuntrat att skrika så gällt jag kunde, ligga på golvet och sprattla, slåss med kuddar, dansa som en tok…

Till en början var det visserligen obekvämt att ge känslorna ett externt uttryck eftersom jag förtryckt dem under så lång tid. Det kändes fortfarande förbjudet. Men steg för steg började jag känna magin i att leva ut. Jag vågade ge mig hän. Släppa taget.

Jag lät mig gråta tills ögonen svullnade upp, skrika tills jag tappade rösten, slåss tills varenda ovän var dödad och dansa tills sinnet försvann.

Dessa galenskaper leder mig nämligen till den riktiga Josefine bortom alla samhällsnormer. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svenska, yogalärare, bloggerska…

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

När jag fått leva ut försvinner rastlösheten, jag landar automatiskt i stillhet. Att sitta känns plötsligt vackert och harmoniskt istället för klaustrofobiskt och frustrerande.

(Foto – Adam Klingeteg)

”Ett minne ploppar upp från det han sa häromdagen, hur fel det var. Jag är sårad. Omedvetet stänger jag av området kring bröstet. I nästa stund planerar jag allt som måste göras när jag kommer hem. Ångesten kryper på mig och utan att veta om det spänner jag både magen och käkarna. Jag kommer aldrig hinna, det är för mycket…”

…plötsligt skriker min vänstra axel…

”Hurru, kom ner hit – kom tillbaka till kroppen, till stunden. Släpp den där dåtiden och strunt i vad som kanske kommer hända sen. Nu är du här framför havet på yogamattan och det enda du behöver göra är att vara närvarande med det som händer NU”

Jag tar ett djupt andetag in och suckar ut. Jag är tillbaka med min uppmärksamhet i stunden. Stunden som faktiskt existerar på riktigt. Stunden där livet pågår. Stunden där den riktiga harmonin och kärleken finns. Det är inte igår. Det är inte imorgon. Det som hände förra veckan är passé och vad som kanske kommer att hända nästa månad behöver jag inte fundera över just nu på min yogamatta framför havet.

Jag släpper medvetet den där spänning i bröstet och öppnar upp mitt hjärta igen. Låter aktivt käkarna falla isär och slappnar av i magen. Fortsätter min practice – gör en Vinyasa och smälter in i en framåtfällning. Säger HEJ till baksida lår. Jag är ett med mitt andetag, ett med min kropp, ett med stunden igen.

Gång på gång inser jag att YOGA ÄR MEDITATION. And I love it. <3