I samarbete med Allvar

Vill tipsa om det just lanserade underklädesmärket Allvar, världens första trosor tillverkade av svensk gran och tall. De utnyttjar alltså spill från skogsbruken för att göra superskönt och fina underkläder. YEAH. Hur coolt är inte det?!

Mina grymma klasskompisar från handels, Niklas Gilmark och Karin Rimbäck, har varit väldigt involverade i projektet men även HOPEs grundare, Stefan Söderberg.

För att lansera gjorde de även en superhäftigt event – ”En kärleksförklaring till svensk skog” –  på centralstationen i Stockholm. Kärleksförklaringen skapades tillsammans med ljud- och doftarkitekterna Lexter, galleristen Jeanette Steinsland, inredningsarkitekten Johan Lytz och glaskonstnären Kristin Larsson mfl. De hade liksom riktiga tallar mitt på centralen, så jag kunde stå där och krama träd i väntan på mitt tåg :-).

Glad måndag! Hur mår ni?

Ahhh… jag är lite trött på att vara i stan. Jag försöker göra det bästa av det – äter typ alla måltider på balkongen och försöker leka lite med träden i Liljanskogen varje dag. MEN jag har ändå svårt att hitta där där lugnet här. I naturen blir jag automatiskt grundad och närvarande…här är det som om jag behöver ”jobba” så mycket för att hitta samma lugn. Även om jag ofta börjar morgonen med yoga och meditation så är det som om dess effekt försvinner när jag går ut på stan…så mycket folk, bilar och intryck överallt ju. Blir liksom matt av det.

Kanske kräver jag för mycket av livet, kanske är det omöjligt att vara i hjärtat och närvarande hela tiden. Jag vet inte. Det jag vet är dock att jag har svårt att släppa min ”craving” efter klarhet, svårt att acceptera när jag känner mig disträ och frånvarande.

På något vis är det som om all meditation och yoga gör mig känsligare. Innan var jag nog bättre på att stänga av när det var för mycket intryck.

Min dröm är att hitta en ö i skärgården och leva i harmoni med naturen tillsammans med alla jag älskar. Kanske en lite naiv dröm men den tanken gör mig glad.

Nu ska jag gå och krama ett träd.

Kärlek till er!

Ibland känner jag mig som ett djur i bur. En galen vild häst som bara vill springa och springa på vidsträckta ängar, fullkomligt fri och totalt närvarande. Denna känslan har varit med mig så länge jag kan minnas. Från att jag som liten tvingades sitta still i klassrummet när hela mitt väsen ville ut och leka i skogen till att jag senare var instängd i obekväma kläder på ett kontor när varenda cell ville slita av sig kläderna och springa fritt i naturen.

Klaustrofobi. Frustration. Rastlöshet.

Både i skolan och på kontoret tvingade jag mig att sitta kvar där på stolen och låtsas som ingenting när min kropp höll på att brännas upp inifrån. Samhällets normer för hur en duktig liten flicka skulle bete sig dominerade. För att passa in tryckte jag undan känslorna. Höll in magen. Höll andan. Höll ut.

När jag för några år sedan hittade aktiva meditationer var det därför som att komma hem. Äntligen, var det tillåtet att leva ut det kroppen skrek inombords. Jag blev uppmuntrat att skrika så gällt jag kunde, ligga på golvet och sprattla, slåss med kuddar, dansa som en tok…

Till en början var det visserligen obekvämt att ge känslorna ett externt uttryck eftersom jag förtryckt dem under så lång tid. Det kändes fortfarande förbjudet. Men steg för steg började jag känna magin i att leva ut. Jag vågade ge mig hän. Släppa taget.

Jag lät mig gråta tills ögonen svullnade upp, skrika tills jag tappade rösten, slåss tills varenda ovän var dödad och dansa tills sinnet försvann.

Dessa galenskaper leder mig nämligen till den riktiga Josefine bortom alla samhällsnormer. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svenska, yogalärare, bloggerska…

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

När jag fått leva ut försvinner rastlösheten, jag landar automatiskt i stillhet. Att sitta känns plötsligt vackert och harmoniskt istället för klaustrofobiskt och frustrerande.