Jag sa i en intervju i våras att meditation ger mig en konstant känsla av att vara nykär. Det är en formulering jag är nöjd med! De flesta människor kan nog relatera till känslan av att vara förälskad. Man liksom ser allt med andra ögon. Livet är lite vackrare än vanligt. De där små problemen känns obetydliga.

Den känslan är dock ofta förknippat med en viss person. En person som liksom får makt över ens välmående. Det uppstår en slags beroende situation.

”Om du lämnar mig kan jag inte känna kärlek.”,  ”Du är mitt allt, utan dig går jag under”, ”Du gör mig levande”.

Givetvis kan kärleken till en person vara otroligt stark och magisk (kanske kan den till och med hjälpa oss att hitta kärleken till något större, till alla i vår omgivning). Men om den lurar oss att tro att den är individspecifik, att den inte existerar utan en viss person – lever vi på hal is. Kärleken finns alltid inom dig. Med det sagt, kan dock närheten med andra människor (exempelvis med en partner) vara en effektiv metod för att hitta den. När vi ger vår fulla tillit till någon (som vi ju förhoppningsvis gör i just en kärleksrelation) händer just det som jag skrev om häromdagen. Något magiskt uppstår. Kärlek uppstår.

Yoga och meditationen ger mig känslan av att vara nykär… Innebär det att jag inte behöver någon partner, någon annan människa i mitt liv…? JA!

Jag behöver ingen annan. Jag kan känna kärlek i alla fall. Men när jag har den där starka kärlekskänslan inom mig, funkar det som en magnet. Jag liksom dras jag till andra människor och de verkar röra sig mot mig också. Då är jag tillsammans med någon för att jag älskar, inte för att jag behöver honom.

Relaterat till kärlek och meditation är nog tillit så läs gärna mina tankar om det här.

Har du någon som lyssnar på dig? På riktigt? Hur ofta lyssnar du på någon? På riktigt? Utan att döma, tänka på något annat eller ha dina egna historier i bakhuvudet?

Hur ofta öppnar du dig totalt för en person? Helt utan filter…säger hela sanningen exakt som den är. Uttrycker det som ditt hjärta skriker?

En förekommande övning i yogavärlden och något som vi gör mycket på retreaten med Yogiakademin är ”Sharing”. Vid en första anblick låter det som en simpel övning men för de flesta av oss är det tvärtom något av det svåraste (med även starkaste) vi människor kan utsätta oss för.

Övningen går till så att en person börjar att ”shara” (dela, berätta, prata…) medan de andra personerna aktivt lyssnar på personen som talar.

Detta går att göra två och två eller i en grupp om fler (eller ensam med ett träd).

Ofta ”sharar” man om ett specifikt ämne eller fråga, det kan vara alltifrån ”Hur mår du idag?” till ”Vad skulle du ångra om du låg på dödsbädden idag?”

Personen som ”sharar” gör det från sitt hjärta. Delar en sanning om sig själv gällande frågan. Det handlar alltså inte om att babbla eller på något vis svara ”smart” på frågan. Motsatsen gäller. Låt hjärnan ta en paus så att hjärtat kan ta över. Känn in frågan, vänta och se vad som kommer.

Den andra personen eller resten av personerna i gruppen gör precis som ett träd skulle göra – de bara är där med sin fulla närvaro. Utan att svara, grimasera, komma med tips, tänka på annat… istället tar de ödmjukt in personen som delar sin sanning. Det vill säga, oavsett vad personen berättar så sitter lyssnaren bara där helt tyst som ett träd.

Prova gärna med din partner eller vän. Såhär kan ni göra…

1. Sätt er på kuddar eller stolar framför varandra så att ni kan ha ögonkontakt genom hela övningen.
2. Välj en fråga exempelvis ”Vad är du tacksam för i ditt liv?”.
3. Bestäm vem som börjar ”shara” respektive lyssna.
4. Sätt en alarm klocka på exempelvis 3 minuter.
5. ”Shararen” börjar dela från hjärtat. Lyssnaren, lyssnar aktivt.
6. När klockan ringer sluter ni ögonen en stund.
7. Därefter byter ni roller.

Notera effekten! Det är ofta magi som skapas. En nytt djup av sanning och ärlighet som kommer fram.

För detta krävs tillit, lär gärna mitt inlägg om det här.

#Prayforparis #prayfortheworld

Vi alla skriver det, men hur ber du? Vad ber du till egentligen? Vad är Prayer för dig?

Utan att på något sätt vara religiöst uppväxt, snarare tvärt om så bad jag som barn. Jag höll det hemligt för att inte bli utskrattad men jag talade med något…ehhh…däruppe. Det kanske vi alla kids gör…?

Sen gick det några år… år där jag levde i huvudet, utan kontakt med något mer och således utan bön.

Men nu har jag hittat tillbaka…det är MAGISKT. Jag känner den där starka kontakten igen. Inte hela tiden (typ som nu när jag datar iväg) men jag kan alltid slå ihop datorn – gå ut i naturen eller sätta mig på yogamattan – och hitta dit. När jag är där, är allt självklart. Jag ser sanningen. Jag förstår hur saker hänger samman, hur allt har en mening även det som först kändes fullkomligt oförståeligt. Jag är inte Kristen eller för del delen Judinna, Muslim eller Hindu men jag ber jag varje dag.

Jag ber för mig, för dig och för världen.

Denna vecka ber jag för Paris, för Beirut.

”Existence only helps you if you ask.

If you don’t ask, it leaves you alone. It remains aloof.

It all depends on you and how much you open up, how much you are willing to ask for help.”

Osho

Läs gärna mer om mina tankar om världens skakning här.