Glad måndag! Hur mår ni?

Ahhh… jag är lite trött på att vara i stan. Jag försöker göra det bästa av det – äter typ alla måltider på balkongen och försöker leka lite med träden i Liljanskogen varje dag. MEN jag har ändå svårt att hitta där där lugnet här. I naturen blir jag automatiskt grundad och närvarande…här är det som om jag behöver ”jobba” så mycket för att hitta samma lugn. Även om jag ofta börjar morgonen med yoga och meditation så är det som om dess effekt försvinner när jag går ut på stan…så mycket folk, bilar och intryck överallt ju. Blir liksom matt av det.

Kanske kräver jag för mycket av livet, kanske är det omöjligt att vara i hjärtat och närvarande hela tiden. Jag vet inte. Det jag vet är dock att jag har svårt att släppa min ”craving” efter klarhet, svårt att acceptera när jag känner mig disträ och frånvarande.

På något vis är det som om all meditation och yoga gör mig känsligare. Innan var jag nog bättre på att stänga av när det var för mycket intryck.

Min dröm är att hitta en ö i skärgården och leva i harmoni med naturen tillsammans med alla jag älskar. Kanske en lite naiv dröm men den tanken gör mig glad.

Nu ska jag gå och krama ett träd.

Kärlek till er!

Sista dagen på vårt sjätte retreat här på Khola Beach. Tiden har gått såååå galet fort. Det finns inga ord som kan beskriva det som uppstått här under dessa sex veckor. Jag känner bara tacksamhet och kärlek i hela hjärtat över det jag fått uppleva. WOW.

Men nu är jag SLUT. Jag har egentligen inte känt mig särskilt trött under dessa veckor trots att jag knappt haft någon ledigdag men idag kom det. Och det fina är att nu kan jag fullkomligt släppa taget och bara vara ledig ett tag framöver. Hursomhelst, jag känner mig själv – det är omöjligt för mig att gå från 100 till 0 direkt. Det tar ett tag innan jag helt kan landa in i avslappning och tillbaka till min process.

Under dessa retreat-veckor är det som om jag pausar mycket annat i mitt liv och fullkomligt sugs in i det som är här. Det är en lyx att få vara så närvarande på en plats, att få fokusera min energi och helt vara i yogiakademibubblan. Men gång på gång, när retreatet är över så kommer det där tomrummet, ifrågasättandet och känslan av ensamhet. Under retreat kan jag romantisera lite om att få tid för mig men när jag väl får det känns det ofta tomt (i alla fall till en början). Eftersom jag har gått igenom denna process så många gånger börjar jag se mönstret och har liksom lärt mig att det tar några dagar för mig att uppskatta ledigheten. Att varva ner och hitta tillbaka till MIG.

Nu är det dags att ta in på ett Ayurvediskt retreat på en lång ödestrand söder om goa. Ett retreat med yoga, behandlingar, meditation, tystnad…. så här kommer jag få möta tomrummet BIG TIME. Dags för mig landa och förmodligen få fälla en tår eller två.

KÄRLEK

När min själ är på villovägar, är livet en smärtsam skräckfilm. Oavsett yttre omständigheter känner jag mig vilsen, galen, förvirrad och fruktansvärt rädd. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid med så är jag i SMÄRTA. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta där hela existensen ifrågasätts.

I dessa stunder av smärta gör jag allt i min makt för att fly. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Men tids nog kommer det där skräckinjagande lugnet  – SMÄRTAN blir ett faktum. Det plågsammaste av allt är vetskapen om att ingen annan kan hjälpa mig ur den, jag måste möta detta obeskrivliga obehag.

Kärleksfulla och ömsinta ord från mina nära är absolut inte betydelselösa, snarare tvärt om. Det ger mig hopp och gör att det känns viktigt att gå igenom smärtan för att kunna mötas i kärlek på andra sidan. Men oavsett peppande ord måste jag gå igenom det själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Tyvärr. Det är jag som flytt ifrån mina obehagliga känslor, från mitt mörker. Det är jag som nu måste möta och deala med min skit alldeles själv.

Jag sätter mig ner, blundar. Tar ett djupt andetag och känner efter. Och YES. Det gör f**king jävla ont överallt. I smärtan ifrågasätter jag ALLT. Jag är fullkomligt förvirrad. Men jag sitter kvar.

Jag observerar floder av tårar som rinner längst min kind.

Jag låter dessa vara.

Jag observerar mitt andetag som är så ytligt att det känns som om jag håller på att kvävas.

Jag låter mig kvävas.

Jag observerar tyngden i bröstet som känns som om jag håller på att få en hjärtattack.

Jag låter mig dö.

Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter någon större kraft ta över rodret.

Sitter med smärtan och observerar. Hur känns den i min kropp? Var sitter den? Kan jag acceptera och låta den vara?

(Foto – Adam Klingeteg)

Steg för steg, timme för timme, dag för dag infaller sig ett lugn. Det är som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid så känner jag mig plötsligt trygg och i harmoni. Det blir tydligt hur allt förändras hela tiden.

ANICCA.