Gott nytt år underbara ni,

Hur mår ni? Varit lite utcheckad från internet sista tiden.

Jag liksom bara sugs in i paradiset här. Så skönt att kunna zooma ut från datorn ibland men nu är jag tillbaka :-). Förra perioden var vi totalt 18 kvinnor här på retreat – alltså WOW. Det uppstod fullkomlig MAGI mellan oss.

Tidigare i mitt liv har jag ofta undvikt tjejer i grupp, jag har alltid tyckt att det är lite läskigt – som att konkurrens, jämförelse och skitsnack ligger i luften. MEN denna vecka uppstod  motsatsen. Vi byggde och stöttade varandra. Alla var sig själva och kände sig sedda. Det var så vackert att se hur dessa kvinnor under veckan som gick släppte helt sina skyddslager och började visa mer och mer av sig själva. De slutade lyssna på mig och började följa sin egen kropp, lita på sin egen kropp. Jag vet nämligen inget vackrare än att se människor sluta ögonen och röra sig helt obekymrat i sina kroppar eller att fullständigt hänge sig i Savasana. Då strålar ALLA. Å jag känner att jag fått vänner för livet!

Å underbara IDA som vann yogautmaningen i höstas var med oss förra perioden, såååååå kul att få träffa henne på riktigt. Hon kommer snart skriva om sin upplevelse här på bloggen så att ni får hennes syn på resan 🙂

Nu har vi en ny fantastiskt grupp här – wihoooo! Älskar älskar denna plats.

Skriver mer snart.

STOR KRAM

Foto – Peter Sahlberg

”Du, nu får du allt sluta med den där meditationen”, ”Ska du verkligen vara ensam när du mår dåligt?” ”Provat anti-depressiva?”

När jag berättar om min smärta (skrev om det HÄR) är det ofta sådant jag får höra. Kanske låter jag deprimerad?

Jag vill dock tro att vi alla har en existentiella smärta inom oss som tittar fram när vi lägger listan åt sidan för att istället känna in livet. Sätt vem som helst ensam i ett rum (eller varför inte på en öde paradisstrand) utan yttre stimulans och se vad som händer. Spirituell-praktik såsom yoga och meditation är helt enkelt långt ifrån bara bliss, harmoni och kärleksupplevelser, det innehåller även upplevelse av smärta. En smärta som i stunder förvirrar och förgiftar hela vårt väsen.

Då kan man fråga sig – vad är grejen? Varför ska man medvetet utsätta sig för något som ger smärta?

Vissa tycks kunna leka sig igenom livet utan att möta det där obehagliga, kanske gjordes det i ett tidigare liv, men när det knackar på dörren verkar de flesta av oss efter en stund tvingas stanna upp, blicka inåt och låta det göra ont. Jag kan givetvis bara tala för mig själv – det har aldrig varit något val. Livets existentiella frågor har poppat på min uppmärksamhet och som en konsekvens har smärtan sköljt över mig, omöjlig att ignorera.

För att leva behöver jag helt enkelt gå igenom denna smärta då och då. Jag behöver ibland sätta mig ner och få det större perspektivet. Sätta mig ner och möta det jag sprungit ifrån när jag snöat i vardagens görande. Sätta mig ner och bara vara, timme ut och timme in, igen och igen. Tills acceptansen uppkommer.

I vardagen har vi alla hundratals strategier för att slippa möta det som gör ont. För att slippa möta dessa olösliga frågor. För att slippa känna den där ensamheten, utanförskapet, ilskan, sorgen, svartsjukan, hopplösheten…

I perioder behöver vi ignorera (springa ifrån) dessa frågor och känslor för att orka, för att leva, för att överleva. En genialisk strategi på kort sikt. Ignoransen gör tyvärr inte att känslorna försvinner för alltid, vi har bara sparat dem till senare, lagrat dem i kroppen en stund. När vi flyr ifrån dem är det som att ta ett lån som gör att vi kan överleva i stunden men någon gång måste det där lånet betalas tillbaka.

För många av oss, har vi lånat och lånat i flera år. Men någon gång kommer det där lånet att krävas tillbaka – kanske kommer det i form av en skada, sjukdom, dödsbesked eller bara en inre röst som säger STOPP. Vi blir helt plötsligt medvetna om hur mycket vi lånat och inser att vi måste börja betala tillbaka.

Det är då ”retreaten” är en räddning för mig. I vardagen finns inte den tiden det tar eller den tryggheten som behövs för att gå igenom smärtan. På ett retreat kan jag sätta mig ner i stillhet och observera. Låta känslorna komma upp till ytan. Låta smärtan vara. Låta transformationen ske. I takt med att jag låter det göra ont minskar också det där lånet. Jag känner mig rik igen. Jag är redo att släppa grubblandet ett tag och låta mig leka i världen igen.

Allt förändras hela tiden.

ANICCA.

Om du inte redan gjort det, läs gärna ”Möter min smärta”.

Heeeeeeej bästa ni!

Nu är jag tillbaka efter min vecka utan kontakt med omvärlden. Det känns som en evighet. Nu är det märkligt men också lite spännande att sitta här vid datorn igen. Jag har saknat att följa era yogaupplevelser så det är superkul att få läsa. Den som spar hon har!

Jag har alltså levt som en eremit på på denna vackra ödestrand i sju dagar utan yttre stimulans utöver naturens magiska dans. Trots det känns veckan oändlig lång och otroligt händelserik. Jag skulle vilja påstå att jag djup-dykt in i mitt inre och lyckats skapa en liknande känsla som under ett tiodagars vipassana retreat

I takt med solens uppgång har jag börjat dagen med låååång ljuvlig yoga i närvaro av vågornas brus och fåglarnas sång. En meditation i rörelse. Resten av dagen har bestått av mängder med sittande meditationer som varvats med magiska bad och läkande ayurvedisk mat.

Utifrån sett kan det låta ganska ensidigt, poänglöst och tråkigt. Vad är grejen med att sitta tyst i en vecka och inte göra ett skit? En vecka utan jobb där jag istället kunnat leka med mina vänner i Stockholm, dra till Kalifornien och surfa med min kärlek, utforska någon spännande storstad eller yoga med mina kompisar på stranden bredvid.

Hursomhelst, just nu kallade min själ efter något annat, efter att sitta still. Hade jag inte tagit tag i det själv vet jag att universum på ett eller annat sätt skulle ha gjort det åt mig. Så jag valde att lyssna. Jag valde att sätta mig ner och låta det som behövde observeras komma upp till ytan.

Under dessa intensiva dagar har jag upplevt meditationer av alla dess slag.

Meditationer i smärta. Meditationer i bliss. Meditationer som läkt min kropp från insidan. Meditationer som guidat mig till det jag behövde se. Meditationer som fått hela min kropp att vibrera. Meditationer som tagit fram lilla barnet i mig. Meditationer i fullkomlig tacksamhet. Meditationer i villkorslös kärlek. Meditationer som tvingat mig att släppa taget, som guidat mig in i tillit.

Kraftfullt är bara förnamnet. Jag kommer aldrig sluta förundras över vad vår kropp är kapabel till bara vi sätter oss ner och observerar.

Jag har ju mediterat såhär intensivt i flera dagar tidigare men då intängd på ett meditations center. Nu var det första gången som jag gjorde det ensam, det var ett liten experiemnt för mig själv. Skulle jag ha disciplin nog att sitta still flera timmar om dagen. Disciplin nog att låta mobilen bara avstängt. Disciplin nog att inte smita iväg på utflykt. De första dagarna gick det lite trögt (som det alltid gör även under retreat) men ju mer jag märkte meditationen magiska effekter, desto mer motiverat blev jag. Det var fantastiskt att ge mig själv denna vecka. Meditationsretreat som Vipassana är magi men vetskapen om att jag inte är beroende dem känns fint. Att jag kan gå djupt in i meditationen även på egen hand. Det handlar bara om att ge mig själv den tiden. Att meditera till vardags är givetvis också så givande men för att verkligen gå djupt tar det några dagar och timmar av stillasittande observation. Det går helt enkelt inte att komma in i samma tillstånd när man kollat facebook och mailat samma dag.

Tacksam över klarheten och så taggad på livet tillsammans igen!!! WIEEEEEE.